Maria Sidén
Julstämningshöjande litteratur
Mitt stora mål i livet är att aldrig bli helt vuxen. Peter Pan, där har vi en förebild som heter duga!
Nu menar jag inte att jag äter godis till middag och stannar hemma från jobbet för att spela tv-spel. Nej, jag har ett relativt ordningsamt liv trots nitt livsmål. Men jag gör mitt bästa för att bejaka barnet inom mig.
Mitt traditionella urval av julstämningshöjande litteratur är ett viktigt inslag i min barnbejakande plan.
I år blev det en blandad komplott. Min man har fått dem i julstrumpan tillsammans med lite fina kärleksfulla lappar. Samtliga serier var fyllda av juliga äventyr och de flesta kan nog hitta en serie som passar till själv eller någon annan som behöver bejaka sitt barn, ett riktigt barn eller ett förvuxet sådant. En perfekt julklapp eller julstrumpsinnehåll enligt mig. Min favorit var som vanligt allt med Herr K. Anka.
Jag fick hem Neil Gaimans :Den absoluta Sandman : volym ett av Neil Gaiman. Serien har gett honom stort pondus inom serievärlden. Jag förstår varför. Hittills har jag läst fyra tidningar, och upplevelsen är wow, vilket konstver. Alltså, historien, teckningarna...Vilken värld de har lyckats bygga upp! Fantasin har inga gränser utan här är det drömslott som byggs upp och raseras om vartannat.
God Jul, släpp lös barnet inom dig. Ta inte livet på så stort allvar. För livet tar verkligen inte dig på allvar, det kommer leka med dig oavsett om du vill vara med eller ej. Så lika bra att läsa lite serier emellanåt.
Avdelning: Taggar: #Jul #serier #julstrumpa #barn #serie #julserie #god jul #vuxen #nostalgi
Kommentera
Lena Köster
Böcker är inte färskvara
Böcker är inte färskvara! Glöm inte de gamla böckerna för de nya. Böckerna i din bokhylla och de på bibblan och antikvariatet, alltså. Tre godingar fann jag på ett antikvariat häromdagen. OBS gubbvarning!
John Lennons ”på eget sätt” har jag sedan länge, men var? Nu hittade jag ett ex för fem spänn i en realåda. Nästan oanständig, den där femman. Knasroliga teckningar och texter av en lekfull och mycket ung Lennon, tolkad av Peter Curman och Ingemar Lindahl. Originalet från 1964, översättningen 1965.
Fundering: nu vill jag ha engelska originalet. Vill veta hur Lennon balade taklänges och skrev nonsenstext på engelska. Tufft av översättarna att ens försöka tolka på svenska!
Sveriges mesta och möjligen roligaste gnällgubbe på 50-talet var Kar de Mumma, alias Erik Zetterström. Mamma var skolkamrat med hans hustru och kåserikollega Viola (flickskolan i Norrköping på 20-30-talet), och alltså gick radion varm när KdM framförde sina kåserier muntligen. Böcker hade vi också.
Nu hittade jag ”Pappa går köksvägen” från 1952. Kul tidsdokument med texter såväl kring ”Sexualupplysning i hemmet” som ”När Pär Lagerkvist fick Nobelpriset”. För att inte tala om beskrivningen av hur det går till att laga kåldolmar.
Drygt 60-årig humor kan ibland vara roligare än dagsfärsk om man låter den vara just dåtida.
Tredje fyndet var Per Wästbergs debutbok från 1949, ”Pojke med såpbubblor”. En samling noveller skrivna av en uppenbarligen högbegåvad femtonåring. Fick han hjälp eller är boken hans verk rakt igenom?
Även denna bok köpte jag nu för andra gången. När jag rensar bokhyllor och boklådor i garaget, kommer väl mina gamla ex av både den och Lennons lilla häfte att dyka upp. Grattis antikvariatet, säger jag då. Här får du böckerna tillbaka.
Men just i kväll ska jag återuppta bekantskapen med tonåringen Wästberg, och samtidigt fundera över hans vuxenromaner, som betydde en del för mig en period i livet, och framför mig se den åldrade författaren av i dag med sin unga hustru.
