Anne-Charlotte Östman

Molière utan nerv

Vi gick i pausen. Det kanske vi inte hade gjort om vi betalt för biljetterna, men detta var gratis via vår DN-prenumeration. Igår hade ”Den inbillade sjuke” av Molière generalrepetition på Maxim med Mikael Persbrandt som titelfiguren. Att Petra Mede skulle spela Argans hembiträde hade slagits upp stort. Tyvärr var hennes roll inte särskilt framträdande, och det vi såg var inte särskilt roligt.

Gammalt och nytt hade blandats. Hushållet och övriga uppträdande låg nära 1600-talsoriginalet. Några replikskiften hade dock fått modernare inramning. Framför allt alexandrinerna var borta. Oss samtida slagdängor framfördes också liksom språkliga vardagsuttryck.

Några unga kvinnor i tjugoårsåldern framför oss skrattade gott upprepade gånger. Det hade varit intressant att veta vad de visste om pjäsen och dess historia. Detta kanske var något överrumplande fräscht för dem.
 

Avdelning: Klassiker Taggar: #teater

Anne-Charlotte Östman

Tvåspråkig barnteater

I går var det barnteater på Hornstulls bibliotek för två- till femåringar. Det är minsann inte varje dag. Pjäsen heter ”Veeras kontor” och har en enda medverkande, den kvinnliga clownen Katarina Rodopoulos. Hon presenterade sig för barnen som skådespelare och sa att hon jobbar på en teater. Det är Uusi Teatteri, Nya teatern. Där har man tvåspråkiga föreställningar på finska och svenska.

Avdelning: Barn Taggar: #barnteater #clown #tvåspråkig

Anne-Charlotte Östman

Dockteater i Stockholm

I lördags firade Dockteatern Tittut 40 år i Skinnarviksparken. De har sin scen alldeles intill på Lundagatan i Stockholm. Där har jag varit flera gånger med mitt treåriga barnbarn Dante. Deras repertoar kan ses från två års ålder. ”Busiga händer” och ”Petras prick” är nya pjäser i höst.

Avdelning: Barn Taggar: #dockteater

Anne-Charlotte Östman

Kultur för småbarn

D. fyller tre år om en vecka. Han har önskat böcker och att få gå på teater med mormor och morfar. Vilken fröjd att höra! Och så bra att bokrean börjar på onsdag. En pekbok tänker vi köpa, barnsligt förstås, men den heter ”Fåglar - Peka och lyssna”. Man kan trycka och höra olika läten. Bra inför våren. Fint blir det för D. att få stifta bekantskap med Astrid Lindgren genom ”Vår i Bullerbyn”. Den är också med på rean och ”Mamma Mu simmar”. Mamma Mu är känd från förskolan, och D. älskar vatten. Så den blir perfekt.

Vi var på spårvägs- och leksaksmuseet härom veckan. Det blev en succé. Man kan åka med ett litet grönt t-banetåg, sitta i förarsätet på en spårvagn och trycka i gång tåg på en modelljärnväg med mera. Glada blev vi när vi såg att Teater Bambino uppträder på leksaksmuseet. Så nu blir det ”Bu och Bä på kalashumör” den 18 mars.
 

Avdelning: Barn Taggar: #bokrea #barnteater

Anne-Charlotte Östman

Tittut fyller 40 år

Dockteatern Tittut på Lundagatan i Stockholm fyller 40 år. Det firar man bland annat med en nyuppsättning av "Min lilla syster Kanin" efter Ulf Nilssons och Eva Erikssons bok. Det är premiär på lördag den 21 januari. Pjäsen ska passa åldersgruppen 2-6 år ungefär. Vårt barnbarn Dante fyller snart tre och har redan varit på Tittut flera gånger. Han älskar teater, och han älskar Tittut. Det är teater för honom. Vi har sett "Beatrix värld", "Nasse - musikalen!", "Kanel & Kanin och alla känslorna" samt ett finskt gästspel före jul med spännande öppning av luckor i en stor adventskalender. 

Storebror till Lilla syster Kanin har lovat att passa henne när föräldrarna är ute och letar morötter. Han får det inte lätt. Hon matvägrar, skriker och håller till och med på att bli rävmat. Tittut gestaltar allmänna känslor som rädsla, spänning, irritation, ilska och kärlek. Dante är alldeles för liten för att ta hand om sin lillebror. Men han kommer säkert att känna igen sig i känslorna och i innehållet med blöjor, nappflaska, välling och sagor.

Det är så roligt med alla de barnboksklassiker som jag får återknyta bekantskapen med som mormor och farmor. Jag ska låna boken på bibliotek, så vi kan förbereda oss. "Min lillla syster Kanin" går endast att köpa antikvariskt om man vill ha den i pappersform. Den finns nu annars som e-bok.

Avdelning: Barn Taggar: #dockteater

Mikael Rapp

En helg i Söderbergs tecken…

I helgen vimlade Uppsalas gator med folk under Kulturnatten. Stadsfesten tog varenda del av staden i besittning: skivbackar på gatorna, musik i varje gatuhörn och torg, bokcaféer och boksigneringar. Kultur i var hus. Men biografen och teatern bjöd på en oplanerat (?) tajmad dubbelpremiär av Hjalmar Söderbergs två kändaste romaner: Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken (1912) och Doktor Glas (1905) regisserad av Mikaela Ramel för Uppsala stadsteater. 

Avdelning: Klassiker Taggar: #teater #kulturnatten #filmatisering #bio

Mattias Lönnebo

Den oändliga historien blir sommarlovsföljetong

Vi är många som har läst Michael Endes mästerliga fantasybok ”Den oändliga historien”. Välskriven och fantasieggande om den mobbade pojken Bastian som får en magisk bok, och genom den upplever hjälten Atreyus äventyr. Han får i uppdrag av barnkejsarinnan att rädda landet från ”intet”.

