Carl Magnus Juliusson

Håkan på Ullevi

Höll nästan på att glömma: Igår (lördag) var jag och såg Håkan på Ullevi tillsammans med rekordmånga 69 349 huvuden – och minst dubbelt så många händer – i publiken!

Tre och en halv timme höll det på – fantastiskt så det förslår från början till slut.

Det är ju faktiskt så: Med några få undantag kan jag, utan att tveka, kasta hundra år av kärlekspoesi i sjön för en enda skiva med Håkan Hellströms ord och musik.

Jag grät när jag hade läst färdigt sista sidan i På spaning efter den tid som flytt. Jag grät när jag till sist slog ihop Sista brevet från Sverige. Och varje gång rinner tårarna när Håkan framför Du är snart där – sista spåret på 2 steg från paradise och kanske den finaste låten skriven på mycket mycket länge.

Den här gången också ackompanjerad av den mest rörande Charlie Chaplin-scenen på storbild om att aldrig ge upp för förtvivlan, utan med gott mod bara fortsätta framåt. Hand i hand går de mot soluppgången och filmen är slut.

Precis som konserten. Eller inte riktigt slut. Men nästan.

I fredags stod göteborgsregnet som spön i backen. Men precis som på Slottskogsvallen förra året, skiner ändå solen dagen efter, ensam på en molnfri himmel, som om det var det mest självklara i världen, när Håkan väl ska inta scenen i Göteborg.

Det är magiskt. Jag är förstår det inte. Jag vet inte vad jag ska säga.

Men som tur är, är jag ju inte ensam – tvärtom! Så vad ska man med bara ytterligare ord till?

De gör varken till eller från. Så det är väl dags att sluta skriva nu innan det bara blir en massa romantiska klichéer och superlativ och en massa malande?

Japp. 

Så.

Slut.

Kommentera /Visa 2 kommentarer