Fascinerande, detta liv, va.
När det gäller nytt och aktuellt, befinner sig Karin Johannissons ”Den sårade divan” under läsning. Och så gäller det förstås att läsa in sig, jag menar mig, på Svetlana Aleksijevitj. Tänker starta med ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”.
Jag läser inte varje års litteraturpristagare. Bara när jag verkligen blir intresserad. Och Svetlana vill jag verkligen...men det återkommer jag till.
Mitt läsande går från det ena till det andra. Det är väl så man både lever och läser?
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #antikvariat #gamla #humor #debut #fynd #nostalgi #kåseri #noveller #litteraturpris
Kommentera
Eleni Schmidt
Yasar Kemal har dött
Jag läste "Låt tistlarna brinna" då jag var så blöt bakom öronen att jag inte begrep något av den.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #klassiker #nostalgi
Kommentera
Eleni Schmidt
Gentlemen
Har nyligen fått låna "Gentlemen".
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Generationsromaner #Inbrott #nostalgi
Kommentera
Emma Kreü
Skräckens högtid
Så, hur firade ni Skräckens högtid? Blev det blod, spindelväv och döskallar för hela slanten?
Avdelning: Skräck Taggar: #skräck #nostalgi #fantasi
Kommentera
Hanna Modigh Glansholm
De är verkligen inte kloka!
Jag har inte läst om Masarin och hans tokiga pappa och farfar sedan jag var liten. Minns att jag tyckte att berättelsen var läskig och obehaglig. Gillade inte det gränslösa och oförutsägbara. Nu har jag och sonen lånat en sprillans ny och fin utgåva på biblioteket, säkert inköpt efter att Barbro Lindgren fick ALMA-priset i våras.
Avdelning: Barn Taggar: #ALMA-priset #nostalgi #välskrivet
Kommentera
Mattias Lönnebo
Jag kunde inte motstå detta gamla klipp
Håll till godo, och tack Anders Sundgren för detta roliga inlägg som en gång i tiden bla. fanns i Västerbottenkurirens krönika:
”Jag passerade ett pocketställ på en flygplats nyligen och noterade hur fort det hade gått att göra bok av Sagan om ringen. Fascinerande hur man med absolut nödvändighet ska pressa varenda kommersiell droppe ur ett konstverk ... "
Det är gammalt, jag vet, men jag ler ändå! Humor kan vara ett vasst vapen, och tillsammans med pennan riktigt effektivt. Jag tänker på Bilbofilmerna. Visst är de roliga, visst är de välgjorda, men en enda lång film hade blivt dramaturgiskt så mycket bättre. Men kärleken till pengarna är väl den här gången större än kärleken till litteraturen. Vi väntar med spänning på nästa. Eller kanske inte ...
Avdelning: Feelgood Taggar: #nostalgi #västerbottenkuriren #Anders Sundgren #Bilbo #Sagan om ringen
Kommentera
Hanna Modigh Glansholm
"Den natten då Ronja föddes..."
Vilken lycka att ha tre barn! Nu har jag fått den stora äran att läsa "Ronja Rövardotter" högt – för tredje gången.
Avdelning: Barn Taggar: #högläsning #klassiker #nostalgi
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Mattias Lönnebo
DELTA Science Fiction
Jag fick en nostalgi-chock när jag härom veckan hittade en låda med Deltaböcker på vinden. Många härliga minnen! Få av oss som gillar science fiction i Sverige kan ha undgått att i alla fall ha sett en skymt av en Delta-bok på biblioteket eller hemma i föräldrarnas bokhylla, på en loppmarknad eller en SF-mässa. Delta var ett förlag som gav upphov till Sveriges hittills största utgivning av SF. Det startade 1973 av Sam J. Lundwall och Gunnar Dahl och gav ut böcker till 1988. Dess karaktäristiskt gula omslag gjorde att de genast stack ut och kändes igen. Om man gick omkring på biblioteket och letade efter science fiction, så kollade man främst efter färgen gul! Böckerna var dessutom numrerade i utgivningsordning. Från nr 1 ”Triffidernas uppror” av John Wyndham till nr 208 ”Cthulhu 2” HP Lovecraft. Däremellan fanns många av de största klassikerna av Arthur C Clark, Poul Andersson, Lewis, Aldiss, Joanna Russ mfl. Givetvis hittar vi även några böcker av Sam J Lundvall själv. Han var en utmärkt författare till bla: ”Inga hjältar här” 1972, ”Crash” 1982, ”Frukost bland ruinerna” 1988; antologier och romaner. Han visar tydligt att en författare både kan ge ut kompetenta egna böcker och vara förläggare till andras verk.
