”… en bok som måste betecknas som det viktigaste som givits ut på mycket länge.” UNT

I denna oerhört gripande självbiografiska roman skriver Anders Paulrud om sin egen dödliga sjukdom, om de fem tumörerna på lungorna och om den pipande andningen. Han sörjer sig själv och sitt liv, och han prövar att vänja sig vid tanken att allt en gång ska fortsätta utan honom – lågmält men med stort mod försöker han förstå det obegripliga som väntar.

”Nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.
Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.
Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft.”

Han tar till pennan för att värja sig när döden fingrar på honom. I sin anteckningsbok med de svarta mollskinnspärmarna skriver han om de fem tumörerna på lungorna och om den pipande andningen, om en egendomlig tveksamhet när han ska svälja och om ljusspringan från badrummet som hjälper mot nattskräcken. På små lappar skriver han meddelanden till den kvinna som lovat att vara med honom till slutet och gömmer dem för att hon en dag ska kunna hitta dem.
Han sörjer sig själv och sitt liv, och han prövar att vänja sig vid tanken att allt en gång ska fortsätta utan honom – lågmält men med stort mod försöker han förstå det obegripliga som väntar.

Det är sin egen livssituation Anders Paulrud skriver om och han vet att hans odds är dåliga. Men Fjärilen i min hjärna är ändå en roman – inte bara på grund av sin konstfärdiga komposition utan också därför att han följer sin huvudperson närmare döden än vad han själv befann sig i skrivande stund.

”Nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden –
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.
Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.
Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft.”

Han tar till pennan för att värja sig när döden fingrar på honom. I sin anteckningsbok med de svarta mollskinnspärmarna skriver han om de fem tumörerna på lungorna och om den pipande andningen, om en egendomlig tveksamhet när han ska svälja och om ljusspringan från badrummet som hjälper mot nattskräcken. På små lappar skriver han meddelanden till den kvinna som lovat att vara med honom till slutet och gömmer dem för att hon en dag ska kunna hitta dem.
Han sörjer sig själv och sitt liv, och han prövar att vänja sig vid tanken att allt en gång ska fortsätta utan honom – utan åthävor men med stort mod försöker han förstå det obegripliga som väntar.

"Nu vänder jag mig nedåt, till fåglarna i underjorden -
Så kanske. Om det inte lät så dramatiskt. Och vackert.
Förresten, det finns inga ord. Ord som ger det mening, döendet menar jag.
Jag försöker hitta dem i det som är nära: nattygsbordet här intill med blyertspennorna och anteckningsboken, några få böcker. Ett glas saft."

Han tar till pennan för att värja sig när döden fingrar på honom. I sin anteckningsbok med de svarta mollskinnspärmarna skriver han om de fem tumörerna på lungorna och om den pipande andningen, om en egendomlig tveksamhet när han ska svälja och om ljusspringan från badrummet som hjälper mot nattskräcken. På små lappar skriver han meddelanden till den kvinna som lovat att vara med honom till slutet och gömmer dem för att hon en dag ska kunna hitta dem.
Han sörjer sig själv och sitt liv, och han prövar att vänja sig vid tanken att allt en gång ska fortsätta utan honom - lågmält men med stort mod försöker han förstå det obegripliga som väntar.

Det är sin egen livssituation Anders Paulrud skriver om och han vet att hans odds är dåliga. Men Fjärilen i min hjärna är ändå en roman - inte bara på grund av sin konstfärdiga komposition utan också därför att han följer sin huvudperson närmare döden än vad han själv befann sig i skrivande stund.

Anders Paulrud, föddes 1951 i Karlskrona och arbetade i många år som kulturredaktör och skribent på Aftonbladet. Han debuterade 1994 med kärleksromanen Det regnar i Wimbledon. Sedan följde Amamamor, en roman om en mans sökande efter sin biologiska mor. Hans tredje bok, Inbjudan till sorg, handlar om en gammal man som ser tillbaka på sitt liv och den katastrof som hans hustrus död innebar. Boken Ett ögonblicks verk (2003), utspelar sig i Karlskrona på 30-talet och i ockupationens Köpenhamn. Och 2007 kom romanen Som vi älskade varandra , en stark och sorgsen berättelse om några människor som blev vuxna i början av 80-talet - om de konflikter som växer fram mellan dem men också om hur mycket de fortfarande älskar varandra ett kvarts sekel senare.
Anders Paulrud avled i början av januari 2008, efter en tids sjukdom. Fjärilen i min hjärna utkom den 18 januari 2008 och blev hans sista roman.