Maria Sidén
Recension av "Frisk av mat-LCHF från början"
Författaren Mats Lindgren var i farozonen. Hälsan var ett dåligt skämt. Diabetiker, fet och trött. Hjärtbesvär redan i 50-års åldern och kronisk värk. Tilltron till sjukvården rasade i takt med att de ville skriva ut mer medicin.
När Lindgren ändrade sina kostvanor blev han som pånyttfödd. 8 kilo senare, ett par glasögon fattigare, diabetes , acne och till och med en bättre sångröst. Detta och många fler hälsovinster tackar Lindgren LCHF för.
Många intressanta personliga erfarenheter gör boken läsvärd och ger en tankeställare. Dagens samhälle med kemikalier mest använda ingrediens kan göra den mest nonchalanta mörkrädd. Oavsett om du är en LCH eller LCHF/52 eller allt vad det kan vara så får du dig en tankeställare.
Tillexempel berättar Lindgren om Glykering, vilket innebär att sockret vi får i oss bilder en hinna över alla kroppsdelar. Vilket skapar en förruttnelseprocess som i sin tur skapar svampbildning, infektioner och bakterier...Inte trevligt, nu undviker jag i princip helt vitt socker.
Jag har fått några tips på vägen. Likt många andra i dagens samhälle har jag "magproblem", misstänkt IBS. Så jag kan inte ta till mig en hel diet likt LCHF men har fått värdefulla insikter och tips. Vilka jag anpassar till min kost med ekologist, cirka 70% vegetariskt, gluten och laktosfritt..
Lindgren berättar om sin mat och hälsoresa på ett intressant och underhållande vis. Med personliga reflektioner blandat med vetenskapliga rön. Lindgren riktar intressant kritik mot hälsovården och ifrågasätter samhällets normaliserande av sockrandet breddning i de flestas liv. I boken finner du veckomenyer, kolhydrattabeller samt baskunskaper och rent praktiska råd till att ändra sin kost. I dag lever Lindgren på sin livsresa, han driver ett hälsoföretag på nätet, föreläser samt anordnar kurser.
Läsvärd och tänkvärd som alla borde läsa.
Avdelning: Mat Taggar: #mat #LCHF #lchf #recept #hälsa #sjukdom #diabetes #socker #gluten #fet mat #kostvanor #glykering #vitt socker
Kommentera
Maria Sidén
Recension av Kvinnan som stal mitt liv
Jäkligt bra jobbat Keyes!
Citat "Tja, vad som än händer älskar vi dig." Ett gällt öronbedövande oväsen satta igång: Brandlarmet hade aktiverats. Vi är dina föräldrar, sa mamma. "och jag tror vi förstört din brödrost, men vi älskar dig." // Marian Keys , Kvinnan som stal mitt liv.
Min relation med Keys sträcker sig från tonnårsfinnar, till min Bridget Jones tid, fylld av paddor och andra mer trevliga singel attribut som de tre V, vänner vin och vin. Även denna bok föll mig i smaken, fast nu som redbar (redbar!?) gift (lyckligt gift stämmer i alla fall) kvinna (stämmer också!).
Senaste boken jag läste "Hemligheten på Mercy road" tyckte jag inte alls höll sig till hennes vanliga standard, fast hon var tydligen i en svacka just då enligt hennes blogg... Jag blev därför extra glad när denna visade sig vara en av hennes bästa.
Tragedier lämnar djupa spår. Fast Stella Stallowy helst vill att allt ska vara som innan DET hände är det inte alls lätt. Efter att ha flytt från ett jetset liv kraschlandar hon sin nygamla verklighet, även kallad Dublin, sin hemstad. Läsaren bjuds in till intima detaljer i ett vanligt liv som plötsligt kantas av sjukdom och familjedrama.
Det är inte lätt att försöka skriva en bästsäljare när hela ens framtid verkar hänga på det. Speciellt inte när man har en galen exmake som plötsligt ska slagga på soffan och en muffinsmage som bullar upp sig. Lägg till en, enligt henne, konstig son som hatar henne och en förälskelse som tydligen är attraktiv för andra...
Keys har lyckats skriva en roman med stort R. Sida för sida växer svart humor, hjälplöshet, hopp och filosofiska livsfrågor fram.
Den har tragik, komik, en svartsjuk son, kärlek och rivaler. Dramatik i Shakespeares skäggiga anda...
Avdelning: Feelgood Taggar: #chicklitt #Shakespeare #kärlek #sjukdom #dublin
Kommentera
Carolina Landin
Sex år efter katastrofen
Tänk dig att du ensam har levt i en bunker de senaste sex åren tillsammans med dina två barn. Det ena barnet minns vagt hur det var innan ni flydde hit, för då var hon sex år. Det andra barnet vet ingenting om världen utanför för hon var nyfödd när hon kom till bunkern. Sex år utan solsken, utan gräs, utan regn, utan färskpotatissallad en sommarkväll i trädgården (för ni lever på konserver), utan kalla dopp i havet i juni, utan blommande krokusar, utan att behöva skrapa is från bilrutorna, utan nybakat bröd, utan näktergalssång, utan skogsdoft…
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #9-12 #12-15 #dystopi #sjukdom #klimatförändringar #apokalyps
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Till sist fick jag respekt för poeten Gullberg
Jag har en tendens att få för mig att jag ska läsa diverse poeters samlade dikter. Särskilt om de redan har hunnit dö tycker jag att det ger mig mer än enstaka diktsamlingar. Nu hade turen kommit till Hjalmar Gullberg, men hjälp så segt det gick! Faktiskt tog det ett par år att komma igenom hans livsverk och jag tyckte att det var tråkigt nästan jämnt.