Utgivningen kännetecknas dessutom av en hög fysisk kvalitet. Varken de inbundna böckerna eller de med mjuka pärmar, som jag har i min samling, visar tecken på att åldras. De håller ihop på ett föredömligt sätt, trots att vissa av dem trycktes redan på 1970-talet.
Deltas begagnade böcker är också de som säljer ut snabbast på SF-loppisar och bokutförsäljningar. Det finns samlare. Jag förstår verkligen varför.
Inte alla av Deltas böcker var stora science fiction romaner. Vi hade AE Van Vogts ”Makten och gudarna”, ”Väktarna från Isher” och annat trams som vann stor spridning utan att för den skull vara god litteratur, med logiska luckor stora nog för att ge stjärnkryssare fri passage. Det må vara förlåtet och uppvägs av allt bra. Utan Delta förlag hade i alla fall min ungdom varit betydligt torftigare ur litterär synvinkel.
Så ni som har en Deltabok i hyllan – Bevara den för framtiden; det är svensk förlagshistoria. Och bered er på en kommande renässans för SF!
Katten gillar också Delta. I alla fall att klia sig emot.
Avdelning: Fantastik Taggar: #Science fiction #Delta #Sam J Lundvall #nostalgi
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Viktoria Thornberg
Paris, chérie : så där säger folk, alltså / Ida Pyk
Vad gör man när suget efter mer franska karameller är stort efter Mademoiselle Oiseau och man inte har något alls i hyllorna på jobbet? Jo, man plockar fram den här ungdomsboken, som egentligen är den totala motsatsen till att vad fransk romantik heter för den visar snarare på det fula, smutsiga och baksidan av modellvärlden i Paris. Trots det så är det mycket snack om Serge Gainsbourg, Shakespeare & co, makarons, espresso, de Latinska kvarteren och croissanter. Det fyller en del i alla fall trots att det handlar om en 17-årig tjej som flytt Sthlm och sina trasiga familjeförhållanden för att sommarjobba som modell för en svensk agentur. Hon dricker vin, får varenda cm på sin kropp granskad och träffar den stora kärleken. Just den där kärleken har jag aningens svårt att förstå. Att Alva förförs av Paris, stämningen och att umgås med en inåtvänd fotograf, det kan jag förstå, men att hon sedan fortstäter? För det känns inte riktigt som att där finns någon riktig kemi? Men somsagt, hon är ju bara 17 och det är bara en sommar. Och hennes första möte med kärleken.
Det är en sorts risig, smutsig Paris-romantik. Det är cigaretter, kala golv, nybakat bröd och musik i natten. Elaka kommentarer, stora förhoppningar som stöts hit och dit och mot slutet av sommaren är inte Alva heller samma mjuka tysta svensk. Det märks tydligt i hur hon behandlar sin nya rumskompis bl a. Mot slutet av sommaren är klubbarna inte nya, spännande och lite läskiga. Hon är blasé. Tycker nya rumskompisen är tröttsam. Ja, nybakat bröd förresten. Det äts stora mängder mat och dricks rejält med sprit och champange. Alltså, de är modeller med höftmått som synålar? Hur går det ihop? Det är också något jag har lite svårt att köpa…
Trots det så gillar jag stämningen och det är det bästa med boken. Det grå Parisiska ljuset som nämns i så många kapitel. Det sipprar liksom ner i sidorna också. Det är inget jag kommer att minnas särskilt länge men det var definitivt trevligt att befinna sig i medan jag läste.