Avdelning: Fantastik Taggar: #radio #sommarlov #följetong #radioteater #P1

Sandra Sandström

Nykläckta böcker del två

Jag badar i havet, plockar smultron och fästingar och kliar sönder myggbett. Med andra ord har juni blivit juli och sommarläsningen fortsätter. Här kommer listan på böckerna från förra månadens utgivning som jag är mest nyfiken på.

Taggar: #nykläckta #nyfikenpå #sommar #ung #blandat #kärlek #Mellanöstern #teater #thriller #hbtq #politik #pseudonym #debut #fantasy #feelgod #nytryck #mat

Anne-Charlotte Östman

"Teater!"

I dag var vi för tredje gången med vårt barnbarn D. två år på Tittut på Lundagatan i Stockholm. Nu fick mamma följa med också, och hon blev lycklig över att se hans förtjusning. D. satt tyst och koncentrerad, skrattade några gånger. Och så sa han plötsligt "teater". Han älskar teater.

Avdelning: Barn Taggar: #barnteater #känslor

Lena Köster

Starkt om fånge nummer tretton

När poesi från krig, fångenskap och tortyr blir teater i Uppsala uppstår ett plågsamt nu, dock (tackochlov) på ljusårs avstånd från den fängslade poetens blödande då... Poesin och prosan från en poets tid i syriska fängelser borde nå fler. Se föreställningen! Läs böckerna!

 

Faraj Bayrakdar är jämnårig med mig. Precis som jag är han journalist och poet. Men där slutar likheten. Medan jag har harvat på i mitt trygga, fredliga  välfärdsland, har han suttit fängslad, isolerad och torterad i syriska fängelser i 14 år. Han var fången i cell nummer 13. Slagen och på många andra sätt misshandlad för sina ords skull.

Efter en internationel kampanj, som alltså tog mer än ett decennium, släpptes han fri 2000 och kunde ta sig till Sverige. 2005-06 var han fristadsförfattare i Stcokholm, där han fortfarande bor kvar.

Just nu gestaltas hans liv i fängelserna på Uppsala stadsteater både i skolföretällningar för gymnasiet och offentliga föreställningar.

Skådespelaren Frasisco Sobrano berättar att det är svårt att få skolorna att boka föreställningar. Trots att det är gratis för dem. Märkligt. Det borde vara slutsålt, fullsatt varje föreställning. Att det inte är det, är tråkigt och nästan skamligt - eftersom pjäsens budskap är så aktuellt och såväl regi som skådespeleri och scenografi på hög nivå.

Svenska, litteratur, samhällskunskap, samtidshistoria i ett entimmes starkt och engagerande paket byggt på en nu levande poets  såriga men också okuvliga levnadsöde.

För tusan, gymnasier i Uppsala med onejd: vad mer kan ni begära???

Faraj Bayarkdar  fick hjäp av medfångar, som var och en lärde sig en av hans dikter utantill och på så sätt bevarade dem genom åren. Dessutom skrev han dikter på cigarettpapper, som medfångar gav honom. Likaväl som han blev fängslad för sina ord, var det orden, poesin, som hjälpte honom att bevara sin själ - kanske inte oskadd men ändå livskraftig - genom fängelseåren.

Så stor är tankens och ordens makt. Ett mjukt men okuvligt vapen i kampen mot stål, kluvna atomer och förstenade människohjärtan.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Syrien #krig #fångenskap #tortyr #poesi #teater #Uppsala #identitet #språk #tystnad

Anne-Charlotte Östman

Succé för Tittut

Vad spännande det skulle bli! Vi, mormor och morfar, tog med oss D. nyss fyllda två på dockteatern Tittut på Lundagatan. Föreställningen heter "Beatrix värld" och har Beatrix Potters djurbilder som utgångspunkt. Fyrtio minuter skulle den vara. Var det måhända för mycket?

Foajén är välkomnande med möbler för stora och små och möjlighet att köpa fika. Böcker finns att bläddra i när man väntar. Så kommer en svartklädd figur in, vänlig men ändå lite läskig med de kläderna. Beatrix som gammal spelas av Tobias Ulfvebrand. Beatrix berättar kort om sin barndom, att det inte fanns mobiltelefoner, att brev skrevs på papper och att hon var strängt hållen. Pjäsen riktar sig till barn mellan två och sex. Jag tror nog att man ska tillhöra de lite äldre för att fatta den fiktionen.

Väl inne i den lilla ombonade salongen får vi träffa Beatrix som barn som spelas av Sofia Hollsten. Hon ritar i sitt stora block, och vips kommer en kanin fram. Sedan får vi träffa busiga möss som jagas av en katt och en stor groda som är nära att bli uppslukad av en jättefisk som han får på sin metkrok. Det är tydligt, lekfullt och spännande med ett gott slut. Barnet Beatrix räddar grodan ur fiskens gap. Pjäsen spelar lite med att Beatrix ibland tycker att gosedjuren är olydiga, precis som föräldrarna tycker om henne. Sitt still! Peta inte i näsan! Det blir till ett mantra som nog alla kan känna igen sig i. 

Dans och musik ingår i föreställningen. D. sitter som ett levande ljus hela tiden i morfars knä, helt fokuserad på det som händer på scenen. Han yttrar sig bara två gånger, säger "katt" om katten och "stor" om fisken. Ett av barnen i publiken blir oroligt och ledset på ett tidigt stadium och får gå ut, ett annat har svårt att koncentrera sig men kommer tillbaka efter en paus utanför salongen. Det är naturligtvis svårt att träffa rätt hos alla i publiken. Men vi var väldigt nöjda och glada efteråt och har redan sett ut två andra pjäser under våren. Steget från att läsa en bok högt och att gå på dockteater behöver inte bli så stort. Läsning är ju också ett slags rollspel.

