Replik - författarna
"Vi skriver inte böcker för att göra recensenter nöjda"
Nina Ruthström skrev en arg debattartikel om boken "Håkan Bråkan och den stora fasan". Men hon faller i fällan att vara ett språkrör för vad VI vill och tycker om män och kvinnor, könsroller och stereotyper.
Är det så svårt att förstå att om man skriver om en sjuårig kille med förutfattade meningar om tjejer, betyder det INTE att författarna bakom har den uppfattningen? Är det likadant när våra kära deckarförfattare tar livet av folk lite till höger och vänster? Att författarna bakom är mordiska och vill mörda? Håkan avskyr inte flickor. Han är bara rädd för dem. Att Sunes mammas och pappas reaktioner över det lesbiska paret samt deras oförmåga att tillrättavisa bråkstaken när han kallar tjejen monster, belyser ju Karins o Rudolfs svårigheter o svagheter. Det är inte en spegling av hur vi är som föräldrar eller vår uppfattning om enkönade relationer (som vi för övrigt tycker är lika normalt som heteropar).
Nina Ruthström har ingen aning om vad vi, som personer, har för uppfattning kring ämnet. Det är Håkans värld vi beskriver. Hans oförmåga att handskas med sin rädsla och osäkerhet. Alla våra karaktärer i alla våra böcker är fiktiva. De är inte en spegling av våra uppfattningar, om vad det än månne vara.
Nina Ruthström blir dessutom uppenbart häpen över att vi inte gör någon sak av att Hilda är av annan etnisk bakgrund. Nej. Varför skulle vi det? Eller anar vi en förutfattad mening här? Läs vilken Bert eller Sune eller Zeina & Nalle som helst. Det kryllar av svenskar med varierande etnisk bakgrund.
Vi skriver definitivt inte böcker för att göra recensenter nöjda eller för att vara politiskt korrekta överhuvudtaget. Vi skriver, sedan 1983, för att ge barn och ungdomar en läsupplevelse byggd på kärlek, icke-våld, tolerans, humor och hopp. Vi vill beskriva vardagen i den tid vi lever nu.
Tror Nina Ruthström på allvar att varenda sjuåring är helt upplärd i genuspedagogik och tycker hon att det bör per obligatorium finnas med i varenda barnbok?
Dumförklara inte den unga läsaren genom att tala om för den vad som är bra eller dåligt. Låt den få själv avgöra och dra sina egna slutsatser kring karaktärernas förehavanden och tankar.
När en av oss läste boken för sin sjuåriga son sa han att Håkan var ganska knäpp som var så rädd för tjejer. Vi tror inte att han blev en tjejhatare efter läsningen. Inte heller trodde han att det var vi som författare eller människor som fruktade flickor. Han förstod, hör och häpna, att det var den F-I-K-T-I-V-A gossen Håkan Bråkans värld vi beskrev. Hans uppfattning av verkligheten.
Nina Ruthström väcks av en irritation redan av omslaget. Det är vår fantastiska illustratör Eva Lindén som alltid gör sina bilder helt fritt som svarar för det. Vi tycker givetvis att omslagsbilden mycket bra illustrerar Håkans banala, förutfattade och omotiverade tjejskräck. Men läser man debattinlägget verkar det ju som om Nina Ruthström tror att det handlar om vår avsky för det motsatta könet.
Redaktionen på LitteraturMagazinet skrev ett ängsligt mail* till oss, där de uppmuntrade oss att inte skriva personliga påhopp i svaret. Det intressanta är ju att Nina Ruthström själv attackerar oss både personligt och professionellt. Hon skriver att hon hellre hugger av sig armen än låter sina barn läsa om Håkan Bråkan. Det är oerhört dramatiskt och vi betvivlar sanningshalten i det. Därmed lyser hennes personliga agg igenom. När hon dessutom skriver ”Om vi ger dem 20 år till kanske de också kan acceptera att kvinnor är vanliga människor”, så är det inget annat än personligt påhopp på oss som människor, pappor till döttrar och livskamrater till kvinnor. För oss är det en självklarhet att inte använda personliga påhopp i en för övrigt intressant debatt, men vore det inte mer på sin plats att rikta den uppmaningen till Nina Ruthström själv?
Det finns en märklig ängslan bland kulturfolk i Sverige. Det finns en rädsla att stöta sig, ett tvång att vara politisk korrekt och uppdaterad vad gäller gängse normer. En misstro att barn själva kan sortera, ha åsikter, bilda sig uppfattningar och förstå att det är fiktiva personer vi beskriver. Här ligger väl det främsta ansvaret på föräldrarna att vägleda barnen att förklara och bemöta frågor.
Vi kommer aldrig, vi upprepar aldrig, anpassa oss efter gängse kulturklimat och förmodligen inte heller skriva sådant som ingen kan förarga sig över. För oss räcker det, som sagt, att förmedla en läsupplevelse baserad på kärlek, icke-våld, tolerans, humor och hopp. Våra böcker har fått ett stort antal barn att börja läsa böcker, vilket vi tycker är viktigare än att försöka blidka politiskt korrekta recensenter.
Ni som i dag är vuxna och som förfasas över viss sort av dagens icke anpassade litteratur, tog ni skada av de böcker ni läste som barn? Vandrar ni nu omkring som homofobiska, rasistiska och genushatande individer? Eller kunde ni, i era porlande barnasinnen, inse att det ni läste oftast var en saga?
Anders Jacobsson och Sören Olsson
Anmäl textfel
Läs mer ...