Ida Pyk har ju själv jobbat som modell och säkerligen gått från naiv till bitsk till oberörd. Sedan dess har hon bl a frilansat som skribent och har bloggat på Elle.
Avdelning: Ungdom Taggar: #Paris #nostalgi #kärlek #recensioner
Kommentera
Arga Bibliotekstanten
Det var en gång en liten bibliotekstant
På tal om gamla barnböcker.
Jag brukade leka bibliotek med bästisen och skrev därför random sifferkombinationer i alla mina böcker. Jag kommer faktiskt inte ihåg HUR vi lekte bibliotek eller vad vi gjorde, det enda jag minns är det strävsamma arbetet med numreringen av böckerna.
Det torde stått klart för alla och envar redan då var jag skulle hamna senare i livet.
2495: Pelle Svanslös i skolan.
Taggar: #skavileka #barndom #nostalgi
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Vesna Prekopic
Jag älskar, har alltid älskat och kommer alltid älska bokrean!
Äntligen bokrea! Som jag längtat! Och jag har längtat lika mycket varje år, sedan den dagen jag hade mina egna pengar att handla för.
Avdelning: Taggar: #bokrea #läslust #nostalgi
Kommentera
/Visa 4 kommentarer
Emma Kreü
I morgonbitti...
...börjar Bokrean. Ett fenomen som jag har älskat hett, men som numera känns, till min stora sorg, urvattnat. Men, trots det tillbringar jag (självklart) åtskilliga besök på olika bokhandlar för att undersöka årets upplaga på alla sätt och vis.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #bokrea #nostalgi #förväntningar
Kommentera
Joanna Górecka
De fula hjältinnorna och jag
Jag blev uppfostrad av fula sagoprinsessor. Eller vänta, låt mig omformulera mig: hjältinnor som inte var så vackra att man på studs dör av åtrå.
Först fanns de inte, men sen började de smyga in i berättelserna någon gång under 1800-talet, när kvinnor i högre grad började skriva böcker om kvinnor, och den kvinnliga fulheten försiktigt fick ta större plats i en värld där grand prix för en kvinna var att bli bortgift som korkskruvslockad docka med skälvande byst.
Avdelning: Klassiker Taggar: #genus #skönhet #nostalgi #kvinnor #fulhet #klassiker
Kommentera
Anette Blomqvist
Ugglor plus litteratur = sant
Jag växte upp mitt på landet med stora öppna fält på ena sidan och skogen på den andra. Min tid spenderade jag mest i skogen eller precis i skogsbrynet och på kvällarna låg jag i mitt rum och såg skuggorna av trädkronorna leka i taket och lång borta någonstans i skogen hörde jag ugglans ensamma hoande. Nu som vuxen och efter flera år nu här i Buenos Aires så är detta minne någonting som jag hela tiden kommit tillbaka till. Jag har längtat så enormt efter skogen, landet och tystnaden men framförallt till ugglans hoande och fågelkvitter. Det finns nämligen ingenting bättre än att lägga sig på en filt i skuggan av ett träd med en bok i sällskap med fågelkvitter en härlig sommardag. Ja det här blir nu faktiskt lite av ett sommarinlägg såhär i svenska novembermörkret och jag är ledsen för det men jag har ju faktiskt sommar här i Argentina nu.
I alla fall, tillbaka till fåglarna och speciellt ugglorna. Jag har saknat ugglehoandet och tänk er då min lycka när vi flyttade utanför Buenos Aires och upptäckte att vi bor grannar med ett prärieugglepar och som för ett litet tag sedan fick fyra små fluffiga och ljuvliga ungar. Helt plötsligt kände jag mig som ett barn igen då jag återigen ligger på kvällarna i mitt rum och ser skuggan av trädkronorna leka i taket och prärieugglans hoa...nej faktiskt kraxande på nätterna. Mitt enda problem dock med dessa små ugglor har varit att de inte går att fota. De är inte direkt folkskygga, nej de attackerar gärna om man kommer för nära (har jag märkt av erfarenhet). Problemet är att de aldrig står still! Men igår äntligen lyckades jag få några foton. De blev lite suddiga dock men det beror på att jag satt på tryggt avstånd till ugglorna plus att de sprang omkring som små yra fluffiga bollar. Så därför har jag även bifogat ett videoklipp som jag hittat om just två små prärieugglebarn så nu kan få se hur lustiga de är på film. Så varsågod! Här är det utlovade uggleinlägget.