Avdelning: Klassiker Taggar: #dockteater

Anne-Charlotte Östman

Idioten på Dramaten, från gestaltning till plakat

Mattias Anderssons ”Idioten” är fritt efter Dostojevskij, står det i programmet. Det visste jag inte innan jag kom till Dramaten och började se föreställningen. Dostojevskij känns igen, men det är mer begripligt än i den förra iscensättningen på Stadsteatern och mycket mer än i den myllrande romanen.

Det är nutid i kläder och den sparsamma scenografin, men det är den gode furst Mysjkin som gör sitt intåg på scenen efter att ha tillbringat flera år utomlands, först i Schweiz, för något som beskrivs som nervösa besvär. Vi vet att Dostojevskij själv led av epilepsi.

I inledningen berättar fursten att han varit i länder, där det finns dödsstraff. Han reflekterar över hur det skulle kännas att vara dödsdömd och sedan på avrättningsplatsen bli benådad. Det är just vad som hänt Dostojevskij. Fursten meddelar också att han ibland blir kallad idiot.

David Dencik gör en enorm rollprestation. Han smyger omkring bland människorna, han vill inte tränga sig på, han lyssnar igenkännande på dem och visar oförställd förvåning och oro inför deras öde. Han hamnar i en rörig, dysfunktionell familj (som vi säger i dag). De är de enda han har släktskap och anknytning till när han kommer tillbaka till hemlandet.

Mycket kretsar kring den unga Natasja som vuxit upp hos en fosterfar som förgripit sig sexuellt på henne. Hon har letts in i ett destruktivt liv. Marall Nasiri som gestaltar Natasja dansar på sitt 25-årskalas solo, utlevande men med mekaniska och dockliknande rörelser. Så bra!

Furst Mysjkin menar att endast han kan ge Natasja ett lyckligt liv och se henne som den hon egentligen är. Hans frieri, hans utsträckta hand med röda rosor i plastförpackning, är obetalbart. Det innehåller verklig människokärlek – så ser jag det i alla fall - men för de andra framstår det bara som löjeväckande.

När det är dags för paus i den tre timmar långa pjäsen är jag mycket belåten med vad jag fått se. Det är mer än godkänt.

Men i den andra avdelningen ändrar stycket karaktär. Mysjkins Jesusgestalt blir symboliskt korsfäst av folket. Den individuella människans godhet ställs mot behovet av ett kollektivt agerande mot världens orättvisor. Det är helt rätt, sådant behövs verkligen och överallt, men det framsägs i långa entoniga monologer. I början tror jag att det är med ironi, men inte. Elände staplas på elände. En rullstolsburen kvinna har varit förlamad sedan 35-årsåldern och hamnat utanför samhället. Städaren har osäkra anställningsvillkor och ingen permanent bostad. Hans ”samtalspartner” tar i sin monolog med oss till en omänsklig fabrik där man får tredubbelt avdrag på lönen om man blir sjuk. Mina tankar går till kinesisk ungdom som flyttar in till städerna långt från hembygd och familj. Globalt blir de rika rikare och de fattiga fattigare. Det första är nog sant, men det andra är jag inte lika säker på.

Efter denna plakatteater formar sig en gloria av barn runt furst Mysjkin. Scenen lyses upp. Så påklistrat. Jag applåderar skådespelarna men är mycket besviken på pjäsen efter paus.
 

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #teater

Mats Strandberg

Vittnen till ett lustmord

Vi har sett Det gulliga pojkslemmot på Dramaten, en enmansföreställning av och med David Wiberg. Fanimej det bästa jag sett på en scen på länge. Här möter den unga serietecknaren Linnéa den åldrande författaren Manne, kulturmannen från helvetet. Han vill att de ska samarbeta. Förlaget har ”övertalat” honom att skriva sina memoarer - ett projekt som han förhåller sig till med en hisnande nivå av falsk blygsamhet. Och han vill att Linnéa, som den unga generationens röst, ska berätta hans historier i serieformatet.

Åh, Manne är ett sådant underbart lustmord på alla dessa manliga genier som inte kan låta bli att förhärliga sig själva i precis allt de gör, säger, tänker och andas. De vars ytliga vurmande för samhällets svaga är ett sätt att nöjt visa upp vilka fina människor de är. De som säger sig älska den fascinerande varelsen KVINNAN men i själva verket bara vill att hon ska sitta tyst och tindra medan han berättar om sin egen förträfflighet, sina passioner och sitt beundransvärda självförakt. Linnéa är ung och osäker, men hon vinner. Oj, vad hon vinner. Precis som alla Linnéor kommer att vinna över alla patetiska Manne-dinosaurer. Extra kul att sitta och jubla åt detta med en extatisk publik just på Dramaten, som ju har sin beskärda del av Manne-män.

Det var tyvärr sista föreställningen, men jag hoppas, hoppas, hoppas att den sätts upp igen snart. Håll utkik. Och om ni missat karaktären Linnéa, som tidigare varit tonårig emotjej i föreställningarna Svart tulpan och Dagboksanteckningar från ett källarhål, så kan jag rekommendera den sistnämnda i romanformatet. Det är pricksäkert, rörande, upprörande och roligt. En av de bästa svenska tonårsskildringarna jag någonsin läst.
 

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #teater

Mats Strandberg

Jag går emot alla mina instinkter

Jag har börjat med något läskigt, svårt, urjobbigt och rätt så fantastiskt kul. Det är något som går emot alla mina instinkter. Det är improvisationsteater.