Avdelning: Poesi Taggar: #klassiker #samlade dikter #döden #sjukdom
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Allt man annars tar för givet
På femte dagen med konstant huvudvärk, illamående, kollosal trötthet och svårt att få i sig mat börjar det bli lite tröttsamt att behöva vara vaken över huvud taget.
Särskilt när både hjärnan och ögonen har svårt att lyckas läsa någonting. När det knappt ens är uthärdligt att lyssna på musik. Dagarna blir ganska gråa och mest fyllda med ont och trött.
Men det finns ju förstås ljusglimtar. Är det någonting som man märker just i sådana här situationer, så är det ju hur underbart det kan vara att - om så bara tillfälligt - orka göra något som man annars tar för givet. Eller hur lycklig man kan bli av en kort minut då huvudvärken och illamåendet tar en paus eller går att tänka bort.
Det kan vara en klunk kaffe. En sked glass. Att komma på att det går att surfa på serietecknares bloggar och hemsidor - och på fotografers bildströmmar - även om text är för mastigt. Att det emellanåt går alldeles utmärkt att läsa en artikel på DN.se.
Att det faktiskt går att läsa en del annat också. Kanske bara några få sidor, men några i taget. Serier är faktiskt litteraturgudarnas gåva till den som inte orkar koncentrera sig på alltför mycket text. Och med en så fin bok som Jessica Kolterjahns nyutkomna roman om Karin Boye, "Den bästa dagen är en dag av törst", så är det helt klart värt att kämpa sig fram.
Några sidor om dagen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #sjukdom #insikt #läslycka
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Julläsning och läsminnen
Jag har varit hemma från jobbet i hela två dagar nu och har ännu en hel ledig dag framför mig (om inte min förkylning, som passade på att bryta ut ordentligt på självaste julafton, blir värre och jag ligger snörvlande i sängen även de dagar då jag borde biblioteksarbeta). Dock har det hittills blivit väldigt lite läst och det jag faktiskt har läst har varit ganska otippat: en självbiografisk bok om striptease.
Däremot har jag fått en del julklappsböcker som ser riktigt smaskiga ut och när jag är ensam ett antal dagar över nyår tänkte jag mig att jag ska kunna läsa desto mer. Som nyss nämnda bok, men även Janet Frame och - hade jag verkligen tänkt mig - något av Kerstin Thorvall, antagligen "När man skjuter arbetare". Men som nog alla vet så är det en sak att tro att några dagars ledighet innebär obegränsad läsning och en helt annan sak att faktiskt få in de där böckerna bland allt annat som också ska passas på med. Alla årets recensioner som återstår att skriva. Den där egna romanen som skulle bli färdig lagom till det nya året. Och...
Men jag har i alla fall hunnit gallra i bokhyllorna och så har jag tänkt en hel del på läsning kopplat till liv. Ibland minns jag så tydligt vad jag har läst vid ett visst tillfälle, det har färgat av sig på minnena. Till exempel tänker jag på när jag var på universitet i York för att delta på en konferens, en sommar för några år sedan. Jag bodde i ett studentrum med vattenkokare och drack massa pås-chai som jag hade köpt på campusmatbutiken. Först läste jag "Beatriz och himlakropparna" av Lucia Etxebarriá - en underbar, sorgsen bok med HBT-tema. Sedan blev det "Antonius and Cleopatra" av självaste Shakespeare - inte jättebra, men det var i alla fall en passande miljö för blankvers och sextonhundratalsdrama. Och i campus-bokbutiken hittade jag "Brideshead Revistied" av Evelyn Waugh. Den satt jag och läste när jag åkte tåg från York till Skottland. Då och då tittade jag upp från sidorna med andra världskriget och katolicism och olycklig kärlek, ut i landskapet. De sista sidorna slukade jag sittande på min resväska på stationen i Glasgow.
De minnesbilderna ska jag fira med att se några avsnitt av tv-serien "Brideshead Revisited" (En förlorad värld) nu i kväll.
Har du några läsminnen kopplade till platser eller perioder i ditt liv?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #läsledighet #sjukdom #våga gallra #läsminnen #HBTQ #klassiker #dramatik
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Pernilla Glaser - Robson
Den här boken hittade jag på en loppis och konstaterade att den antagligen kunde vara riktigt BOATS (Based On A True Story) eller riktigt bra. Det rör sig om en självbiografisk berättelse där författarens sambo dör i cancer när de både är strax över tjugo år gamla. Hur är då boken - BOATS eller bra? Både och, skulle jag vilja påstå. Ibland lite för mycket, ibland riktigt "gripande" och definitivt ingen läsning jag går oberörd ifrån.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #döden #självbiografi
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Inger Edelfeldt - Betraktandet av hundar
Det här är en kortroman där huvudpersonen skriver till sin terapeut efter att ha stått i sitt fönster och skrikit utan att själv minnas det. Huvudpersonen får någon form av medicinering, antipsykotisk antar jag, och boken är ett grävande i relationer, uppväxt och känslolager. Det är en obehaglig berättelse med en obehaglig berättare och jag kommer hela tiden att tänka på "Doktor Glas". Samma sorts opålitiliga, osympatiska berättarröst. Jag kan absolut rekommendera "Betraktandet av hundar", vare sig du har läst Edelfeldt innan, eller inte!
