Hur kan man vittna om en unik erfarenhet och samtidigt bli trodd? Kring detta dilemma kretsar Michael Azars essä om vittnet och vittnesmålet. Det börjar i Paulus omvändelse och slutar i Guantanamo, DNA-analyser och självbiografier.

Det har sagts att människan bara kan vittna på två sätt: med blodet eller ordet. I det första fallet vittnar hon med sitt eget liv som insats; det är genom den döda kroppen som sanningen uppstår. I klassisk grekiska betecknar ”martyr” (martys) just vittne. I det andra fallet försöker vittnet uppdaga sanningen genom att ta till orda; det är genom vittnets mun som det förflutna och frånvarande återföds i det närvarande nuet.

”Du har ingenting sett i Hiroshima”, upprepar en röst i Marguerite Duras Hiroshima, mon amour. De som överlevde Förintelsen kan inte vittna om densamma hävdade Primo Levi. Vem kan man tro på? Vilka kan räknas som trovärdiga vittnen?

"Upplysningen handlar om att delvis i reformationens anda återupprätta det egna förståndet och dess förmåga att vittna sant. Men i kraft av vad kan förnuftet vittna? Azar visar elegant hur idén om det mest sanningsenliga vittnet faller isär i två helt motstridiga föreställningar." (Hans Ruin, DN)

Michael Azar är författare och docent i idéhistoria, verksam i Göteborg. Han har tidigare givit ut fyra böcker, senast Döden i Beirut 2007. 2008 sattes hans debutpjäs Deadline upp på Angeredsteatern i Göteborg.