En lektion i improvisationsteater var en av hållplatserna på min svensexa, och jag fick panik när jag insåg var vi hade hamnat. Det var nästan omöjligt för mig att vara SPONTAN och STÄNGA AV ANALYSERANDET och VÅGA SÄGA JA till första bästa idé som ploppade upp i skallen. Jag insåg att just för att det var så jobbigt var det förmodligen också väldigt nyttigt för mig. Jag skrev upp mig på en kurs på direkten. (Det hjälpte förstås att jag druckit champagne hela förmiddagen.)

Nu har jag varit på min första "riktiga" lektion. Det var fortfarande lika jobbigt, men jag gillar det. Det är faktiskt lite som en terapi. Och jag tänker att jag kanske kommer att ha nytta av det här i mitt skrivande. Att testa kreativiteten på ett nytt sätt. Testa idéer utan att fundera så mycket i förväg på om de håller. Inte få panik om det blir fel eller dåligt.

Avdelning: Skriv! Taggar: #skriva #teater

Mats Strandberg

Min pojkvän leker med Barbie

Är hemma i barndomshemmet och har börjat redigera nya boken. Fick just den här bilden skickad till mig av pojkvännen som är hemma i lägenheten. Tydligen är hela vårt vardagsrum just nu ett inferno av tyll och glitter och Barbiedockor. Och ingen är gladare än jag.
För några år sedan, när Cirkeln släpptes på norska, var jag och Sara där på PR-besök. Vår förläggare gav oss varsitt exemplar av den då nyutkomna barnboken Barbie-Nils och pistolproblemet. Det handlar om Nils som önskar sig en Barbie på sin femårsdag, och måste komma på ett sätt att övertyga sin pappa om att pojkar också kan leka med dockor. Jag och Sara blev så kära i den här boken, och det blev min pojkvän också. Nu har han skrivit en barnpjäs baserad på boken (där han också spelar Nils), och såhär veckorna före premiär har vår lägenhet blivit ett extra rekvisitaförråd och systuga. Nils skulle älska det, förstås.
Boken är skriven av Kari Tinnen och fantastiskt illustrerad av Mari Kanstad Johnsen (och på premiären kommer jag att få träffa dem, hurra!). Tyvärr finns den inte på svenska, men jag kan verkligen, verkligen rekommendera den ändå.
 

Avdelning: Barn Taggar: #teater #hbtq

Carl Magnus Juliusson

Lars Norén och inbördeskrig i kärnfamiljen

Igår var jag och såg en uppsättning av Lars Noréns Natten är dagens mor på Göteborgs stadsteaters mindre scen, Nya Studion. Titeln kommer från Stagnelius och utgör, tillsammans med en annan av Noréns pjäser, Kaos är granne med Gud, sista raden i den fantastiska dikten "Vän! I förödelsens stund", en dikt om hopp och glädje i stunder av det allra mörkaste av mörker. 

Den utspelar sig i köket till ett familjehotell under en enda dag. Medlemmarna i familjen är alla skadade och fulla av inre sår efter femton år av faderns alkoholism och personlighetsförändringar som konsekvenser av hans drickande. Föräldrarna har ont om pengar och jobbar alla av dagens vakna timmar. Den yngsta sonen – den som tagit kanske mest skada – är inkapabel till att göra någonting överhuvudtaget utom kanske att läsa. 

Natten är dagens mor är en pjäs full av både psykiskt och fysiskt våld och är stundvis väldigt smärtsam att se på. Dramat igenom går en stor kökskniv från hand till hand som en form av tjechovsk pistol i bakgrunden. Alla är fångar i sig själva, i sin historia och i sina omständigheter. 

När det kommer till såväl familjetragedier som problemet överlag att leva med och nära på, och i samråd med, andra människor, är Lars Norén lite av mörkrets furste. Ingen vad jag vet har skildrat det så rått och så skoningslöst som han. 

Men varför ska man överhuvudtaget se det?

"Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt."

Så inleder Leo Tolstoj Anna Karenina.

Har man inte växt upp i en familj så dysfunktionell som en Norén-familj får man kanske lite perspektiv på sig själv och sin uppväxt. Man får en förståelse för att alla inte har haft det lika bra som en själv och att det sätter sina spår. Har man växt upp under familjeförhållanden som liknar det Norén gestaltar, kantat av våld och missbruk, kanske det åtminstone kan vara en liten tröst i allting att veta att man inte är ensam, att ens historia i alla fall finns omskriven någonstans för andra att se – och kanske till och med förstå.

Det är ju trots allt en av konstens allra viktigaste uppgifter. 

Taggar: #dramatik #teater #familj #tragedi #konst #Göteborg

Arga Bibliotekstanten

Hej clown!

Dagens surmupp får väl vara jag själv dårå.
Är redan på dåligt humör efter att utan framgång försökt undvika en påflugen försäljare av kontorsmaterial när Herr och Fru Pling Plång Show gör stor entré, utklädda i busigt färggranna kläder och hattar prydda med plastblommor. De är där för att sälja in en föreställning och är IN CHARACTER dvs inleder med ett överdrivet hyssjande (vi är ju på ett bibliotek minsann!) och pratar med oss som om vi vore förväntansfulla 4-åringar som andlöst väntar på att showen ska börja.
Det blir bara för mycket. Jag vänder på klacken och och gömmer mig i förrådet medan kollegan får ta hand om dem.