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #sjukdom #kortromaner #mörkt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Katarina Samuelson - Ludenben
Katarina Samuelsons Ludenben är väldigt intressant skriven och skildrar ätstörningar på ett stilistiskt sett mera vågat och givande sätt än vad jag tidigare stött på. Dock finns det ett kapitel som går ifrån Samuelsons annars så experimentella språkbruk och rakt på sak kritiserar vården. För mig krockar detta rakt-på-sak med det experimentella; jag tycker inte riktigt att båda ryms i samma bok, även om de var för sig är intressanta.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #anorexi
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Joyce Carol Oates - Livets uppkomst
Oh så glad jag blev när jag hittade Livets uppkomst på Stadsbibliotekets vagn med nyss tillbakalämnade böcker - en kortroman av Oates, från 1991. Då var jag en treåring som inte alls läste Oates, men nu läser jag gärna denna gigant. Det som gjorde mig glad var dock inte att det stod Oates på ryggen, för jag har många Oates hemma, utan att det var en KORT bok. Med sina 115 sidor kändes den som ett mera rimligt läsprojekt mellan all kurslitteratur än Blonde och alla andra Oates man/en/jag borde läsa. Jag har läst ett par tre kortromaner av Oates förut: den underbara Våld. En kärlekshistoria, den stilistiskt spännande och även handlingsmässigt spänningsfyllda Mörkt vatten, den i mitt tycke halvbraiga Djur. Kort sagt: en kortroman signerad Oates kändes som en perfekt idé.
Livets uppkomst handlar om Kathleen som dödar första gången redan när hon är i nioårsåldern och som samtidigt knappt själv lyckas överleva sin fars misshandel. Efter ett antal fosterfamiljer blir hon sjukvårdsbiträde - och dödsängel. Här kanske det spelar in att jag har tillbringat sex veckor som praktikant på ett äldreboende, för jag kan verkligen leva mig in i miljön. (Så har Oates också beskrivit sjukhuslivet mycket inträngande). Svårare att leva sig in i är huvudpersonen som berättarrösten cirklar kring och aldrig riktigt kommer åt - med avsikt. Det är meningen att Kathleen ska vara oförståelig. Jag behöver inte förstå henne. Jag kan bara konstatera att hennes berättelse är välskriven, stark som en spark i magen och väldigt Oates på det där sättet då Oates är på bra humör och lyckas helt och fullt.
"FECES FINGRAR FLUGOR FÖDA FLYTNINGAR - oupphörligen drog vissa ord genom hennes huvud som små böner för vilka hon Kathleen Hennessy blott var mediet - FECES FINGRAR FLUGOR FÖDA FLYTNINGAR - för vilka herren vare lovad."
Betyg: 8/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #sjukdom #ålderdom #sjukvård #språkglädje #läslycka
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Natsume Soseki - Jag minns gräshopporna
ett vinteröde
grävlingen upphängd
under taknocken
*
nya landsvägen
en lång raksträcka
av kyla
*
från toalettfönstret
ser jag dem
höstbergen
*
höstvinden griper tag
i min ensamma gestalt,
på havet
*
vintervinden
mojnar i tystnad
kistvagnen
*
Det är länge sedan jag bemödade mig om att aktivt läsa haiku, men det är en kär gammal vana som jag med hjärtevärme återupptar och därför blev Natsume Sosekis Jag minns gräshopporna den första bok jag e-lånade från biblioteket. Allt är inte lika bra i den men dikterna om ensamhet, exil och sjukdom berör mig starkt. Jag är glad att ha stiftat bekantskap med ännu ett klassiskt haiku-namn.
Betyg: 7/10
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #hyllning #haiku #japan #klassiker #ensamhet #exil #sjukdom
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Anders K. Johansson - Beckombergalandet
Beckomberga - "Beckis" - är ett område i närheten av mig, ökänt som före detta mentalsjukhus. Nu har det helt gjorts om och reklambyråer har i flera år försökt sälja in till oss i trakterna runt omkring att Beckomberga är ett solbelyst radhusområde för barnfamiljer, men gamla bilder sitter kvar. Busshållplatsen vid Beckis, som jag åker förbi nästan dagligen, heter "Bromma sjukhusgrindar" och det ger ju inte mindre associationer till lås, lobotomier och elchocker. Själv har jag ett tydligt minne av hur jag var i lågstadieålder och hade varit i en simhall inne på det då nedlagda sjukhuset. Mamma skulle hämta mig, men bilen gick sönder och det fanns inga mobiler på den tiden så jag blev sittande utanför den stängda simhallen i mörkret med blött hår medan före detta patienter vankade förbi; trots att de fick röra sig vart som helst så återvände vissa till Beckis.
Anders K. Johansson, författare till Beckombergalandet, växte upp i personalbostäder inne på sjukhusområdet, med föräldrar som var mentalskötare. 14 år gammal började Anders själv jobba på Beckis och kom sedan att vara anställd där i perioder tills det blev för mycket - när systern Astrid fick en psykos och blev intagen just på Beckomberga. De olika rollerna gick inte ihop. Beckombergalandet från 1999 består av många otroligt bra fotografier som Anders K. Johansson tagit, tillsammans med självbiografiska texter om såväl anhörigrollen som mentalskötarrollen och de olika patienterna som passerat revy.
