Christin Ljungqvist

Bok- presentation:	Det borde finnas regler
Författar- presentation:	Lina Arvidsson
Utg.år:	2012
Danskt band Färdig att skickas, 127 kr 154 kr Pocket Finns i lager, 69 kr

Mingel & melankoli

2013 åkte jag till LitteraLund tillsammans med Lina Arvidsson och Katarina Sandberg och hade väldigt roligt, både på scen och utanför; jag tog tåget från Göteborg tidigt (åka tåg! LOVE!), träffade Lina och Katarina och vår moderator (som jag sorgligt nog glömt bort namnet på, men han var en bibliotekarie med skägg, gott humör och känsla för rockmusik), körde ett förmiddagsscenprat, mumsade på fikan i "Det Särskilda Hörnet" avsett för "medverkande" och minglade på kvällen. Och det gick bra.

I år blev jag nedbjuden till samma konferens men som gäst, inte författare. LitteraLund firade 10 år och bjussade på inträde, föreläsningar, mingel för dem som någon gång medverkat; gott, tänkte jag, skrivpaus!

Tågresan var minst lika fantastisk som sist, jag träffade eminenta Christine Lundgren (nyss signad med ett stort förlag! HURRA!) och Marie Metso på CoffeBreak, såg Salla Simukka, Martin Jern, Johanna Lindbäck, Ilon Wikland med flera på scen, skakade hand med Erik Titusson, förläggare på Lilla Piratförlaget, och Kristina Hård, arrangör. Och det gick inte bra; jag drabbades av melankoli. 

Främsta anledningen torde vara att jag suttit framför datorn med manusomarbetningen from hell sedan veckor tillbaka och blivit smått asocial. En annan anledning är att jag inte kan vara vem som helst bland lärare och bibliotekarier; titt som tätt känns jag igen, det känns, som när det sprakar till i en gammal skolkamrats eller kollegas ögon men personen, eller du, väljer att titta bort istället för att hälsa? Jag valde att titta bort, eftersom jag inte kände någon (Christine och Marie skulle kolla in Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren på Malmös bibliotek) och behovet av en vän i nöden, eller bara någon att tycka saker eller konspiratoriskt fnissa med, växte sig monstruöst; jag gick en stund på vernissagen, smet innan minglet och väntade in tåget hem. Det var inte en av minsta största stunder som författare; jag kände mig ganska liten. Alla känner apan, apan känner ingen, elefanten i rummet; jätte. Konstig. Erfarenhet.

Jag menar, övergången mellan författarskapets två extremer, total ensamhet vs. välbefolkat sceneri, brukar vara rätt tuffa och kräva mycket energi, men att hamna i detta mellanting? Var nog värre än bådadera.
Dessutom är jag vanligtvis ganska dålig på att mingla och nu var jag usel.
Hur som helst.

Jag hade David Nicholls senaste "Vi" att sällskapa med, bokens melankoliska tragikomik speglade min sinnesstämning väl och dessutom handlar den om bortlängtan, otillräcklighet och tågresor; ingenting skyddar en mot omvärlden som en god bok. 

Kommentera

Kristina Hård

Bok- presentation:	The Shining
Författar- presentation:	Stephen King
Pocket Finns i lager, 120 kr

Litterära labyrinter

Jag har  lämnat ifrån mig mitt manus till förlaget. Till sist blir det så intensivt att när det väl är iväg så framstår den riktiga världen som platt. Men att jorden egentligen är rund vet alla och det är bara att vänja sig vid det igen. I skrivprocessen är det fullkomligt logiskt med en verklighet befolkad av fullt synliga troll och annat oknytt. Utanför känns samma väsen genast konstiga och de sjunker snabbt tillbaka in i vardagsbruset. Men om jag någon gång undrar varför jag skriver så tänker jag på Stuart.

