Stadsbild och statsmakt sedan 1945

Som huvudstad har Stockholm en särskild relation till staten, till Sverige i dess helhet. Och som största stad har Stockholm en viktig roll för landets ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. En alltför stor roll, har det ibland ansetts ute i landet.

Historieprofessorn Torbjörn Nilsson analyserar hur staden sedan 1945 har sett på sin egen roll, förändringen av stadens identitet, eller självbild. Identiteten kopplas samman med hur förhållandet har varit till staten. Stockholm har ofta beskrivits, särskilt från det egna hållet, som en motor för Sveriges utveckling. Samtidigt finns andra aktörer som också vill ha sitt ord med i laget, grannkommuner, regionen och på senare tid också det europeiska samarbetet. Alla dessa är ibland samarbetspartner, ibland motparter. Stockholm har ofta försökt att få stöd för sina planer hos statsmakterna. Ibland har det lyckats, ibland inte.

I boken visas hur Stockholms identitet och relation till staten har gått i vågor. En expansiv och optimistisk tid fram till ca 1970 avlöstes av en nedgångstid då storstadstillväxt och centralisering hamnade i vanrykte. Från 1990-talet är bilden en annan. Återigen seglar Stockholm i medvind. Stadens roll erkänns numera på högsta ort och kring huvudstaden samlas en Mälardalsregion med intresse av att få draghjälp i europeiska sammanhang.

Nyckelområden i undersökningen är de visioner som formulerats i staden, hur staden har försökt att expandera, utflyttningen av statliga arbetsplatser, stadens förhållande till sin omgivning samt statens skatter och bidrag.