En kär vän begravs, en konstutställning ska öppnas och ett träd ska fällas. I en kista ligger kvarlåtenskapen från en svensk SS-soldat gömd och en författare har drabbats av skrivkramp.

Barndomsvännerna Arvid, Mirjam och Stefan har lämnat byn för staden, men arvet från skogen lever kvar i dem vare sig de vill det eller inte. Är viljan att dra ut i krig densamma som viljan att skapa eller är de i...

En kär vän begravs, en konstutställning ska öppnas och ett träd ska fällas. I en kista ligger kvarlåtenskapen från en svensk SS-soldat gömd och en författare har drabbats av skrivkramp.

Barndomsvännerna Arvid, Mirjam och Stefan har lämnat byn för staden, men arvet från skogen lever kvar i dem vare sig de vill det eller inte. Är viljan att dra ut i krig densamma som viljan att skapa eller är de i själva verket varandras motsatser?

Kärleken gömmer minnet är en roman om vänskap, sorg och skapande.

Romanen utgör den avslutande delen i Ola Nilssons romantrilogi om en norrländsk by och dess invånares skilda livsöden.

"Magiskt slut på trilogi ... En stilistiskt fantastisk roman. Det är en värld Ola Nilsson har skapat; en Jämtlandsvärld med en särskild doft, en egen ton. Omisskännlig. Den är måhända alltid brutal i någon mening, men aldrig hopplös. Få har lyckats skildra ljuset i mörkret och mörkret i ljuset som Nilsson utan att det blir sökt.Nilssons stilistik liknar inget annat som jag läst på senare år inte för att själva formen skulle vara ovanlig, utan för att han gör det så mycket bättre än alla andra. Tio år efter Kerstin Ekmans Vargskinnet har Jämtland nu fått ytterligare en trilogi. Man får lätt för sig att något av magin måste ligga i platsen, för båda hör helt klart till det bästa i svensk litteratur från 2000-talet."
Upsala Nya Tidning

"... ett egenartat och väsentligt författarskap har inletts."
Aftonbladet

" ... en njutning att läsa Kärleken gömmer minnet. ... Med Kärleken gömmer minnet kan jag konstatera att det inte bara håller, varje del överträffar den föregående och tillsammans bildar helheten en komplett och finstämd historia centrerad kring och med utgångspunkt från en liten by i Norrland."
Skånskan

"Ola Nilsson har mutat in ett eget landskap i den svenska samtidsprosan."
Helsingsborgs Dagblad

"En tunn men vibrerande liten roman"
Gefle Dagblad

"... den absolut bäst destillerade hittills. För han är så exakt, så utförlig och ändå sparsmakad i sin prosa att jag vill applådera av förtjusning där jag sitter. Som ett vackert, omsorgsfullt inslaget paket med molvärk för magen och svagt fågelkvitter i någon sorts ljusning, eller tröst."
Borås tidning

"... en njutning att vistas i hans stillsamt skälvande prosa som så lyhört fångar knutna känslor och ordlös existentiell smärta"
Norrköpings tidningar

"Ola Nilssons avslutande del i sviten om den norrländska byn är den bästa. Här finns, trots händelselösheten, ändå något som lockar och utmanar både tanken och känslan. I de tre romanerna har han skapat ett litterärt landskap som i ett mindre format påminner om William Faulkners Yoknapatawpha County."
Västerbottens-Kuriren

"Ja, vi är alla, liksom personerna i Ola Nilssons böcker är alla, oss och sig själva. Så är det hos de riktigt bra berättarna."
Nerikes Allehanda

"Få andra svenska författare kan med samma självklarhet skildra söndriga själar, som ändå kämpar så gott de kan för att stå emot den slutliga katastrofen. Nilsson är en originell och viktig röst, en författare som verkligen bryr sig om de svagare i samhället ... Hans trilogi är en stor berättelse om smärta och lidande, men också en hyllning till människors vänskap och kärlek."
Helsingfors dagblad

Nilsson beskriver norrländska människor i ett mångdubbelt marginalläge: geografiskt, socialt, emotionellt och mentalt. Det kunde ha blivit en eländighetsskildring av stora mått, men nu är han aldrig ens nära att gå i den fällan. Texten må vara full av svärta, men den gestaltar också på ett kargt poetiskt sätt kärlek, ömhet och vänskap.
Och det finns något så hjärtskärande över gestalterna att jag blir alldeles rörd. De är fallna änglar: för goda mot sina medmänniskor för att kunna nå framgång, för onda mot sig själva för att inte balansera på undergångens brant. Men de minns alltid vad det innebär att vara människa, i motsats till så många välmående överdängare med huvudena högt ovanför ytan.
Henrik Jansson, Hufvudstadsbladet