Simone de Beauvoirs största och mest kända roman utspelas bland de vänsterintellektuella i Paris efter befrielsen och andra världskrigets slut. Stormiga kärleksrelationer och upplevelserna av krigets grymhet präglar livet för Henri, Paula, Anne och de andra.

Simone de Beauvoir ville absolut inte att "Mandarinerna" skulle läsas som en nyckelroman, men idag, när så mycket publicerats om hennes liv, inte minst av henne själv, är det svårt att inte läsa in porträtt av Albert Camus och Jean-Paul Sartre och av henne själv och Nelson Algren i romanen.

Julen 1944: Paris har befriats och andra världs­kriget kommer snart att vara slut. Efter fyra år av underjordisk kamp kan franska motståndsrörelsen äntligen börja att se framtiden an.

Chefredaktören för tidningen L'Espoir, Henri Perron, längtar efter att få ge sig ut i Europa i jakt på material och tackar ja till en föreläsningsturné i Portugal. I hemlighet planerar han att samtidigt bryta med sin livskamrat Paule eftersom hennes kärlek tynger honom. Med på resan följer i stället dottern till hans goda vänner Robert och Anne Dubreuilh, den artonåriga Nadine. Men återkomsten till Paris blir inte vad Henri har väntat sig: Paule vill inte acceptera brytningen och Nadine svärmar för honom medan starka krafter verkar för att radikalisera hans tidning och knyta den till kommunistpartiet.

Nadines mor Anne Dubreuilh hör till de vänsterintellektuella kretsarna i Saint-Germain-des-Prés. Hennes man är den tjugo år äldre universitetsläraren Robert som nu vill hjälpa revolutionen på traven genom att starta ett nytt parti. Anne känner sig klämd mellan Nadines tonårsuppror och Roberts politiska engagemang och hon längtar efter att få bli sedd. Av en händelse får hon tillfälle att resa till USA på en konferens och upplever en passionerad kärlekshistoria med en amerikansk författare, Lewis Brogan. Men skillnaderna i deras personligheter uppväger inte förälskelsen och Anne väljer att återvända. Tillsammans med Henri, Robert och deras kamrater hör hon till "mandarinerna", den grupp människor som i kölvattnet på freden vill förändra världen.

Simone de Beauvoir ville absolut inte att Mandarinerna skulle läsas som en nyckelroman, men idag, när så mycket publicerats om hennes liv, inte minst av henne själv, är det svårt att inte läsa in porträtt av Albert Camus, Jean-Paul Sartre, henne själv och Nelson Algren i romanen. Mandarinerna belönades med Goncourtpriset 1954.