Beckombergalandet är tunn men tung. Innehållet är gripande och angeläget. Boken väcker många tankar, men är kanske lite för ostrukturerad och inte tilltäckligt djuplodande. Stilistiskt sett kunde det ha blivit bättre (det känns som att Johansson är bättre fotograf än författare), men å andra sidan finns det säkert en tanke med den här stilen. Läsvärt, i vilket fall!
Betyg: 6/10
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #sjukvård #sjukdom #historiskt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Ragnar Thoursie - Sånger från äldreomsorgen
Det här råkade bli min första diktsamling på ett par månader, vilket får räknas som något ovanligt i min värld. För några år sedan läste jag inga romaner alls, däremot mellan fyra och femton diktsamlingar varje dag. Jag knarkade verkligen poesi och kunde nog inte tro att det skulle komma dithän där jag är idag - att jag nästan måste övertala mig själv.
Thoursie tillhör inte den krets poeter jag har tyckt om tidigare i livet och det enda jag visste om Sånger från äldreomsorgen var att Martina Lowden dissat den och särskilt beklagat det faktum att den inte hette Sånger från äldre, om sorgen. Jag kan se poängen: det här är nämligen inte poesi som leker med någonting alls, särskilt inte med språket. Det här är poesi om kalla fakta, om hur det står till i äldrevården, men det är skrivet på ett ganska opoetiskt sätt som aldrig övertygar mig om att poesi är den egentliga formen för materialet. När det gäller Sånger från äldreomsorgen kan jag aldrig låta bli att tänka att den här texten skulle göra sig mycket bättre som prosa, kanske som en långnovell.
Nu är det ju inte prosa Thoursie har skrivit. Det är poesi. Poesi om viktiga ämnen, förvisso, men ändå - inte poesi jag läser för dess poetiska skull, utan dikter jag fortsätter läsa trots stilistiska brister, helt enkelt därför att de berör mig här och nu: jag ska ju ut i äldrevården nästnästa vecka och kan behöva en tankeställare. Till alla som inte på något personligt sätt berörs av ämnet har jag dock ingen anledning att rekommendera Thoursies poesi.
Så. Då var det sagt. Nu går jag vidare till annan poesi, som vågar ta ut svängarna och kanske till och med slira lite i kurvorna. Bara för skojs skull.
Betyg: 4/10
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #sjukdom #ålderdom #sjukvård #sågningar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Janis den magnifika och lite annat
ohanna Nilsson råkar vara en före detta favoritförfattare; före detta på så sätt att jag inte har läst hennes senare romaner. Jag skulle nog inte heller ha läst Janis den magnifika om jag inte blivit erbjuden ett recensionsexemplar i och med att Pocketförlaget lanserar boken som en del av sin IRL-kampanj. Nu när denna nätta bok är läst kan jag konstatera att jag definitivt inte ångrar läsningen. Tvärtom!
Janis den magnifika handlar om Janis, döpt efter Joplin, som är 17 och följdaktligen inte har något körkort men är på rymmen i en stulen bil, på väg norrut. Janis bästa vän har gjort något alldeles fruktansvärt och den resa de skulle ha gjort tillsammans får Janis göra ensam. Så småningom får hon dock sällskap på vägen av Jim, som också är på rymmen. Medan Janis är galen av sorg är Jim manodepressiv medicinvägrare som ständigt pendlar mellan djupaste svart och total gränslöshet. Janis resa, som även tidigare gick i ganska uppskruvat tempo, blir ännu mera fartfylld.
Janis den magnifika har fått kritik just för att den är överlastad - här finns massor av anhalter som snabbt stökas undan, få saker dröjer kvar och fördjupas. Såhär i efterhand kan jag instämma, men jag menar nog att det är en del av konceptet. Det här är en roadtrip och en riktig fortkörare till bok. Utan att reflektera särskilt mycket djupare än så konstaterar jag att Janis den magnifika ger mig en bra, underhållande och spännande läsupplevelse som engagerar. Dessutom vidareutvecklar Johanna Nilsson ungdomsboksgenrens klichéer på ett väldigt innovativt sätt.
Betyg: 7/10
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #hyllning #läslycka #sjukdom #uppväxt #kärlek
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Eva Ström - Claires leende
Jag anser Eva Ström vara en av Sveriges mest intressanta diktare. Poesi med mycket kött och blod är inte ovanligt, men Ström som är läkare skriver extra bra köttigheter. Däremot har jag aldrig varit särskilt lockad av Ströms romaner. Den senaste, Claires leende, kändes dock potentiellt bra och när jag snubblade över den på biblioteket beslutade jag mig för att ge den en chans.
I Claires leende är det tydligt utskrivet redan i första kapitlet att huvudpersonen Claire kommer att begå självmord, bara 12 år gammal. Vad slutet bär med sig råder det alltså ingen tvekan om, frågan är bara varför. Eva Ström gör sitt bästa för att beskriva hur Claires liv verkar alltmer meningslöst och tomt på innehåll. En ganska klassisk depression som också skildras trovärdigt.
Det enda mindre trovärdiga är åldern. Visst händer det väl att 12-åringar begår självmord, men Claire känns inte som en tolvåring och när hon i ett skede av boken lyckas framställa sig som vuxen flygvärdinna har jag lite svårt att lita på berättelsen.
Däremot är Claires leende en väldigt finstämd och poetisk bok som äger sin skönhet och känns värd sin lästid.
