Recension
av När duvorna försvann, Sofi Oksanen
Frihetslängtan, motstånd och medlöperi i Oksanens nya roman
Med ”Utrensning” blev Sofi Oksanen ett tungt och etablerat författarnamn från att tidigare ansetts som en stor talang. I nya romanen ”När duvorna försvann” gräver hon återigen i esternas historia som hon presenterar på sitt eget sätt.
Andra världskriget har utnyttjats som skådeplats i otaliga böcker, är det befogat med ytterligare en? Har man Oksanens förmåga att skildra människor i utsatta situationer är svaret på frågan ett tveklöst ja. Förutom 1940-talets Estland får vi också veta hur personernas liv ser ut 20 år senare under Sovjetdiktaturen.
Edgar och Juudit lever i ett äktenskap som inte ger dem särskilt mycket lycka och de lever i tider av misstänksamhet och otrygghet. Deras sätt att hantera situationen går nästan att läsa utifrån ett darwinistiskt perspektiv. Båda anpassar sig på det sätt som de finner bäst. Juudit inleder ett förhållande med en tysk officer av kärlek och förhoppningar om en ljus framtid. Edgar tjänstgör för de tyska ockupanterna och hoppas på att stiga i graderna.
Förutom Juudit och Edgar finns också Rickard som väljer att göra motstånd istället för att anpassa sig. Han söker också svar på vad som hände hans trolovade Rosalie som hittades död. Alla tre bär de på hemligheter som innebär en stor risk i ett samhälle där förtryck och övervakning präglar vardagen. Förräderi och medlöperi blir ofta en utväg för att klara sitt eget skinn.
När handlingen hoppar fram till 1960-talet är det kommunismen som har tagit över fascismens roll. Likheterna är dock många och Edgar hittar sätt att utföra liknande uppgifter som han gjorde för den förra regimen som skribent och informatör. Många såg tyskarna som befriare när de kastade ut det sovjetiska förtrycket men för Juudit grusas drömmarna om frihet. Rickard överlever också kriget och förbereder sig istället på att mota bort ryska erövrare.
Oksanens berättelser om estnisk historia bjuder ofta på perspektiv som skiljer sig från de invanda. Skildringen av ondskan i det historiska skeendet är inget nytt. Men i ”När duvorna försvann” problematiseras den genom karaktärerna. Nazister kan framställas som befriare och istället är det medlöparna bland ”vanliga medborgare” som man tar avstånd ifrån.
Som historielärare uppskattar jag också hur Oksanen låter Edgar dikta ihop propaganda för både nazister och KGB. Det blir tydligt hur historien alltid har en författare med ett syfte. Om staten alltför mycket vill styra bilden av historien blir den ofta falsk. I ett totalitärt system kan det få förödande konsekvenser.
Mottagen: 21 maj 2013
Anmäl textfel
