Christin Ljungqvist

Min kamp

Man har bara en viss nivå av tilltro till sig själv och sitt skriv och jag känner att jag vinglar nu"

Jag har gått in i den tionde månaden av kamp och väntan i intervaller; författarens tillvaro till 85% ungefär. För att göra det hela mer intressant, eller plågsamt, nåddes jag av tre olika slags nej på två dagar, varpå tisdag och igår blev ganska stillastående, eller mer som svarta hål att trilla ner i. Så illa att jag inte bara undrade vad jag håller på med utan funderade på att lägga ner, trots att de tre bästa ännu inte har svarat. Man har bara en viss nivå av tilltro till sig själv och sitt skriv och jag känner att jag vinglar nu.

Men det är bra underligt, detta; förlagen kommer med invändningar och synpunkter medan varendaste människa därutöver får någonting glimmande i blicken när jag börjar berätta om Vita Tigern, om retropunk, om trehundra år från nu. Och när jag delar med mig av textbitar ur manuset, eller bitar av en av illustrationerna, vill människor ha mer med en viss nivå av iver, som att jag går ett sådant där prekärt läge till mötes där läsarna gillar men förlagen tvekar och jag tvingas ge ut böckerna på egen hand; jag, som föraktar självpublicering. 

Man ska väl akta sig för det där med att förakta, eller inte vilja; det mesta av det verkar ju bli verklighet, som att det man fokuserar hårdast på händer. 

Igår tränade jag i vart fall tvivlet ur kroppen och kom på banan igen. Det blir tidig lunch i Kungsbacka med syster och systerdotter idag, sedan eftermiddags/kvällsskriv, och jag längtar. Jag är där nu, där jag vet vad som ska hända men ändå inte vet förrän jag skriver och samtidigt upplever det, som när jag var tonåring och skrivet pirrade i hela magen.

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Christin Ljungqvist

Första tigern

värre än att vänta är att vänta på resten av svaren efter ett svar, som var ett nej"

Blir det någon bok av den? Jag skulle gärna vilja få ett ja nu, för värre än att vänta är att vänta på resten av svaren efter ett svar, som var ett nej; den där mellantiden, värsta tiden ever. 

Kanske skulle jag stänga ner mail och mobil till sista juni, då förlagen har deadline? Och bara fokusera på bok två? Jag har flyt med den (25 sidor med 1,5 radavstånd, 12 pt!) och nej stör ut känsliga saker som kreativitet och inspiration. Jag är verkligen allvarlig; radiotystnad? Hm.

Okej, roliga saker;

1. jag har fått kontakt med en bra researchperson, som verkar urtrevlig, inför kommande Hanna-bok
2. jag ser klädsamt chic ut i mina första terminalglasögon
3. jag har fått se agenturens presentationsmaterial av mig och mina böcker; TOPPENFINT (allt låter ju så väldans mycket mer fantastiskt på engelska)!
4. vår bröllopsbok/fotobok damp ner på hallmattan för bara en liten stund sedan; tårande vacker!
5. jag ska träna styrka i morgon, riktig jävla styrka
6. vi ska åka till Husknuten på söndag (fast det vet inte min man)

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Christin Ljungqvist

Deadline(s)

En sablars massa kansken"

Jag tänkte förklara min situation; jag är författare till tre böcker, började 21 augusti 2014 skriva på min fjärde, Vita Tigern (arbetstitel), skickade 12 januari 2015 manuset till en samling utvalda förlag, meddelades en till två månader senare om förlagens beslut; en sablars massa kansken. Ändringsförslagen liknade varandra och jag började om, utifrån dem, och igår blev jag klar (korrläsning, redigering, inlämning kommande vecka!)!

Så himla, himla skönt.

Med detta sagt; det finns så många olika slags deadlines. För mig var den mest avgörande fasadarbetet som ska dra igång vecka 20 (jag bor i landshövdingehus i Majorna, Göteborg), jag närmast jagades av denna vetskap! En annan, oväntad, oönskad deadline blev grannens nya inneboende; personen har fått rummet ovanpå min skrivplats, där han rastlöst vankar runt om dagarna, pratar monotont och lyssnar på dålig musik. Vilket för oss till en tredje deadline, som egentligen handlar om ett slags blandning mellan tålamod och längtan; jag vill köpa hus. En fjärde deadline är lite mer svävande; jag tilldelades ett stipendium ur Sveriges Författarfond förra sommaren, sa upp mig från dagjobbet i höstas och har sedan dess varit "författare på heltid"; i maj tilldelas jag Göteborgs Stads Författarstipendium vilket förlänger min hemmavistelse, men sedan? Sedan behövs ett dagjobb, och det är en deadline; bli klar med denna bok, bli klar med uppföljaren, inom loppet av dessa slantar.

Jag har en gammal blogg som vilat medan jag omarbetat mitt manus, där står att läsa om min väg från opublicerad till publicerad till hur jag kom på den nuvarande bokidén; från och med nu tror jag det blir än mer spännande. Det känns som att jag står inför en förändring, eller ett stort kliv. 

Kommentera