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #kortromaner #döden #sjukdom
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Margareta Lindholm - Jag går över det frusna gräset
Margareta Lindholms till formen tunna och fjäderlätta bok väger tyngre om man väljer att se till dess innehåll. Vi får möta Saga som varit inlåst på mentalsjukhus i femton år men som nu får komma ut och bo i en prästgård hos prästen och Inger som aldrig lyckas få barn. Placeringen är bara tillfällig, men Saga vill helst glömma detta faktum och bara glädja sig åt sin frihet.
Sagas skildring av sitt isolerade liv i prästgårdens källare blandas med berättelsen om Tistels liv. Men vem är Tistel? Hur mår egentligen paret som bor i prästgården? Hjälper Inger Saga, eller är det i själva verket tvärtom? Orkar Saga bära allt som Inger berättar? Vem är Saga, innerst inne? Varför alla dessa inlåsta år?
Det här är en fin berättelse på alla sätt, träffsäkert berättad ur Sagas ganska originella perspektiv och med ett snyggt slut. Men kanske, kanske är allting lite för lagom. Som Christine Falkenland, fast ultra-light. Men ändå. Fint.
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jenny Downham - Innan jag dör
Jag hade nog aldrig läst Innan jag dör (Before I Die) som vanlig bok, men i ljudboksformat kändes den plötsligt mera lockande. I öronen har jag gärna mera lättsmälta berättelser - och lättsmält är Innan jag dör, åtminstone formmässigt. Emotionellt är den tung, stundvis snudd på outhärdlig. Tessa, sjutton år gammal och sjuk i leukemi sedan flera år, har bara några månader kvar och gör en lista över saker hon vill hinna med: droger, sex, förhållande, bryta mot lagen. Bara när hon tar risker känner hon sig levande.
Experimenten går förstås ut över Tessa omgivning som hade det tungt redan innan. Familj och vänner skildras ganska komplext sätt, ingen är riktigt ensidig. Allra bäst skildras Tessas lillebror som bemöter henne och hennes förestående död på ett barns självklara och osentimentala sätt, samtidigt som han i själva verket är djupt påverkad. Tessa själv är närmast osympatisk, men hennes egoism och hänsynslöshet mot omgivningen görs alltid förståelig och är ljusår bättre än skönmålning.
Innan jag dör är en helt okej bok. Den har inga skriande brister och är faktiskt ganska bra. Inte världsomstörtande, snarare trivsam; som så ofta ligger feel-bad märkligt nära feel-good. Språket är bättre i fråga om uppfinningsrikedom och detaljrikedom än genomsnittet i ungdomsböcker. Hade jag varit 14 hade jag älskat Innan jag dör. Även nu är den en delvis givande läsupplevelse.
Ljudbokens inläsare, Marie Richardsson, gör ett bra jobb och historien passar bra till ljudsboksformatet.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #döden #uppväxt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Gunnel Beckman - Tillträde till festen
Det första jag måste nämna är språket. Poetiskt, uttrycksfullt, mitt i prick. Dessutom alla detaljer som levandegör skildringen av hur en artonårig tjej rymmer till sommarstugan och gömmer sig, när hon fått veta att hon har leukemi. Övertygad om att hon snart är död skriver hon brev till en barndomsvän som hon inte har pratat med på länge. Därför får hon också tillfälle att berätta om vad som hänt i hennes liv under de senaste åren. Om den politiskt engagerade pojkvännen, om relationen till den distanserade mamman och den nu döda pappan.
Tillträde till festen gavs ut 1969 och vimlar av tidsmarkörer. Förutom Lena Kjersén-Edman har jag aldrig hört någon tala om Tillträde till festen och det får mig att tänka på alla ungdomsböcker som försvinner i tidens glömska. Barnböcker kan överleva länge om de har tur, men ungdomsboken verkar ha en betydligt kortare livslängd.
Jag minns från mina många raster i skolbiblioteket hur blytungt det kändes att nästan alla ungdomsböcker handlade om skilsmässa, sjukdom, död och depression. Upplyftande värre.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #sjukdom #döden #uppväxt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Ulla-Carin Lindquist - Ro utan åror
Denna uppmärksammade, självbiografiska bok handlar om ALS, en neurologisk sjukdom som gör att nervbanorna försvinner och musklerna förtvinar så att den drabbade stegvis förlamas. Intellektet är hela tiden intakt, men kommunikationsförmåga och rörlighet försvinner så att den drabbade blir fånge i sin egen kropp till dess att andningen upphör. Lindquist skriver om sjukdomsbeskedet och om sin återstående tid med humor och betoning av de fina stunderna, men hon väjer inte för allt det svåra, smärtsamma och fula. Hennes bok är en berättelse om liv och död, om hur hon själv, hennes barn och den övriga omgivningen reagerar på sjukdomen och de situationer den blir upphov till.
Framförallt är Ro utan åror en väldigt välskriven bok. Språket, uttrycksförmågan och berättarrösten - allting klaffar och gör att det som kunde ha blivit en tårdrypande berättelse om självupplevt lidande istället blir en nästan magisk berättelse som väcker läsglädje. Visst finns det mindre briljanta stunder, men de drunknar i mängden. Trots att innehållet är sorgligt sörjer jag allra mest det faktum att Lindquists första bok även blev hennes sista. Det här är en författarinna jag vill läsa mycket mer av.
Jag har lyssnat Ro utan åror som ljudbok. Lena Endres inläsning kunde inte ha varit bättre.
