Den svenska järnmalmsexporten till Tyskland under andra världskriget har i efterhand kritiserats. Hur kunde Sverige genom ett handelsutbyte gynna en sådan förtryckarnation och därigenom kanske förlänga kriget? Andra har menat att denna malmexport både var godkänd av de allierade och ingick i ett större mönster där svensk malm på ett affärsmässigt sätt byttes mot tysk kol och koks, som var helt nödvändigt för den svenska industrin och folkförsörjningen.

Mindre känt är att några av de svenska gruvor som levererade järnmalm till Nazityskland faktiskt ägdes och drevs at tyska stålverk. Genom dessa investeringar hade Tyskland skaffat sig en förankring i hjärtpunkten av svenskt näringsliv. Utnyttjades denna unika position för att gynna de tyska intressena, eller var det tvärtom så att dessa tyskgruvor trots allt kan betraktas som helt normala svenska företag? För första- gången belyses här denna okända sida av industrinationen Sveriges historia.