Genusläsning av "Håkan Bråkan och den stora fasan"
"De förstärker myten om att män är från Mars och kvinnor från Venus"
Nina Ruthström läser den femtonde boken om Håkan Bråkan – och blir heligt förbannad. ”Författarna spelar på och överdriver de stereotyper som vi moderna människor har förstått baksidan av och vill motverka” skriver hon.
Inledningsvis ser vi en bild på en tjej som är målad som en djävul. Hon har huggtänder, elaka ögon och långa klor på sina händer som hon skjuter röda hjärtan med. En märklig bild som jag med min vuxna hjärna inte får ihop. Men det är antagligen så bråkiga Håkan upplever tjejer.
Redan här väcks en kraftig irritation hos mig. Dels för budskapet blir att tjejers och killars relation alltid måste ha med kärlek att göra. Dels för att det framstår som att tjejers enda mål i livet är att få tag på en kille att bli kär i. Titelns "stora fasan" syftar alltså på kärleken.
Historien utspelar sig på alla hjärtans dag, som Håkan Bråkan avskyr. Håkan har fått ett kärleksbrev vilket får honom att rysa eftersom han vet att brevet är skriven av en sådan där läskig tjej. Det spelar ingen roll om det är en snäll, tokig, smart, rolig eller knasig tjej eller om det är en tjej Håkan känner eller inte. Det räcker med vetskapen att det är en person med snippa för att Håkans aversioner ska väckas. Som att de med snippa är de onda, liksom på andra sidan. (Märkligt att Håkans intresse inte väcks av detta då vi tydligt ser att han i övrigt omger sig med livsfarliga robotar, zombier, och andra läskiga och elaka saker.)
Dagen till ära ska familjen ha middag och två familjer kommer på besök. Håkans kompis Per och hans familj samt en annan för Håkan okänd familj bestående av Erika, hennes fru Ingrid och deras dotter Hilda. Positivt att författarna väljer att gå ifrån normen med två mammor men negativt att låta Håkans föräldrar stamma och rodna över det homosexuella paret med följden av att den unga läsaren uppfattar det som konstigt.
När Håkan refererar till gästerna som "monster" och hans mamma tror att det är flatorna han avser, sätter hon sig ner och samtalar med Håkan och förklarar att så får man inte säga om homosexuella. Det här är enda gången vi ser att Håkan tillrättavisas. Men när mamman förstår att det är parets dotter Hilda Håkan syftar på då "vet inte mamma vad hon ska säga mer". Föräldrarna verkar tycka det är okej att deras son avskyr hälften av mänskligheten för att de har snippa. De försöker inte ens motverka det. Avskyvärt!
Tjejen har dessutom något så läskigt som lockar i håret och glittrig klänning. Håkan vill helst inte ens säga hej till henne. Han sätter sig långt från henne med sin kompis Per som livvakt emellan. Håkan vet att tjejen kommer bli pussgalen så fort de lämnas ensamma.
Håkan fortsätter att bete sig illa, säger blä om maten och bubblar hela tiden av ilska. Alltid utan tillrättavisningar.
Håkan och Sunes pappa har naturligtvis glömt bort att det är alla hjärtans dag medan mamman har kommit ihåg det och överraskar sin man. Stereotypt tråkigt.
Positivt är dock att vi ser föräldrarna hjälpas åt att laga middagen och när gästerna berömmer mamman för att ha gjort potatisarna hjärtformade markerar pappa Rudolf att det var hans idé.
En annan fin sak är att Hilda har mörk hy och svart krulligt hår. Kanske är hon adopterad. Detta tas inte upp i texten vilket är positivt. Uppenbarligen har författarna inga svårigheter att se att svenskar kan ha olika hudfärg. Om vi ger dem 20 år till kanske de också kan acceptera att kvinnor är vanliga människor som kan vara på olika sätt och inte bara mäns motsatser.
Det visar sig att just den här tjejen Hilda är en busig unge som fånar sig och skrattar högt åt larviga skämt. Hon är listig, bra på att skrämmas och dansar krigsdans. Hon blir till slut godkänd av Håkan. För att hon känns som en kille. För att hon "är inte som andra tjejer". Det här är så könsdiskriminerande att jag funderar på om inte en anmälning hade varit på sin plats!
Håkan släpper in Hilda på sitt rum trots att det egentligen är strängt förbjudet för tjejer att vistas där. Det slutar med att Håkan ger henne en kram och det framkommer att kärleksbrevet han fick var från henne. Fast Håkan vill blir arg så känns det bra.
Författarna tror säkert att de gör något fint när de på slutet låter Håkan ändra sin uppfattning och för första gången känna en annan känsla än ilska och inser att det är skönt att vara kär, att tjejer inte behöver vara hjärndöda och att de kan vara som killar. Men nej, nej, nej! I hela den här historien behandlas killar och tjejer som två olika sorters varelser. Författarna spelar på och överdriver de stereotyper som vi moderna människor har förstått baksidan av och vill motverka.
Jag blir vansinnig på författarna som skrivit och jag blir arg på förlaget Egmont som valt att ge ut den här boken. Den främjar och väcker tanken om att flickor och pojkar är olika. Att pojkar är bråkiga, arga, jobbiga typer. Håkan Bråkan är den sämsta tänkbara pojkförebilden och jag skulle hellre hellre hugga av min högra arm än att läsa boken för mina barn.
Boken skulle kanske kunna tolkas som ett ifrågasättande av att vuxna vill pracka på barn sitt sätt att se på kärlek och att det blir fel när vi låter våra barn fastna i könsroller. Men för att kunna ifrågasätta och se det budskapet behöver läsaren nog vara minst i tonåren – och det är inte den åldersgruppen som läser om Håkan Bråkan.
För mig är det helt uppenbart att Sören Olsson och Anders Jacobson tar chansen att förstärka myten om att män är från Mars och kvinnor från Venus – istället för att inse vilket ansvar de har som barnboksförfattare och gå i bräschen för allas rätt att få vara individer.
Anmäl textfel
Läs mer ...