Storyn med Stuart började för över tjugo år sedan och handlar om labyrinter. Sådana man kan gå vilse i alltså. För hur många finns det därute? Inom litteraturen finns det massor varav några riktigt kända. Labyrinten i Stephen Kings The Shining (Overlook Maze) eller den som omnämns i Tre män i en båt av Jerome K. Jerome (Hampton Court Maze, för övrigt en labyrint som det är näst intill omöjligt att gå vilse i). Och alla känner väl till Ariadnes röda tråd för att hitta ut ur labyrinten på Kreta.

För tjugo år sedan kunde man inte googla efter labyrinter på nätet. Istället gällde brev till alla turistkontor med adress i Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Nederländerna, Belgien, Tyskland, USA, Japan osv … Och det visade sig att det fanns förbluffande många labyrinter över hela världen. På Nya Zealand fanns det bland annat en med namnet ”The Maze” i en lite by med endast 800 invånare. Stuart hade byggt den. Storyn som gick var att Stuart hade jobbat som ingenjör i England, men tröttnat på sitt jobb. Han och hans fru sålde sitt hus, flyttade till Wanaka på Nya Zealand där Stuart byggde en labyrint för att skänka glädje till människorna.

Sista året jag gick i gymnasiet hade vi fått besök av en ingenjör (yrkesinformation inför val till högskola) vars specialitet var skruvar. Under en hel timme stod han i aulan och pratade om skruvar. Höger och vänstergängade och ISO-certifierade väldigt viktiga skruvar. Och skruvar är viktiga, de håller ihop vår materiella värld, men speciellt glada tror jag inte någon i aulan kände sig efteråt. Precis så måste Stuart känt, tänkte jag, när han sålde allt och drog. Det handlar om att våga.En hel sommar åkte vi runt i Europa och gick i labyrinter. Det hela resulterade i en interaktiv reseguide för all världens labyrinter. Till Nya Zealand kom vi först senare. Men då hade en damm brustit uppe i bergen och det gick inte att ta sig till Stuarts labyrint på grund av översvämning.

Men om jag någon gång tvivlar på mitt skrivande tänker jag på Stuart.

Och så häromdagen flöt labyrinterna ihop med mitt skrivande igen. I min presentation här bredvid till höger så står det att jag även skissar på en science fiction. Det var när jag gjorde research till den som jag träffade på Lunds senaste labyrint. Inuti den 600 meter i omkrets stora cirkelbyggnaden som ska bli MAX-lab IV (synkrotronljuslaboratoriet med partikelaccelerator) uppförs en processionslabyrint, Linnés labyrint.

Från labyrinten i Moët & Chandon. Målet i mitten är en gammal vinpress. 

• The Maze av Stuart Landsborough är en trälabyrint som fortfarande finns kvar på Nya Zealand och drar många besökare varje år.
• Hampton Court Maze kopior kan hittas i Europeiska slottsträdgårdar. Bor man i Skåne är Egeskov Slot (Fyn, Danmark) närmast med sin äldsta häcklabyrint från 1730. Vissa hävdar att den är äldre och att den inspirerade Hampton Court Maze, andra säger att det är tvärtom. Om den är öppen för allmänheten vet jag inte, men Egeskov Slot har annars två andra labyrinter man kan gå i, båda ritade av Piet Hein.
• I Värmlands-Säby finns en häcklabyrint med formen av ett ägg. Den har en ingång för Eva och en för Adam, vilket ger det hela lite Narnia-vibbar.
• I science fictionboken Maze Runner (Dödens labyrint, på svenska 2014) av James Dashner, som även finns som film, spelar en labyrint stor roll i handlingen. Den förändras hela tiden. Gångar blir till dead-ends osv. Vill man uppleva en föränderlig labyrint kan man åka till Drielandenpunt labyrinth belägen precis där Nederländerna, Belgien och Tyskland möts. En häcklabyrint med vattenhinder som stänger av och öppnar upp olika vägar slumpmässigt. Ett tips är att besöka den när det är soligt och varmt och kläderna torkar fort.
• The Overlook Maze från filmen The Shining finns inte på riktigt. Men det ska finnas en privat labyrint i Kanada som heter The Overlook Maze.
• Labyrinter med Alice in Wonderland tema finns det nog mest av, inte bara den på Disneyland Paris.

Kommentera