Mattias Lönnebo

Bok- presentation:	Du sköna nya värld
Författar- presentation:	Aldous Huxley
Pocket Finns i lager, 78 kr

Droger och författarens kreativitet

Här följer några exempel på drogberoende och världsberömda författare:

Philip K Dick – ”Bladerunner” Androidens drömmar. Drog: LSD mm
Jean Rhys – ”Good Morning, Midnight” Drog: Alkohol
Aldous Huxley – ”Du sköna nya värld” Drog: LSD mm
Jean-Paul Sartre – ”Äcklet” Drog: Det mesta ...
Dorothy Parker – ”En enda ros: poesi och prosa i urval” Drog: Alkohol
Earnest Hemingway – ”Den gamle och havet” Drog: Alkohol
Charles Dickens – ”Oliver Twist” Drog: Kokain

Läs hela inlägget ...

Mattias Lönnebo
Mattias Lönnebo är en skönlitterär författare. Vid sidan av sitt författarliv verkar han som präst i Svenska kyrkan.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg
Författar- presentation:	Joyce Carol Oates

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg

Efter kraschen tog jag mig samma, bredde ut mina vingar och flög iväg är en bok för unga vuxna, men innehåller flera teman som känns igen från Oates övriga produktion. Vissa inslag verkar helt enkelt obligatoriska. Det är nästan tröttsamt.

Än mer stör jag mig på att Oates verkar ha gått i en alltför vanlig fälla. Fällan som består av att författare resonerar: "Jamen nu skriver jag ju för ungdomar, då är kvaliteten inte lika viktig." Efter kraschen... har vare sig den koncentrerade fulländningen i Våld eller den episka vidden i Det var vi som var Mulvaneys. Slutet är på många sätt en besvikelse, som om Oates plötsligt ger upp. Det känns som om hon sviker sin huvudperson, Jenna.

Förutom dessa klagomål måste jag tillstå att Efter kraschen... är en sådan bok som jag hela tiden vill vidare i, tack vare språkets flyt och den intressanta intrigen. Oates tar upp många viktiga frågor, till exempel hur sjukvården kan svika sin patient. Jenna pumpas full med beroendeframkallande preparat efter den bilolycka där hennes mamma dör. När hon inte bedöms behöva smärtlindring längre tas de helt enkelt bort, utan att hon erbjuds något annat sätt att tackla sorgen och smärtan. Det är knappast förvånande att Jenna i det läget vänder sig till droger för att fylla tomrummet. Och ingen terapi får hon heller, förrän det är för sent. Ibland känner jag för att hoppa ner i boken, in i handlingen och skrika åt karaktärerna. Så mycket bryr jag mig. Det är ett gott tecken.

Kommentera