Betyg: 8/10
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #hyllning #sjukdom #läslycka #döden #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jean-Dominique Bauby - Fjärilen i glaskupan
Fjärilen i glaskupan handlar om 42-årige Jean-Dominique Bauby som ligger förlamad på ett sjukhem, bunden där "som en eremitkräfta på sin klippa". Han är förlamad i nästan hela kroppen men kan blinka med vänster öga. Med hjälp av denna enda återstående förmåga skriver han sin självbiografi; en förlagsredaktör går igenom alfabetet och han blinkar när hon har kommit till rätt bokstav, så det är kanske inte konstigt att boken är kort.
Tyvärr är "denna orörliga resa" ganska händelselös trots sitt knappa omfång. Mycket av det som skrivs är faktiskt inte särskilt intressant. Jag undrar ofta om Bauby verkligen inte hade mer än så här att berätta? Om jag var i samma situation skulle jag nog ha prioriterat ganska annorlunda, men även denna berättelse som ofta rör sig kring de vardagliga händelserna i Baubys nutid är läsvärd på sitt sätt, åtminstone för den som ska bli vårdare och undrar hur det känns att inte kunna ta hand om sig själv och knappt kunna kommunicera. Många är de episoder i boken som illustrerar begreppet 'vårdlidande', det vill säga lidande orsakat avbrister i vårdarens bemötande.
Jag undrar varför Bauby berättar så lite ur sitt "första liv", innan förlamningen, men kanske är det så här han tacklar sin tillvaro: genom att förhålla sig positiv, se nuet och det välbefinnande som finns i hans tillvaro - allting ytterst finstämt och med en ständig glimt i ögat.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #sjukdom #döden #sjukvård #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Peter Nádas - Egen död
För sju år sedan var jag hemma hos min mormor och ville låna något ur hennes hylla att läsa. Där stod en underlig lunta som min morfar måste ha köpt från någon bokklubb medan han levde. Jag fick för mig att läsa den åtta hundra sidor tjocka, för mig helt okända boken. Det tog fyra dagar och jag kan inte påstå att jag greppade särskilt mycket.
Boken hette Minnesanteckningarnas bok och var skriven av Peter Nádas. Några år senare läste jag att den bestod av tre parallella berättelser vilket kändes väldigt självklart när jag såg det sagt, men själv hade jag inte ens kommit på tanken. Jag tyckte nog bara att det var en väldigt, väldigt märklig bok. Inte ens de hejdlösa blinkningarna till Proust var uppenbara för en fjortonåring som förläst sig på fantasy och hatade klassiker.
Den namnlösa huvudpersonen i Egen död av samme författare drabbas av hjärtinfarkt men vill inte uppsöka läkare utan låtsas som om ingenting har hänt, fastän han förstår att döden är nära. Först efter flera timmar kommer han till en mottagning där vården är en svart komedi av märkliga karaktärer; sjuksköterskor, läkare och patienter. Han får ett dropp som ska underlätta för hjärtat, får istället en allergisk reaktion mot läkemedlet och ligger med hjärtstopp i tre och en halv minut. Stora delar av boken beskriver i extremt abstrakta ordalag hur denna nära-döden-upplevelse känns. Tyvärr blir det hela så långväga filosofiskt att jag inte berörs, men å andra sidan är det säkert omöjligt att återge en sådan upplevelse i ord, om nu boken skulle råka vara självbiografisk.
Egen död har ett viktigt innehåll men jag kommer inte överens med språket eller berättarrösten. Även om jag kommer att minnas detaljer ur boken länge, länge så gör själva boken i sig inget intryck alls. Jag får aldrig känslan av att läsa en riktigt bra berättelse; alltför många komponenter saknas i läsupplevelse-ekvationen.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sågningar #sjukdom #döden #kortromaner #Ungern
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Anders Paulrud - Fjärilen i min hjärna
När jag för några månader sedan läste - och hyllade - Anders Paulruds roman Som vi älskade varandra kändes det viktigt att även läsa Fjärilen i min hjärna. Detta är Paulruds dödsbok där han kortfattat och med mycket luft skriver om sin sista tid; tankar om livet han levt och snart ska lämna, rädsla inför döden som närmar sig.
Paulrud dog av lungcancer men titeln på boken kommer från en hjärntumör som han överlevde. Den hade formen av en fjäril och finns avbildad på bokens omslag här bredvid. Fjärilen i hjärnan blir ett genomgående motiv i boken och att dö beskrivs som att "färdas till fåglarna i underjorden". Den poetiska tonen gör att såväl språk som innehåll gnistrar.
Fjärilen i min hjärna är en tunn bok som jag snabbt läser ut. Det känns helt fel att avbryta läsningen och den får hög prioritet trots högar av kursböcker och olika sysslor som tiden istället borde ägnas åt. Kort sagt: den är angelägen.
Nu när sjukdomar och sjukvård upptar en stor del av mina mentala processer var detta en bok som sade mig mycket, men även i andra skeden av livet tror jag att jag hade uppskattat den. Däremot är Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, som Paulrud hänvisar till, ännu mer omvälvande - men hur kan man egentligen jämföra den här sortens böcker? Fjärilen i min hjärna är fin och bra och jag skulle inte vilja dö utan att ha läst den. Nog så!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #sjukdom #döden #språkglädje #poesi #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Alice Kuipers - Livet på en kylskåpsdörr
Det här är en bok på mer än tvåhundra sidor, ändå är den läst på nästan ingen tid alls. Hur kan det komma sig? Jo, mängden text per sida är liten medan typsnittet är stort. Det hela är nämligen lappar på en kylskåpsdörr - otroligt nog äger mamman i berättelsen ingen mobil, trots att boken skrevs 2007. Annars vore kanske SMS en motsvarighet. Jag tror att många går och bär runt på riktigt bra SMS-romaner i sina mobilminnen!
