I Vädermannen har Ulf Lundell återvänt till Sverige. Till ett Skåne och Österlen som han gripande vackert beskriver, ett landskap lika utsatt för vädrets makter som människan för sin ovissa framtid. Här befinner sig Georg, en konstnär som närmar sig sextio och som försöker leva i nuet och acceptera saker som de är. Men det som är, är komplicerat och att åldras är allt annat än lätt.

I Vädermannen har Ulf Lundell återvänt till Sverige. Till ett Skåne och Österlen som han gripande vackert beskriver, ett landskap lika utsatt för vädrets makter som människan för sin ovissa framtid. Här befinner sig Georg, en konstnär som närmar sig sextio och som försöker leva i nuet och acceptera saker som de är. Men det som är, är komplicerat och att åldras är allt annat än lätt.

Februari 2007, konstnären Georg återvänder till sitt hus på Österlen för att packa ihop och sälja gården. Men under natten kommer en kraftig snöstorm in från havet. Drivorna ligger höga runt huset och vägen är ofarbar. Georg kommer ingenstans, han är insnöad. Månaderna går, sommaren kommer och Georg har fortfarande inte kommit därifrån, vare sig från gården eller från Sverige. I Frankrike finns hans andra hus. Och hans unga kvinna Lydia– om hon nu fortfarande är hans kvinna. Det vet han inte säkert.

Georg vill nu helst vara ensam och ägna sig åt sin konst, eller försöka ägna sig åt den. En gallerist har hört av sig och vill ställa ut hans tavlor. Hans ännu omålade tavlor. Men blockeringen släpper inte. Kanske borde han dricka lite mindre. Eller kanske mer? Och ensam får han inte vara, olika människor tränger sig på och mer eller mindre ofrivilliga möten med såväl män som kvinnor uppstår.

På sina morgonpromenader i det närliggande naturreservatet springer Georg ihop med en kvinna. En kvinna i hans ålder. En väldigt vacker kvinna. Mot sin vilja attraheras han av henne. Hon både fascinerar och skrämmer. Den här kvinnan bär på ett tyngre bagage än han egentligen orkar eller vill hantera. Men han klipper inte banden. Han har egentligen inte heller klippt banden med Lydia, eller Sofia, som han i ett svagt ögonblick erbjudit ett jobb och som han väntar ska komma ner till gården när som helst.

Under tiden har sommaren börjat nå sitt slut, sommaren som egentligen aldrig blev någon sommar. Den blötaste sommaren på länge, fälten står under vatten och solen är en sällsynt gäst. Redan i augusti annonseras höstens ankomst, men hösten är ju också en början.

I Vädermannen har Ulf Lundell återvänt till Sverige. Till ett Österlen som han gripande vackert beskriver, ett landskap lika utsatt för vädrets makter som människan för sin ovissa framtid. Här befinner sig Georg, en konstnär som närmar sig sextio och som försöker leva i nuet och acceptera saker som de är. Men det som är, är komplicerat och att åldras är allt annat än lätt.

"Morgonen efter att jag anlänt vaknade jag i mörkret av att det dundrade runt huset. Vinden. Dundrade och ven och jag låg stilla i krafterna ett tag, varm själv under täcket, men jag hörde det fina rasslet mot takfönstret också och jag förstod att det regnade, men när jag klev ur sängen och drog gardinen från takfönstret såg jag att glaset var täckt av snö.

Jag gick ner till husets nedre plan och ute på gårdsplanen yrde snön och hade gjort så hela natten. Bilen var täckt, vackert skulpterad och längs ateljélängan var en driva på säkert fem meter. Stormen kom in från havet, rakt från öster, och inne på gårdsplanen dansade en tromb av snö runt runt och det var snyggt att se på snön i lampskenet och jag gick in i vardagsrummet som tog smällen från havet men jag kunde inte se så mycket där, vindbyarna kastade sej mot husgaveln, jag kunde se vägen, och jag kunde se att den var igendriven.

