Vidkärrs barnhem i östra Göteborg invigdes i november 1935. Anläggningen var då landets största. Byggnaderna präglades av funktionalismens ideal och beskrevs som ”ultramoderna”. Vidkärr var ett så kallat upptagningshem där barnen vistades i väntan på fosterhemsplaceringar eller på att få återvända till sin familj. Men många återkom gång på gång.

I Ett ömmande hjärta har etnologen Magnus Berg granskat det som finns dokumenterat om Vidkärr i arkiven. Han har också tagit del av berättelser från personer som varit på hemmet som barn, delvis genom egna intervjuer. Även före detta personal har intervjuats.

Diskrepansen är total mellan vad som står i handlingarna och vad som framkommer i de individuella berättelserna. I protokoll och journaler framtonar bilden av en välfungerande institution där allt är som det förväntas vara. I de personliga berättelserna framträder däremot utsatthet, övergivenhet, vanmakt och vittnesmål om förnedrande behandling i form av aga och isolering.

Alltför många barn blev vanvårdade på Vidkärr. Pennalism förekom liksom kränkande behandling från delar av personalen. Men den dagliga verksamheten präglades också av engagerade anställda som gjorde sitt bästa för att ge barnen det de behövde. Med dagens mått var deras uppgift svår: de var för få och barnen för många.