Taggar: #barnteater #clownfobi

Elin Lucassi

Pija Lindenbaums romandebut nu på scen

Pija Lindenbaum är kanske mest känd för sina barnböcker om Gittan, lill-Zlatan och Else-Marie. Men förra året kom hon ut med sin första roman för vuxna, den oerhört drabbande boken "Plats" som jag gav högsta betyg i min recension. Nu har boken blivit teater och igår var jag och såg premiären på Brunnsgatan 4. Pija ville själv ha en komedien i huvudrollen och Sissela Kyle skötte jobbet på ett strålande sätt. En tom scen. Sissela flankerad av Sami al Fakir med tuba. En hög med papper. Och en monolog to die for. Efter föreställningen bytte jag några ord med Pija. Hon hade inte vågat tro att det skulle bli så många skratt som det faktiskt blev, texten är tämligen mörk. Men det är något med de stringenta formuleringarna som gör att man kan se humorn i det svarta. Det är en fröjd att höra en text där en enda mening kan rymma ett hela liv. I kväll går föreställningen för andra, och sista gången! Så sätt igång och ring teatern och tjata. Den här upplevelsen förtjänar fler att få ta del av.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #teater

Sebastian Lönnlöv

Sjätte pjäsen: Kyla

I sjätte pjäsen, "Kyla" från 2002, hettar det till ordentligt. Vi får följa tre unga män som sitter och dricker i ett skogsparti. Snart framgår deras politiska hemvist och den är inte att leka med. De är het enkelt nazister och när en annan ung man med bakgrund som adoperad råkar komma gående förbi kan det bara sluta illa. Riktigt illa.

Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #teater #hyllning #våld #nazism

Sebastian Lönnlöv

Femte pjäsen: Det portabla slutet

Femte pjäsen! Bara 12 kvar - i första volymen... Sedan finns det en till! Det här läsprojektet går inte jättesnabbt, men jag fortsätter kämpa.

"Det portabla slutet" från 2001 känns på alla sätt väldigt typisk.

Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #teater

Sebastian Lönnlöv

Fjärde pjäsen: Swelt dog

Den här pjäsen är skriven 2001. På scenen finns tre män: A, B och C. A och B är äldre, C är yngre. A är underklass, B är övre medelklass, C är prostituerad. B är intresserad av C:s tjänster vilket framgår väldigt tydligt. Samtidigt pågår ett spel mellan alla tre som är betydligt mer komplicerat än den förhållandevis enkla köpa-sälja-situation som en kan förledas att tro att det handlar om. Ingenting är heller oföränderligt. Samma person säger radikalt olika saker. Vad är sanning, vad är lögn? Många repliker är också rena plattityder, vilket får en väldigt stark effekt.

Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #teater

Sebastian Lönnlöv

Tredje pjäsen: Akt

I den här pjäsen, skriven 2000, ska en läkare undersöka en kvinna som är fängslad sedan många år tillbaka. Hon ville inte riktigt bli undersökt, men samtidigt är det något annat än att ligga i cellen med dess ständiga, starka ljus. Läkaren är allt annat än sympatisk. Allt äger rum i Tyskland, hon har gjort sig skyldig till någon slags terrorobrott och det görs många hänvisningar till Förintelsen. Obehagligt, med instabila personligheter - precis som i de tidigare pjäserna jag läst.

Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #teater

Sebastian Lönnlöv

Andra pjäsen: Kommer och försvinner

"Kommer och försvinner", från 2001, är på många sätt lik den första pjäsen, "Under". Även här har vi tre röster som talar med varann. Här är personerna som rösterna tillhör inte lika socialt utslagna, men de är lika förtvivlade och förvirrade. Här är det också en enda dialog-monolog utan aktindelningar. Och utan korsfästelser. Annars är känslan mycket densamma: att något är väldigt fel och det är omöjligt att faktiskt kommunicera. Men mitt i detta: extremt poetiskt.

Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #dramatik #teater

Sebastian Lönnlöv

Första pjäsen: Under

Noréns nyutkomna "Dramer" består av två tjocka böcker. Den ena heter "Samhälle", den andra "Terminal". Första pjäsen i "Samhälle" heter "Under" och skrevs 1998. Den handlar om tre personer som ligger, sitter och står lite svajande. De är av allt att döma utslagna, hemlösa, försupna och/eller nerknarkade.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #dramatik #teater

Sebastian Lönnlöv

Hjälp! Vilka tegelstenar!

När jag beställde hem Lars Noréns "Dramer" förstod jag inte att det skulle röra sig om cirka 3000 bibeltunna sidor. Men men, bara att ge sig i kast med tegelstenarna! Jag har redan läst den första pjäsen i halvan "Samhälle" och tänker mig att det blir vettigast om jag gör en kort recension per pjäs.

Så välkommen med på resan när jag läser alla dessa Norénpjäser! Hur många timmar i terapi måste jag gå efteråt för att smälta innehållet, tror ni?

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Sebastian läser Norén #Norén #pjäser #dramatik #teater

Esther Hansen

Att läsa böcker en gång till

Att läsa om böcker är något jag njuter mycket av. Jag vet vad boken handlar om och kan läsa mycket mera uppmärksamt. Jag förstår personerna på ett annat sätt och njuter av nuet. Jag har ingen brådska, jag vet hur det går. Jag upptäcker många fler detaljer. Så många att jag ibland undrar om jag verkligen läst den här boken förut.

Just nu läser jag Sara Beischers roman "Jag skall egentligen inte jobba här". Samtidigt läser jag i min dagstidning att vård av gamla fortfarande överlämnas åt "vem som helst". Man kan komma direkt från arbetslöshet in i vården utan någon utbildning alls.

Så gjorde jag en själv en gång. Precis som Moa i Sara Beischers roman var jag egentlig på väg åt ett annat håll. Jobbet som sjukvårdsbiträde var bara ett sätt att försörja sig medan jag pluggade på universitetet. Men jag stannade kvar i trettio år och är oändligt tacksam för det. Det finns inget mera värdefullt än att få vara behövd och till hjälp och glädje för andra människor.