Dagen innan, då jag hade skumpat nerför vägen till gården hade det varit vårlikt och det hade stått snödroppar och vintergäck i gräsmattorna.

Det hade varit en underlig vinter."

Ulf Lundell, född 1949, debuterade 1976 romanen Jack. Vädermannen är hans tolfte roman.

PRESSCITAT OM VÄRMEN

"...den nya romanen har en resning som gör att jag sugs med ..."

Jonas Thente, DN

"... det finns något befriande över Lundells författarskap."
Johan Lundberg, SvD

" ... det förblir väldigt svårt att slita sig från en Lundellroman."
Jan Arnald, Aftonbladet

"... det var längesen jag blev så här berörd av en Lundellbok."
Oline Stig Sydsvenskan

"Karln kan ju skriva, något helt fantastiskt. Det är poesi och det är rock’n’roll och det är oerhört ärligt om en existens där vad som helst kan hända ..."

Femina

"Långa stunder är det genialt, underhållande, till och med innerligt. <...> Värmen är hans bästa roman sedan Vinter i paradiset och romanens sista femtio sidor det bästa han någonsin skrivit."

Stefan Whilde, Skånska Dagbladet

"... det är stundtals också alldeles fantastiskt och det må vara hur det vill med etiketten, men en mera kraftfull författare än Ulf Lundell får man fortfarande leta efter. En livsgladare också […] Värmen är – mot bättre vetande – värd att älska.

Elin Olofsson, Östersunds-Posten

”… alldeles förbannat mitt i prick.”

Annelie Bränström Öhman, Västerbottens-Kuriren

”… ibland hittar han in den där rytmen och då skriver han så det känns i kroppen. De långa meningarnas rytm där satserna staplas på varandra som i en Bob Dylan-låt. Det känns som liv helt enkelt. Så här är det att leva, tänka, kämpa.”

Erik Hammar, Hallands Nyheter

I Vädermannen har Ulf Lundell återvänt till Sverige. Till ett Österlen som han gripande vackert beskriver, ett landskap lika utsatt för vädrets makter som människan för sin ovissa framtid. Här befinner sig Georg, en konstnär som närmar sig sextio och som försöker leva i nuet och acceptera saker som de är. Men det som är, är komplicerat och att åldras är allt annat än lätt.

"Morgonen efter att jag anlänt vaknade jag i mörkret av att det dundrade runt huset. Vinden. Dundrade och ven och jag låg stilla i krafterna ett tag, varm själv under täcket, men jag hörde det fina rasslet mot takfönstret också och jag förstod att det regnade, men när jag klev ur sängen och drog gardinen från takfönstret såg jag att glaset var täckt av snö.

Jag gick ner till husets nedre plan och ute på gårdsplanen yrde snön och hade gjort så hela natten. Bilen var täckt, vackert skulpterad och längs ateljélängan var en driva på säkert fem meter. Stormen kom in från havet, rakt från öster, och inne på gårdsplanen dansade en tromb av snö runt runt och det var snyggt att se på snön i lampskenet och jag gick in i vardagsrummet som tog smällen från havet men jag kunde inte se så mycket där, vindbyarna kastade sej mot husgaveln, jag kunde se vägen, och jag kunde se att den var igendriven.

Dagen innan, då jag hade skumpat nerför vägen till gården hade det varit vårlikt och det hade stått snödroppar och vintergäck i gräsmattorna.

Det hade varit en underlig vinter."

Ulf Lundell, född 1949, debuterade 1976 romanen Jack. Vädermannen är hans tolfte roman.

"Lundell visar i denna bok varför han är en av våra mest uppmärksammade författare. Det känns ärligt och uppriktigt om livets storhet och futtighet. […] Vädermannen är mycket underhållande, på en gång innerlig och kraftfull."

Zoran Alagic, Norrköpings Tidning

"Vädermannen är en osentimental kapitulation inför naturens dialektik och det organiska material som tar åldrandet och döden förgiven. […] Trots regnet och blåsten, sällan har Sverige varit så vackert."

Åsa Linderborg, Aftonbladet