LitteraturMagazinets recension
av När duvorna försvann, Sofi Oksanen
Sofi Oksanen flyttar blicken från staternas förbrytelser till den enskildes ondska
Ibland finns inte ondskan där man tror. I sin nya roman skriver Sofi Oksanen om onskan som gror i ett samhälle genomsyrat av rädsla och misstänksamhet.
Historien utspelar sig under 1940- och 1960-talet i Estland. Sovjetiska styrkor invaderar landet 1940 och det ombildades till sovjetrepublik. Sedan kommer tyskarna, sedan Sovjetunionen igen i krigets slutskede. Krigsförbrytelserna i Estland stod både Tyskland och Sovjetunionen för.
Huvudpersonen är en komplicerad, intelligent, föränderlig, rädd och egoistisk man. Han lever sitt liv i sin fantasi och som en vindflöjel, där han hela tiden anpassar sig till omgivningen så att han kan få egna fördelar. Han tvekar inte att offra släkt och vänner.
Boken är inte alldeles lätt att ta till sig. Trots att den är fängslande upplever jag den som lite rörig till en början. Den är helt klart annorlunda och det tar tid innan huvudpersonerna utkristalliserar sig: Roland, Edgar och Juudit. Det är en snårig berättelse och genom hela boken lyser rädslan och misstänksamheten i samhället igenom. Vem bevakar vem, vem anger vem. Alla anpassar sig för att inte råka illa ut. Vaksamhet tillhör vardagen.
Edgar är den komplicerade, mångbottnade man som lever en livslögn. Men han vet hur han ska få fördelar för egen del. Han börjar som skogsbroder (motståndsman) tillsammans med Roland. När tyskarna närmar sig, och han förstår att de kommer att ta över, byter han skepnad och intar en tysk identitet. Som en kameleont blir han till slut en KGB-agent och en propagandaförfattare när ryssarna åter sitter vid rodret. Han skapar sin egen sanning genom förvanskning och spektakulära formuleringar.
Roland är motståndsman och hjälper de som behöver fly. Juudit förälskar sig i en tysk officer, men hjälper trots detta Roland - lite tvekande i början – när han ber henne. Hon lever ett sorglöst liv hos sin Hellmut och drömmer om att de kanske kan få en framtid tillsammans, trots att hon är gift sedan tidigare – ett äktenskap som aldrig borde ha ingåtts. Kärlekshistorien skänker glans och lättar upp berättelsen.
Det är en annorlunda och rätt så otäck roman, men den är oerhört fängslande. Det är svårt att lägga boken ifrån sig. Allt faller inte på plats direkt, kanske för att Estlands historia är lite diffus – i alla fall för mig. Här krävs lite extra koncentration av läsaren.
Den enda person som berättar i jag-form är Roland. Ändå uppfattar jag inte honom som den verkliga huvudpersonen. Berättelsens sanna huvudperson är den osympatiske medlöparen, den beräknande ormen Edgar.
Sofi Oksanen har här flyttat blickpunkten från Tysklands och Sovjets krigsförbrytelser till en enskild persons förräderier. Ett annorlunda grepp som fungerar. Jag kommer absolut att läsa flera böcker av författaren. Trots att historien inte är direkt upplyftande så är Sofi Oksanens personliga berättarstil fascinerande och hon lyckas knyta ihop den mångfacetterade historien på ett trovärdigt sätt.
Mottagen: 16 april 2013
Anmäl textfel
