Barndomen glider undan, som en fisk i handen.

År läggs till år och tystnad till tystnad.

Plötsligt stod hon inte ut med mammans andedräkt.

Pappan hade ingen.

Och hundarna skällde alltid på nätterna är en prosalyrisk berättelse om en flickas vuxenblivande, om en far som lägger en tigande skugga över de stunder han är närvarande, om allt det som pågår utanför fönstret i flickrummet med de rosenknoppiga tapeterna, där ute där hundarna alltid skällde på nätterna. Lilian Edvall ger ord till ett liv där orden legat orörda, och där barndomen glider undan.

Lilian Edvall är född 1948 och bosatt i Upplands-Väsby. Hon debuterade som barn- och ungdomsboksförfattare 1986, med Mensboken. Hon har sedan dess gett ut en rad barnböcker samt sakprosa, bland annat Klimakterieboken, Skilsmässoboken och Kaninen som längtade hem. Och hundarna skällde alltid på nätterna är Lilian Edvalls skönlitterära debut för vuxna

Recensioner:

"I det karga förlagsklimatet i Sverige springer de flesta aktörer åt samma håll och satsar på deckarspektakel. I det förgängliga finns pengarna men resultatet blir rent

sorgligt för den smala litteraturen. Bra då att de små förlagen vågar stå upp för något. Inte minst tänker jag på närmast osynliga finlirare som bokförlaget Mormor eller, som i det här fallet, Tusculum, där man nu släpper författaren Lilian Edvalls roman Det är en bok som på koncentrerat språk målar upp en flickas väg in i vuxenlivet. Vi serveras allt i korthet och sidorna är bedårande glesa, varje ord lite bärande. Just detta med prosalyrikens form gör sig här ovanligt väl I Och hundarna skällde alltid på nätterna hukar flickan Margrete under faderns tystnad och skolgången vrids fram i skisserade ögonblicksbilder. Edvall vågar vara enkel i sin bok om hur en människa ömsar skinn och långt senare ser tillbaka på hur allt började. Vi står inför ett tämligen okonstlat scenario och översköljs av alldeles vanliga händelser. Vad annars består tiden av? Det som skimrar är språket när Edvall hittar rätt och blåser undan dammet från vardagen, då är poeten större än prosaisten Lilian Edvall är tveklöst en av dem som har ambitionen att bära facklan högt genom ett drygt bok-Sverige. Tyvärr kommer det att gå de flesta helt förbi då det varken finns vilja eller plats nog hos en marknad som manövrerar ut det mesta som inte har en fet konstapel i huvudrollen."

Conny Palmkvist, Helsingborgs Dagblad

Edvall talar genom tystnaden, hon ger på ett unikt sätt tystanden ett språk. Ett flickebarn tiger, men hon tiger i sin egen existens för att klara av livet och hon talar aktsamt genom förtegenheten. Edvall bryter barriären och lyckas förmedla ett språk som synliggör barndomens flammande låga och som dessutom skiner på det mörker som ibland vilar över bandomen som en skygg skugga. En barndom sveper förbi och fram kommer en ofrivillig vuxentid där allt ställs på sin spets - flickebarnet måste växa på sig och kliva in i sin verkliga storlek.

Therese Bergman, Tidningen Kulturen

"Med egenupplevd nerv är det en berättelse i prosalyrisk form som doftar, känns och befolkas av barnets fokusering på karaktäriserande detaljer. Prosalyrisk form är ett ekonomiskt sätt att skriva som dock kräver full konkretion och öppet sinne. Det har Lilian Edvall. Intensivt förmedlar hon barnets värld med en säkerhet och tydlighet just i detaljen, hågkomsten och barnets starka sinnesintryck, som övertygar."

Stefan Nilsson, Nerikes Allehanda