Recension av Rekviem för en vanskapt, Mattias Hagberg

Skrämmande bra om normalitet och rasbiologi

Som all bra skräcklitteratur har den något viktigt att förmedla om mänskligheten"

Rekviem för en vanskapt

Stor-Stina kallades monster, medicinskt mirakel, jätte. Hon var en samisk kvinna som under början av artonhundratalet visades på en rad teatrar, både i Sverige och ute i Europa. När hon återvände hem hade upplevelserna förändrat henne för alltid.

”Rekviem för en vanskapt” är journalisten Mattias Hagbergs första roman.

Den är baserad på Christina Katarina Larsdotters (1819-1854) liv, hon som kallades Stor-Stina eller ”Lapplands jättinna”.
 

Rekviem för en vanskapt

Av Mattias Hagberg

Bok- presentation:	Rekviem för en vanskapt
Författar- presentation:	Mattias Hagberg
Utg.år:	2012

Hon kallades Stor-Stina. Hon var ett monster, ett medicinskt mirakel, en samisk kvinna av gigantiska proportioner. Under några år i början av artonhundratalet visades hon upp på varietéteatrar i Sverige och på kontinenten. Vid samma tid väcktes också vetenskapens intresse för det abnorma. Avvikande kroppar skulle ge svaren på mänsklighetens gåta.

När Stor-Stina oväntat återvänder till hembyn efter att ha rest i impressarion Wolfgang Wolfensteins sällskap är hon stum och tillbakadragen. Hon bär på en hemlighet. Under en enslig skidtur blir hon slagen av en björn och avlider i kallbrand. Men döden är bara ännu en hållplats på Stor-Stinas resa.

Rekviem för en vanskapt är lika mycket en skräckroman som en idéroman om normalitetens makt och rasbiologins födelse. Samiska myter blandas med en provinsiell kristendom och obduktionens dystra ritual. De nyss avlidna lever tätt inpå de levande, och döden fördelar ordet.

Mattias Hagberg är reportagejournalist och författare. Hans sen-aste bok Herredjuret (2011) var en lyrisk essä om människans förhållande till det vilda. Rekviem för en vanskapt är hans första roman.

Christina Katarina Larsdotter (1819-1854), född i Brännäs i Malå kommun, känd som Stor-Stina, kallades »Lapplands jättinna«. Efter hennes död fördes kvarlevorna till Karolinska institutet där hennes skelett visades upp för allmänheten innan det förstördes i en brand.

Utgåvor

Anmäl textfel