Och ni som undrar vad ugglor har med böcker att göra så kan jag tala om att för väldigt många bokälskare ingår även en ugglefascination. Jag vet inte varför för jag har upptäckt att det inte alls är typiskt svenskt som jag faktiskt trodde förr. Känner väldigt många bok- och uggleälskare här i Argentina som kommer ifrån hela världen. Ugglor och litteratur går hand i hand. Så enkelt är det nog bara...
Avdelning: Taggar: #nostalgi #djur #litteraturrelaterat
Kommentera
/Visa 6 kommentarer
Viktoria Thornberg
Idag tänker jag på Doris Lessing
Det finns författare som man blir förvånad när de går bort, helt enkelt för att de är så mytiska att man knappt hade förstått att de fanns på riktigt. Doris Lessing var en sådan författare och då var hon ändå en väldigt jordnära person. Det var i alla fall det intryck jag hade av henne. Lessing var den första Nobelpristagare som jag på riktigt ropade "äntligen!" över när hon fick priset. Jag minns precis när jag fick veta det. Jag var på konferens med jobbet och hade bett min mamma, som var hemma, sitta framför TVn och ringa på mobilen så fort hon fick veta vem det blev. Jag hoppade högt och fick ett sådant där litet lyckofladder i magen för Lessing var och är verkligen en författare som jag läst och tyckt om. Inte någon jag bara läst för att jag tycker att jag borde det... Jodå, jag har ett antal sådana på min lista också...
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Nobelpriset #nostalgi
Kommentera
Carolina Landin
Men bibliotekarien – sitter du verkligen och läser om Isfolket?
Ja?
Men hur försvarar du det, du som är litteraturvetare och så där? Va? Vavava? Är inte det riktig skräplitteratur?
Jag behöver väl inte försvara vad jag läser! Om jag tycker om att läsa något och blir glad och förnöjd av att läsa det – då är det inget skräp. Då är det underhållning.
Avdelning: Feelgood Taggar: #nostalgi #erotik #historia #Sverige #Norge #magi #kärlek
Kommentera
/Visa 12 kommentarer
Mattias Lönnebo
Fantasyklassikern – Elidor det gyllene landet av Alan Garner
Engelsk utgivning 1965 - Svensk utgivning 1971
Det är 1972. Jag är åtta år gammal och lyssnar till sommarlovsföljetongen på P1. ”Lovteatern ger ”Elidor och det gyllene landet” Vi ska packa in oss i den lilla folkvagnen, åka och bada och jag är oerhört frustrerad! Jag vill ju höra nästa avsnitt! Det löser sig genom att vi tar med en radio (vi hade ingen bilstereo) och jag rattar in kanalerna frenetiskt för att inte missa alltför mycket. Så bra var det.(Tyckte jag då, och jag hoppas att SR släpper den till sitt arkiv någon gång i framtiden)
Många år senare läser jag Ying Toijer Nilssons standardverk ”Fantasins underland”. Där tar hon bland annat upp Elidor i en givande analys. Jag inser plötsligt att jag måste läsa denna min barndoms skimrande sommarsaga.
Besviket konstaterar jag att denna bok inte längre finns i handeln på svenska, dock finns den tillgänglig på antikvariat och det är där jag hittat min ”pärla”. Den är påkostat tryckt och inbunden från Berghs förlag 1987 och har till och med ett litet tygband (likt en psalmbok) som extra finess.
Jag börjar läsa och inser, trots den inte helt perfekta översättningen och att språket är lite gammalmodigt i vissa slanguttryck (Inte så underligt), att den är lysande bra. Jag pustar ut, för det hade ju varit tråkigt om ett dåligt verk hade gett mig ett så starkt barndomsminne!