-jag vill göra människor berörda, säger Moa som anledning till att hon vill bli skådespelare. Hon vill inte fortsätta med det "skitjobbet" det är att bara ta hand om gamla. Romanens storhet ligger bland annat i att den samtidigt visar hur mycket hon faktisk med sitt dagliga arbete berör alla hon kommer i kontakt med!

Sorgligt nog oroar hon sig, som den outbildade lågavlönade arbetskraft hon är, om det verkligen är tillåtet att göra som hennes "kunder" ber henne om. Hon måste dölja för arbetskamraterna när hon smyger ut med en gammal kvinna i rullstolen på en liten livsviktig promenad. Eller när hon i smyg sitter kvar och håller någons hand fast denna inte ens är döende utan bara orolig!

Någon ber att få sitta på en annan plats i matsalen för att bordsgrannen lägger löständerna i mjölken och på annat sätt förstör omgivningens aptit. Men det går inte för sig. Regler är regler och finns det inga regler finns rädslan att göra fel. Bäst att ingenting ändra.

Kerstin Andersson är sen gammalt en av mina favorituppläsare. hon har en klar och tydlig röst som alltid är fin att lyssna till. Hon kan texten och följer rytmen. I denna roman är hennes uppläsning helt suverän. Hon lyckas verkligen gestalta alla de gamlas särpräglade originalitet. Man kan bara älska dem.

Romanens innehåll lyfts, förutom av Anderssons uppläsning, också av Moas teaterdrömmar och allt hon gör för att förverkliga dem. Vi får följa hennes modiga försök att skaffa sig privatlektioner för att förbättra sina chanser för att komma in på scenskolan. Vi får även följa med på upptagningsproven, vilken pärs! Och får några tips om hur man kan lyckas ta sig in på generalrepetitionerna av de teaterstycken hon inte har råd att köpa biljett till.

Om ändå de viktigaste yrken blev betalt efter förtjänst skulle det förändra samhället i grunden! Att vårdbiträden skall ha råd att gå på teater borde vara en självklarhet.

Moa är mycket målmedveten, hon vet att det är skådespelare hon skal bli! Men ibland kommer kärleken i vägen. Omsorgen och medkänslan för Gullan som så innerligt sett fram emot att de skall smyga sig till att gå på kondis, det enda hon fortfarande önskar att göra en gång till i livet. Men Moas chans att få provfilma råkar bli precis samtidig.

Vårdarbetet är så tungt, fast så givande. Bäst fungerar det säkert om man har ett rikt liv utanför arbetslivet. Men då blir det också konfliktfyllt.

En aktuell, underhållande nutidsroman som rekommenderas på det varmaste för alla att läsa, lyssna till och läsa om igen!

 

 

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #livet #vårdbitäde #attbligammal #teater #regler #medmänsklighet #livetsmening

Sebastian Lönnlöv

A Long Day's Journey Into Night

Jag gillar dramatik och jag är van vid att dramer brukar kunna vara tämligen tragiska. Ändå blir jag totalgolvad av Eugene O'Neills "Long Day's Journey Into Night", eller på svenska: "Lång dags färd mot natt." Det här är en väldigt omfångsrik pjäs och den är inte munter någonstans. Ändå finns det en mörk magi som håller mig fången vid sidorna och händelseförloppet.

Avdelning: Klassiker Taggar: #klassiker #dramatik #teater #pjäser #familj #missbruk #tragedi

Linda Odén

Henriksson är doktor Glas

Egentligen är Krister Henriksson allt för gammal för att spela doktor Glas, men det spelar konstigt nog ingen roll. Han är doktor Glas. Just nu spelas den hyllade enmansföreställningen på Göteborgs Stadsteater och har du chansen tycker jag att du ska ta dig dit och se den.

Nu är visserligen Hjalmar Söderbergs Doktor Glas en av mina favoritböcker och för den som inte tycker detsamma kanske det inte spelar någon roll att Krister Henriksson så briljant tolkar Söderbergs text. Då spelar det kanske ingen roll att han verkligen ger liv till den mycket annorlunda och ganska missanpassade doktorn som vågar bestämma över liv och död.

Avdelning: Klassiker Taggar: #teater #utanförskap

Sebastian Lönnlöv

Harold Pinter - Födelsedagsfesten

Det här är verkligen drama! Jag förstår inte alltid vad som händer - och jag gillar det. Just att så mycket lämnas osagt och halvsagt är den största kraften i Pinters pjäs. Vi befinner oss på ett pensionat men en enda gäst och en virrig föreståndare. Så kommer två nya gäster som råkar känna den tidigare gästen från ganska skumma sammanhang och helt plötsligt är allt igång. Mycket av det som är svårt att förstå går ändå att ana till en betydelse, men annat verkar bara vara nonsens - inte dåligt nonsens, utan roligt och spännande nonsens. Ja, det kanske märks att jag gillar Födelsedagsfesten? Jag har aldrig förut läst Pinter och hade inte höga förväntningar men är förtjust i att pricka av Nobelpristagare och jag ska säga att det är sällan jag blir så här belönad av att läsa någon som fått priset. Rekommenderas starkt!

Betyg: 7/10

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #teater #pjäs #drama #Nobelpristagare

Sebastian Lönnlöv

Kristina Lugn - Nattorienterarna

Kristina Lugns Nattorienterarna är ganska lik Idlaflickorna, på så sätt att den består av en dialog mellan två personer. Här handlar det dock inte om två personer som glider in i varandra, utan mer om två skilda personligheter, Vera och Bricken, lärarkollegor som möts i en park mitt i natten och pratar vidare, trots att "godnatt" lyder som en refräng genom pjäsen. Det är bra, det är läsvärt och det är absolut en Lugn-titel jag kan rekommendera! Alla som gillar att läsa pjäsmanus, gillar Kristina Lugn och/eller inte har läst Kristina Lugn borde lägga händerna på Nattorienterarna.