Claire är femton år och har nyss fått sin första pojkvän. Hon vill shoppa och ha det roligt och hon är sur för att hon måste göra så mycket hushållsarbete; hennes mamma är läkare och ensamstående. De ses sällan och kommunicerar i hög grad via lappar. Ganska snart börjar det smyga sig in något oroande i dessa korthuggna meddelande. Saker är inte som de ska. Claires mamma har blivit svårt sjuk.
Det hela blir en tårdrypande berättelse som ska få läsaren att förstå hur viktigt det är att uppskatta sådana där underskattade saker som relationer och förstås nuet. En totalt funktionell berättelse, jag gråter på rätt ställen - men någonting saknas. Någonting mycket viktigt. Det som skaver är alldeles för lagom utportionerat. Allting är för proportionerligt. Det finns ingenting egentligen uppskakande eller omstörtande. Har du någonsin sett en sorglig film eller läst en sorglig bok så tillförs du ingenting nytt. Det är myspystragedi från början till slut - och alldeles, alldeles för gulligt.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #sågningar #sjukdom #döden #sorg #lättsmält
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg
Efter kraschen tog jag mig samma, bredde ut mina vingar och flög iväg är en bok för unga vuxna, men innehåller flera teman som känns igen från Oates övriga produktion. Vissa inslag verkar helt enkelt obligatoriska. Det är nästan tröttsamt.
Än mer stör jag mig på att Oates verkar ha gått i en alltför vanlig fälla. Fällan som består av att författare resonerar: "Jamen nu skriver jag ju för ungdomar, då är kvaliteten inte lika viktig." Efter kraschen... har vare sig den koncentrerade fulländningen i Våld eller den episka vidden i Det var vi som var Mulvaneys. Slutet är på många sätt en besvikelse, som om Oates plötsligt ger upp. Det känns som om hon sviker sin huvudperson, Jenna.
Förutom dessa klagomål måste jag tillstå att Efter kraschen... är en sådan bok som jag hela tiden vill vidare i, tack vare språkets flyt och den intressanta intrigen. Oates tar upp många viktiga frågor, till exempel hur sjukvården kan svika sin patient. Jenna pumpas full med beroendeframkallande preparat efter den bilolycka där hennes mamma dör. När hon inte bedöms behöva smärtlindring längre tas de helt enkelt bort, utan att hon erbjuds något annat sätt att tackla sorgen och smärtan. Det är knappast förvånande att Jenna i det läget vänder sig till droger för att fylla tomrummet. Och ingen terapi får hon heller, förrän det är för sent. Ibland känner jag för att hoppa ner i boken, in i handlingen och skrika åt karaktärerna. Så mycket bryr jag mig. Det är ett gott tecken.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #lättsmält #språkglädje #sjukdom #unga vuxna #droger
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Bjørn Sortland är en enormt produktiv författare; sedan 1992 har han givit ut nästan fyrtio böcker, oftast för unga och oftast på nynorsk. Bara två av dessa böcker finns översatta till svenska.
Detta är Sortlands senaste översatta bok: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? Översättaren är ingen annan än författaren Gunnar Ardelius som skrev fina Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Jag förstår varför Ardelius velat översätta Sortlands unga-vuxna-roman. De båda har mer gemensamt än sina långa, diktiga titlar.
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? handlar om nittonåriga Markus som förälskar sig i den äldre, lite mystiska Ingrid. Först när de redan är mitt uppe i en komplicerad relation inser han att hon är dödligt sjuk. Ändå är detta inte främst en mörk och deprimerande bok. Istället finns en skimrande skörhet som påminner om hur viktigt det är att faktiskt leva.
Tyvärr är slutet en besvikelse; Sortland lyckas till sist inte förvalta det han har byggt upp.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #sjukdom #döden #sorg #kärlek #unga vuxna #kortromaner
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Joan Didion - Lagt kort
Tidigare har jag läst Didions The Year of Magical Thinking (Ett år av magiskt tänkande). Då, för två år sedan, var jag i Ångermanland och begravde min farfar. Sorg var ett angeläget ämne, boken berörde mig starkt. På den tiden var jag inne i en långvarig läsvacka, men Didions självbiografiska sorgskildring blev ett bevis på litteraturens kraft. På sätt och vis har jag nog Ett år av magiskt tänkande att tacka för mina nuvarande bokorgier.
Play It As It Lays handlar om Maria: skild, före detta modell och skådespelerska. Hennes enda dotter är psykiskt handikappad och inlåst på institution. I bokens nutid befinner sig även Maria på mentalsjukhus. Den dåtid som återberättas handlar om hur Maria alltmer tappar greppet. Som läsare väntar jag spänt på att få veta hur det kommer sig att hon anklagas för mord.
Marias rämnande tillvaro och den luxuösa omgivningens känslokyla beskrivs med en fängslande men skrämmande skärpa. Joan Didion bevisar att hon är en konstnär med full kontroll över sina litterära vapen. Efter läsningen är jag skakad på djupet. Visserligen finns det brister, till exempel ett långt parti där vi inte får veta något om Marias känslor utan bara får hennes handlingar beskrivna. Detta dämpar utvecklingskurvan. Ändå - en läsning som inte går att komma undan, som stannar kvar, inristad i skinnet.