Boken är en ”urban fantasy” om några syskon som leker i ett raserat efterkrigsområde i Manchester. I en kyrkoruin finner de en port till en annan värld som de helt kort besöker. Resten av boken handlar om de skrämmande och mystiska fenomen som börjar ske i i vår värld, hur Elidor mer och mer tränger sig på. Det är mycket spännande läsning för barn. Det är välskrivet och kärnfullt. Varje avsnitt för handlingen framåt utan onödiga utvikningar. Slutet kommer abrupt och brutalt utan att författaren försöker lägga till rätta bara för att hans läsare är barn. Han litar på att de förstår och överlämnar fortsättningen till deras egen fantasi. Språket är mycket bra, även om översättningen skulle behöva moderniseras.
Det är kanske just det här jag gillar. Det är osminkat och saknar övertydlighet. Det är med sina 150 sidor, långt från våra dagars fantasytegelstenar som ofta har en hel del onödig ballast.
Jag vill verkligen rekommendera Elidor som högläsning för barn och egenläsning för ungdomar. Det är lagom mycket text och mycket spännande, och jag hoppas att den ges ut på nytt i Sverige.
Boken får vila tryggt mot ett av mina svärd.
Avdelning: Fantastik Taggar: #nostalgi #klassiker
Kommentera
/Visa 2 kommentarer
Mattias Lönnebo
"Astrid Lindgren uppmanade barn att ta livet av sig"
Fantasi och sagor har ibland ifrågasatts som något onödigt, omoget och rent av skadligt. Ju populärare en företeelse är, desto mer måste den nagelfaras och kritiseras. Det är som om själva framgången för något så irrationellt som sagor och fantasy vore ett tydligt tecken på att något skumt är på gång. Om man verkligen läser berättelsen som djävulen läser bibeln, kan man säkert hitta något misstänkt.
Den amerikanska recensenten Ethel L Heins skrev om Bröderna Lejonhjärta: "Boken kan ge unga människor en obehaglig känsla. Dess upptagenhet av döden och antydningar om själavandring kan vara förvirrande. Det avslutande stilla accepterandet av självmord kan chockera"
Ethel L Heins tycks ha läst Bröderna Lejonhjärta utan att ha förstått verkets dramaturgi. I början tar Jonatan Skorpan på sina axlar för att undfly det brinnande huset. Han offrar sitt liv för sin lillebror. I slutet återgäldar Skorpan detta genom att ta den dödligt brännskadade Jonatan på sina axlar och hoppa till landet Nangilima. Det är vackert, det är poetiskt och det är en SAGA. Känslan jag som barn fick av att läsa detta, var inte en oemotståndlig längtan efter att hoppa ut genom fönstret, utan helt enkelt en lycklig och (ursäkta uttrycket) hoppfull känsla.
Astrid Lindgren sa: "Jag tror på barns behov av tröst. När jag var barn, då trodde man att när jag dör så kommer jag till himlen … Men den trösten har inte nutidens barn. Den sagan har de inte kvar. Och då tänkte jag: man kan ju kanske ge dem en annan saga som de kan värma sig vid lite grann i väntan på det oundvikliga slutet."
Hårt men sant - Det oundvikliga slutet. Och ändå ville hon ge hopp? Frågan är om tron på himlen verkligen har försvunnit? Där var hon nog lite väl pessimistisk, men hennes strävan att ge hopp och livsmod, samt hennes insiktsfulla iakttagelse om att vi behöver tron på ”en god fortsättning”, är förmodligen fullständigt korrekt. Och detta kunde hon förmedla utan att skygga för det svåra och smärtsamma.
I detta är hon en förebild för mig som författare.
© Jacob Forsel
PS. Om fantasy, om denna litterära ”resa till det helande landet” och om min nya bok ”Genom Skuggornas dal”, ska jag tala på bokmässan i Göteborg den 26/9 kl. 15.00
Vem vet? Vi kanske ses där, i böckernas Nangijala.
Avdelning: Barn Taggar: #nostalgi #klassiker #självmord
Kommentera
/Visa 18 kommentarer
Anmäl textfel
