Recension
av Den sista akten, Mari Jungstedt
Lättläst och spännande underhållning för stunden
Det enda som skiljer många svenska deckarförfattare åt är att de placerar morden och sina poliser på olika geografiska platser. Mari Jungstedts deckare utspelar sig på Gotland.
Det är Almedalsvecka i Visby och en journalist och debattredaktör för landets största kvällstidning, Erika Malm, hittas mördad på sitt hotellrum. Först misstänks högerextremister för dådet, eftersom Erika varit en tuff och stridbar debattör även i offentliga sammanhang, men spåren på hotellrummet tyder på att den gifta trebarnsmodern haft en hemlig älskare.
Mitt under utredningen måste polisen Anders Knutas åker till Kanarieöarna där ett länge efterlyst par setts på en restaurang – det är ett gammalt fall som nu får sin upplösning. Hans kollega Karin Jakobsson får fullt upp med mordfallet och tillkallar Kihlgård från rikskriminalen i Stockholm. Det framkommer att Erika har besökt teatern i Roma kvällen innan hon mördades och en skådespelare och tillika kvinnotjusare visar sig vara den hemliga älskaren.
Skådespelaren är ung och karismatisk och har ett vidlyftigt kärleksliv, många äldre gifta kvinnor har haft samröre med honom. När ytterligare en kvinna, som han visat intresse, mördas blir han högvilt för poliserna. Samtidigt får vi parallellt läsa en försmådd, trånande och besatt kvinnas dagboksanteckningar.
Ibland undrar jag varför vi har så många svenska deckarförfattare som skriver strömlinjeformat likadant. Har de alla gått på samma skrivarkurs? Det känns som om författarna hittar på en bra berättelse, sedan häller de berättelsen i en mall och så styckas allt i lämpligt stora bitar. Ingen originalitet blir kvar vare sig i språket eller upplösningen. Jag tycker det är synd.
Det är egentligen ingen dålig deckare. Mari Jungstedt hittar på bra historier. Boken är lättläst och faktiskt rätt så spännande, men det är den typen av deckare som faller i glömska omgående. Den är bara en stunds tidsfördriv. Kanske det också är författarens avsikt? Att läsa den här sortens deckare är som att äta en bit choklad - chokladen smälter bort direkt.
Mottagen: 31 maj 2012
Anmäl textfel
