Lena Köster

Bok- presentation:	Pojke med såpbubblor
Författar- presentation:	Per Wästberg
Pocket Beställningsvara, 51 kr

Böcker är inte färskvara

Böcker är inte färskvara! Glöm inte de gamla böckerna för de nya. Böckerna i din bokhylla och de på bibblan och antikvariatet, alltså. Tre godingar fann jag på ett antikvariat häromdagen. OBS gubbvarning!

John Lennons ”på eget sätt” har jag sedan länge, men var? Nu hittade jag ett ex för fem spänn i en realåda. Nästan oanständig, den där femman. Knasroliga teckningar och texter av en lekfull och mycket ung Lennon, tolkad av Peter Curman och Ingemar Lindahl. Originalet från 1964, översättningen 1965.

   Fundering: nu vill jag ha engelska originalet. Vill veta hur Lennon balade taklänges och skrev nonsenstext på engelska. Tufft av översättarna att ens försöka tolka på svenska!

   Sveriges mesta och möjligen roligaste gnällgubbe på 50-talet var Kar de Mumma, alias Erik Zetterström. Mamma var skolkamrat med hans hustru och kåserikollega Viola (flickskolan i Norrköping på 20-30-talet), och alltså gick radion varm när KdM framförde sina kåserier muntligen. Böcker hade vi också.

   Nu hittade jag ”Pappa går köksvägen” från 1952. Kul tidsdokument med texter såväl kring ”Sexualupplysning i hemmet” som ”När Pär Lagerkvist fick Nobelpriset”. För att inte tala om beskrivningen av hur det går till att laga kåldolmar.

   Drygt 60-årig humor kan ibland vara roligare än dagsfärsk om man låter den vara just dåtida.

   Tredje fyndet var Per Wästbergs debutbok från 1949, ”Pojke med såpbubblor”. En samling noveller skrivna av en uppenbarligen högbegåvad femtonåring. Fick han hjälp eller är boken hans verk rakt igenom?

   Även denna bok köpte jag nu för andra gången. När jag rensar bokhyllor och boklådor i garaget, kommer väl mina gamla ex av både den och Lennons lilla häfte att dyka upp. Grattis antikvariatet, säger jag då. Här får du böckerna tillbaka.

   Men just i kväll ska jag återuppta bekantskapen med tonåringen Wästberg, och samtidigt fundera över hans vuxenromaner, som betydde en del för mig en period i livet, och framför mig se den åldrade författaren av i dag med sin unga hustru.

Fascinerande, detta liv, va.

   När det gäller nytt och aktuellt, befinner sig Karin Johannissons ”Den sårade divan” under läsning. Och så gäller det förstås att läsa in sig, jag menar mig, på Svetlana Aleksijevitj. Tänker starta med ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.

   Jag läser inte varje års litteraturpristagare. Bara när jag verkligen blir intresserad. Och Svetlana vill jag verkligen...men det återkommer jag till.

   Mitt läsande går från det ena till det andra. Det är väl så man både lever och läser?

Kommentera