Betyg: 8/10

"Krossat hjärta är inte löjligare än till exempel krossat glas och krossade tomater."

"Jag vägrar att utsätta mig för mina grannar mer. De har spridit ut ett rykte om att jag är ful. Vad har de för rätt att uttala sig om sådant? Tror de att de har blivit konstkritiker helt plötsligt?"

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #teater #dramatik #pjäser

Sebastian Lönnlöv

Kristina Lugn - Stulna juveler

Vad handlar "Stulna juveler" om? En psykiater som våldtar sin patient och sedan friar? En analysand som blivit kär i och ska gifta sig med sin analytiker? En analytiker som tänker gifta sig med sin analysands dotter? En ST-läkare som blir kär i sin handledares dotter? En änkling som bara kan älska den döda? Allt, på samma gång! Det blir lite rörigt och väldigt absurt, men språkhanteringen är superb! Barnet längtar efter någon som ”klipper av banden mellan mödrar och barn” och ”befriar mig från mitt modersmål”. Majvor, poet och analysand, lovar att ”riva praktiskt taget hela svartbygget i mitt hjärta” – ”Det enda jag sparar är källarförrådet”. Här finns klara kopplingar till Freud och det undermedvetna. Camilla vars mamma begått självmord säger att ”Den stora högtiden för dem som älskar de döda är att ingen kan ta dem ifrån oss längre, inte ens de själva.”

Huvudperson är alltså poeten Majvor Lysén-Axén och Lugn driver med kroppsfixerad lyrik när hon låter analytikern imitera Majvors poesi: ”Moderkakan. Dubbelhakan. Underfettet. Lossnar från skelettet.” Karaktärerna kan rätt vad det är brista ut i rimmande sång och vissa partier är rena poesin. Det är nog min största invändning - att detta är mer poesi än dramatik, att språket hamnar i centrum och handlingen i skymundan. Samtidigt är det som sagt lite rörigt och jag föredrar nog Lugn i rollen som poet.

Betyg: 5/10

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #sågningar

Sebastian Lönnlöv

Sara Stridsberg - Medealand

Här är Medea psykiskt sjuk, självdestruktiv, tidvis intagen, ibland med sin kropp som emotionell handelsvara, en flykting som inte får stanna av humanitära skäl utan ska utvisas, en manipulativ människa i djupaste nöd som kan döda för att hämnas när hon inte blir bemött med kärlek. Till och med döda sina egna barn. De som är döda när pjäsen börjar. Eller lever de ännu?

Är de där i vita rockar läkaren och sköterskan eller gudinnan och medhjälparen? Är modern ett spöke eller en hallucinerad skugga? Här finns mycket som inte går att slå fast. Här finns diverse anspelningar på Södergran och Lysistrate. Här finns en styrka, en kraft, en råhet, en desperation som gör att jag både skulle ha gett allt för att se den på scen, och aldrig skulle ha velat utsätta mig själv för den pärsen.

Jag kanske reagerar starkare än andra för att där jag växte upp fanns en familj med ett äldre barn och nyfödda tvillingar och en mamma som fått förlossningspsykos. Hon hade en stödperson hos sig hela dagarna, men en morgon kom stödpersonen för sent och pappan hade bråttom och under den tid hon var ensam hemma hann mamman döda barnen och ta en tablettöverdos. Hon kördes till sjukhus, magpumpades och överlevde för att sedan hamna på rättspsyk där hon så småningom kom ur psykosen men aldrig kom undan det hon gjort.

Jag gillade aldrig Euripides Medea, men nu känner jag mig lite, lite sugen på en omläsning...

Betyg: 8/10

Citat ur pjäsen:

"Du kan springa, men du kan aldrig försvinna."

"Jag antar att han ljuger henne full med skit och knullar henne tills hon skriker."

"Hjärta för hjärta. Öga för öga. Kön för kön."

"Jag är inte rädd för okända. Jag är bara rädd för dem jag älskar. En främling kan aldrig skada mig."

"Vad är egentligen en mor utan sina barn? (tystnad) En omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros."

"Den svarta rosen. Svindeln. Sekundresan ut bland stjärnorna och tillbaka."

"Min kärlek är ett terrordåd."

"Jag drömde att en fjäril flög ut ur min mun och sade att jag var förlåten."

"En mor går upp på berget med sin yngsta son. Himlen är fet och molnen gnistrar. Det tar dagar att ta sig dit på knubbiga små ben, men han älskar äventyret. På toppen av berget hjälper han henne att samla ihop kvistar och ruttnande löv. Hon förbereder en eldstad. ... Hon väntar på att någonting ska stoppa henne. Hon väntar på att Gudarna ska kliva ner ur himlanrna och skona henne och ta allt det brännbara ur hennes händer. Men det finns ingen Gud. Ljuset dör."

"Blunda nu mina älsklingar. Allt ska bli bra, min lilla Tiger. Ingenting kommer att hända oss mer. Mamma ska ta er in i det mjuka, ljuvliga mökret."

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #teater #pjäser #dramatik #feminism #genus

Sebastian Lönnlöv

P.O. Enquist - Tribadernas natt

Jo, jag var ju på antikvariatsmässa och dreglade över mycket men prisklasserna var så oerhörda att jag gick hem med bara ett kap: Tribadernas natt av P.O. Enquist. Jag minns att jag undrat över detta drama ända sedan jag såg en affisch för det i min litteraturhistoriebok på gymnasiet. Nu kändes det mycket lockande. Hem gick jag och läste ut samma dag, det är kort men mycket hinner hända under de få akterna.