Vet någon därute om filmen baserad på boken är sevärd?
Betyg: 8/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #sjukdom #favoriter #kortromaner #tungt #mörkt #obehagligt bra #moderna klassiker
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Verklighet och vardag
Bengt Ohlssons senaste bok Hennes mjukaste röst tog mig flera månader att läsa. Åtskilliga gånger övergav jag och slukade något som kändes mer intressant, för att sedan pliktskyldigast återvända. Ändå har jag varit i gott sällskap när jag ägnat mig åt läsningen. Jag uppskattar det som är annorlunda: detaljrikedomen, bristen på dramatik.
Huvudperson är Karen, en medelålders kanadensisk kvinna som återhämtar sig efter en bilolycka. Vardagen med sina tidvis oöverstigliga utmaningar är i fokus även om tillbakablickar förekommer. Småsaker som andra författare hastar förbi broderar Ohlsson ut och gör viktiga, stora, spännande.
Boken är realistisk på så sätt att den härmar ett vanligt liv. Det märks att mycket arbete ligger bakom detta verklighetstrogna återgivande av hur vi tänker och beter oss. Åtskilliga gånger har Karen någonting på tungan men tvekar och säger det inte - en sådan sak som händer ofta men sällan syns i böckernas värld.
Språket är inte helt hundra, men över medel, fullt av metaforer och andra bilder. Författaren har ansträngt sig och för det mesta lyckats - även om vissa partier blir långrandiga så är det ändå en stor bedrift att ha ägnat 390 sidor åt beskrivingar av vardag, utan att bli tröttsam mer än i undantagsfall. Jag kommer att tänka på Mrs Dalloway. Jag kommer defintivt att fortsätta läsa Ohlsson och ska snarast åtgärda läsluckan som Gregorious utgör.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #språkglädje #läslycka #hyllning #sjukdom
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Sanna sagor
I den här recensionen får två böcker trängas: Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Böckerna är lika på så sätt att båda författarinnorna berättar upplevelser tätt knutna till dem själva. Sanna berättelser kan vara riktigt tröttsamma, t.ex. BOATS som ynglar av sig likt kaniner, men i bästa fall blir det självupplevda grogrund för berättelser som kommer nära läsaren.
Den som läst brevsamlingen Livstecken kommer att känna igen sig i Gunilla Linn Perssons nya bok. Som vanligt är det nästan gränslöst självutlämnande. Gunilla Linn Persson skildrar psykoser så att de blir sagor, "sagan om mig själv". Språket är säreget, sprudlande av ordglädje. Det känns som en gåva att få följa Gunilla Linn Persson från bok till bok och även om hon skriver tre självbiografier till kommer jag inte att tröttna. - När vi ändå talar Gunilla Linn Persson måste jag tipsa ännu en gång om kortromanen Vännen, som kom för fem år sedan. Även den numera klassiska barnboken Allis med is är obligatorisk läsning. Själv ska jag ge mig i kast med Människor i högt gräs och Smultronfälten.
Åsa Linderborgs debutbok är en biografi över pappan Leif. Även här finns inte ens uns av försköning, men däremot hinkvis med kärlek. Porträttet tecknas inte med varsam hand men det är alltid ömsint. Åsa lämnar ut pappan, men också sig själv. Jag fångades av boken från första stund, inte en sekund av läsningen var bortslösad och jag får väl tillstå att jag grät mot slutet. Jag hade en hel del fördomar om att det här skulle vara ännu en illa skriven eländesskildring, men Mig äger ingen kommer jag att minnas som en viktig bok.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #läslycka #sjukdom #föräldrar #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Sväva mellan liv och död...
...är titeln på en samling diktlika aforismer, skrivna av läkaren Carl-Magnus Stolt. Bokens devis är orden "Det finns en dold poesi i sjukrummet". I centrum står vårdarens roll och boken är menad att användas i undervisning, men den förtjänar att läsas även i andra sammanhang. Här finns galghumor, visdom och en stor kärlek till språket. Som poesi betraktat är det klassiskt med många naturreferenser: hårtussarna faller som höstlöv på onkologavdelningen, i patientens lungor finns "töckenartade nebulosor". ”Som frusna molnskuggor på havet bläddrar datortomografen obevekligt fram skiva efter skiva av sanningen”.
Helt formfulländat är det inte - t.ex. finns här många upprepningar som känns osköna - men Stolt är ju egentligen inte poet, så det må vara honom förlåtet. Han väjer inte för döden, inte heller för klichéer, men allting blir ändå lika levande som ljuslågan i rummet där de nyss avlidna lagts för att kallna. Solt beskriver trafikolyckor där offren kvävs av sitt eget blod och skriver om trettonåringar som kommer till akuten med hjärtstillestånd. Liggsår, delirium tremens, psykos, ångest - allting levandegörs med varsam hand. Från obduktionsbordet berättas en enda detalj: ”Den unga kvinnans naglar alltjämt rödmålade, en hyllning till livet”.
Allra starkast kommer jag att minnas en rad: "Tystnaden i trappuppgången utanför den låsta psykiatriavdelningen." I de orden finns en subtil styrka som får mig att rysa. Här sägs eoner och oceaner genom antydda aningar - fantasin fyller tystnaden.
Betyg: 7/10
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #sjukdom #sjukvård #språkglädje #läslycka #döden #sorg
Kommentera
Anmäl textfel
