Varför svärs det så mycket i tv? Kan inte radioledningen byta ut uttrycket "jävlar anamma" mot det minst lika kraftfulla "Gerda Amanda"?

Hur kan ni låta Ardy Strüwer och Lasse Åberg trampa på bröd i en av sina sketcher när miljoner människor över hela världen svälter?

Borde det inte vara olagligt att låta en sådan dumsnut som Robban Broberg leda radions firarprogram?

Vem gav Tore Wretman tillstånd att resa till fjällen och grilla två rödingar? Har producenterna rymt från ett mentalsjukhus?

Nu har det banne mig gått för långt! tar oss tillbaka till den tid då Sverige bara hade två tv-kanaler, vars otacksamma uppgift var att producera program som skulle tillfredsställa en befolkning på åtta miljoner människor. Att det var lättare sagt än gjort var något som Radionämnden, den myndighet som var satt att granska sändningarna, snabbt fick erfara.

Varje dag strömmade det in brev från tittare som fått nog av sex, sprit och svordomar, som kände sig kränkta, eller ville klaga på den politiska propagandan. I boken finns de roligaste, argaste och mest förbluffande breven till Radionämnden, 19671987. Tillsammans ger de bilden av ett Sverige som bara är några decennier tillbaka i tiden, men som ändå känns oändligt avlägset.

Om författartrions förra bok, Sveriges sämsta skivomslag:

"En av de roligaste böckerna som har kommit den här våren [...] en svensk kulturgärning [...] en bok som man bör ha i bokhyllan"

Magnus Utvik, SVT

"Jättekul!"

Spanarna, SR