Esther Hansen
Att läsa böcker en gång till
Att läsa om böcker är något jag njuter mycket av. Jag vet vad boken handlar om och kan läsa mycket mera uppmärksamt. Jag förstår personerna på ett annat sätt och njuter av nuet. Jag har ingen brådska, jag vet hur det går. Jag upptäcker många fler detaljer. Så många att jag ibland undrar om jag verkligen läst den här boken förut.
Just nu läser jag Sara Beischers roman "Jag skall egentligen inte jobba här". Samtidigt läser jag i min dagstidning att vård av gamla fortfarande överlämnas åt "vem som helst". Man kan komma direkt från arbetslöshet in i vården utan någon utbildning alls.
Så gjorde jag en själv en gång. Precis som Moa i Sara Beischers roman var jag egentlig på väg åt ett annat håll. Jobbet som sjukvårdsbiträde var bara ett sätt att försörja sig medan jag pluggade på universitetet. Men jag stannade kvar i trettio år och är oändligt tacksam för det. Det finns inget mera värdefullt än att få vara behövd och till hjälp och glädje för andra människor.
-jag vill göra människor berörda, säger Moa som anledning till att hon vill bli skådespelare. Hon vill inte fortsätta med det "skitjobbet" det är att bara ta hand om gamla. Romanens storhet ligger bland annat i att den samtidigt visar hur mycket hon faktisk med sitt dagliga arbete berör alla hon kommer i kontakt med!
Sorgligt nog oroar hon sig, som den outbildade lågavlönade arbetskraft hon är, om det verkligen är tillåtet att göra som hennes "kunder" ber henne om. Hon måste dölja för arbetskamraterna när hon smyger ut med en gammal kvinna i rullstolen på en liten livsviktig promenad. Eller när hon i smyg sitter kvar och håller någons hand fast denna inte ens är döende utan bara orolig!
Någon ber att få sitta på en annan plats i matsalen för att bordsgrannen lägger löständerna i mjölken och på annat sätt förstör omgivningens aptit. Men det går inte för sig. Regler är regler och finns det inga regler finns rädslan att göra fel. Bäst att ingenting ändra.
Kerstin Andersson är sen gammalt en av mina favorituppläsare. hon har en klar och tydlig röst som alltid är fin att lyssna till. Hon kan texten och följer rytmen. I denna roman är hennes uppläsning helt suverän. Hon lyckas verkligen gestalta alla de gamlas särpräglade originalitet. Man kan bara älska dem.
Romanens innehåll lyfts, förutom av Anderssons uppläsning, också av Moas teaterdrömmar och allt hon gör för att förverkliga dem. Vi får följa hennes modiga försök att skaffa sig privatlektioner för att förbättra sina chanser för att komma in på scenskolan. Vi får även följa med på upptagningsproven, vilken pärs! Och får några tips om hur man kan lyckas ta sig in på generalrepetitionerna av de teaterstycken hon inte har råd att köpa biljett till.
Om ändå de viktigaste yrken blev betalt efter förtjänst skulle det förändra samhället i grunden! Att vårdbiträden skall ha råd att gå på teater borde vara en självklarhet.
Moa är mycket målmedveten, hon vet att det är skådespelare hon skal bli! Men ibland kommer kärleken i vägen. Omsorgen och medkänslan för Gullan som så innerligt sett fram emot att de skall smyga sig till att gå på kondis, det enda hon fortfarande önskar att göra en gång till i livet. Men Moas chans att få provfilma råkar bli precis samtidig.
Vårdarbetet är så tungt, fast så givande. Bäst fungerar det säkert om man har ett rikt liv utanför arbetslivet. Men då blir det också konfliktfyllt.
En aktuell, underhållande nutidsroman som rekommenderas på det varmaste för alla att läsa, lyssna till och läsa om igen!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #livet #vårdbitäde #attbligammal #teater #regler #medmänsklighet #livetsmening
Kommentera
Anmäl textfel
