Ur okändheten kom jag
min plats blev i människovärlden
allt grymmare smakar den mig
men jag har bara den
jag har ingen annan att leva i.

Lennart Sjögrens nya dikter är mörka och illusionslösa, men de är inte uppgivna. Här finns också oväntade och oförklarliga öppningar mot en annan ordning: ”Ändå återstår förvåningen / över årstidernas förlopp / och ryktet om en hemlig benådning.”

Ur okändheten kom jag
min plats blev i människovärlden
allt grymmare smakar den mig
men jag har bara den
jag har ingen annan att leva i.

Lennart Sjögrens nya dikter är mörka och illusionslösa: världen är grym både för människor och djur. Men dikterna är inte uppgivna. Hoppet om en annan ordning än den vi lever under måste gång efter annan avvisas av förnuftet, men låter sig ändå inte utrotas. Oväntade och oförklarliga öppningar mot ett slags försoning visar sig i dikterna – till exempel i en dikt med titeln ”Självantänt”:

Försökte tända en eld
en ljusare eld
det blev ingen riktig eld
den slocknade snart

sådana eldar är tvetydiga.

Till sist
om inte annat i drömmen
En mörkare eld, en hetare.
Självantänd.