Det handlar om Strindberg och hans före detta fru, Siri von Essen, som han anklagat för att vara "tribad", alltså lesbisk. Med på scen finns också kvinnan som utlöste anklagelserna och som Siri von Essen sedan levde ihop med fram till denna kvinnas död. Som fjärde person i triangeldramat finns en intet ont anande manlig skådespelare som beundrar Strindberg. Fast beundra Strindberg är svårt att göra i den här pjäsen, där han panikslaget försöker hävda sin manlighet med hänvisningar till sin penisstorlek. Det är ingen pjäs som sätter Strindberg på piedestal, utan tvärtom en pjäs som problematiserar honom. Dock inte mer än vad han själv gjorde i sina pjäser.

Pjäsen tar avstamp i en repetition av Den starkare, en enaktsdrama med vilket Strindberg gjorde fiasko. Jag läste det idag - delar finns med i Enquists pjäs men helheten är alltid helheten som ni vet - och det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Däremot vill jag (som förövrigt har undervisning om Strindberg hela denna veckan) genast läsa En dåres försvarstal som ligger till grund för den här pjäsen.

Betyg: 7/10

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #kärlek mellan kvinnor #hbtq

Sebastian Lönnlöv

6 kortrecensioner

Tre systrar av Anton Tjechov innehåller allt jag tidigare har uppskattat i Körsbärsträden och nu vill ha när jag läser Tjechov. Tre systrar gör mig än mer övertygad om att jag och Tjechov är goda läsningsvänner. Måsen och Onkel Vanja hamnar högre upp på prio-listan. (läst i januari 2009)

Går vidare i världen av Leif Holmstrand är bra poesi. Inte himmelsvridande poesi, men bra poesi som jag är mycket glad över att ha läst. (läst i mars 2009)

The Tempest (Stormen) av William Shakespeare är ett väldigt bra exempel på att Shakespeare var en hemskt ojämn typ. Jag vill fortfarande läsa allt han skrivit, men detta är ingen pjäs som gör mig mer entusiastisk över ett sådant projekt. (läst i februari 2009)

Staden av Anna Branting är inte bra, men väldigt intressant. Jag har läst den andra, förkortade utgåvan inom ramen för en fördjupningskurs om sedlighet i 1800-talslitteratur. Staden utgavs 1901 och behandlar verkligen sedlighet, på ett ganska moraliserande sätt. Slutet känns väldigt plötsligt och inte alls särskilt relevant för berättelsen. Detta är möjligtvis ett givande tidsdokument, särskilt som Anna Branting - fru till Hjalmar - är så pass bortglömd, men någon tidsöverskridande klassiker är Staden i mina ögon inte alls. (läst i mars 2009)

Resa med lätt bagage av Tove Jansson är ytterligare en av Tove Janssons novellsamlingar som gör mig både illa berörd och upprymd. Mumintrollet i all ära, men varför så lite fokus på Tove Janssons novellistik och övriga vuxenlitteratur? (läst i april 2009)

Samhällets stöttor av Henrik Ibsen är ingen ny Et dukkehjem, men den tar upp ibsenska teman om sanning och idealism på ett sätt som känns givande att läsa inom ramen för Ibsens författarskap som helhet. Det är ingen bra ingång till Ibsen, men det är ett drama upplagt på intrigmässigt fulländat sätt. Klas Östergrens översättning flyter väl, men jag skulle hellre läsa originalet. (läst i maj 2009)

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #Ryssland #Norge #klassiker #poesi #klassiska kvinnor #novellsamlingar

Sebastian Lönnlöv

Jonas Hassen Khemiri - Invasion!

Jag har aldrig läst ut en roman av Khemiri, men tydligen passar hans pjäser mig bättre. Det var ett sant nöje att läsa Invasion! och Fem gånger gud. Jag uppfattar Khemiri som en underfundig och uppfinningsrik pjäsförfattare som aldrig stagnerar i enkla lösningar, som låter saker vara komplicerade och invecklade. Det gör läsupplevelsen fem gånger rikare.

Invasion! är en stark pjäs - både slutet och den bortklippta scenen som inte spelas. Även Fem gånger gud gjorde ont emellanåt. Khemiri är en delvis hänsynslös författare och han låter sina karaktärer vara hänsynslösa mot varandra. När fyra skolelever och en misslyckad skådespelare ska iscensätta sina drömmar kan vad som helst hända... det sociala spelet dissekeras effektivt. I båda pjäserna finns greppet att ömsom låta karaktärerna framstå så som de vill vara och ömsom visa dem i andras ögon. Det vore väldigt häftigt att se de här pjäserna på scen!

Novellerna och kåserierna som finns med i denna samlingsvolym är stundom lysande. Jag har alltid sett Khemiri som en bra författare. Nu har jag äntligen fått något på fötterna och det gläder mig. Jag ser varmt fram emot K:s framtida alster!

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #novellsamlingar #hyllning #läslycka #språkglädje #absurt #tungt

Sebastian Lönnlöv

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna

Denna pjäs av Bodil Malmsten finns i pocket, inte en dag för tidigt! Jag råder alla att investera några tior för att få höra Bert-Ove, Giselle, Edvard, Jessica och Thomasine. Fem svenskar som framför sina monologer. Fem fiktiva människor som får komma till tals med allt det som annars bara skymtar fram i Ring P1 och på tidningarnas insändarsidor. Dessa fem är förtvivlade, uppgivna, förbannade, deprimerade, självmordsbenägna. Allt utom lyckliga. Det kanske låter tröttsamt, men eftersom Malmsten har hållit i pennan skänker språket en säregen glädje åt det som sägs. Jag njuter verkligen av formuleringskonsten och det är så uppfriskande med dessa röster som liknar varandra och delvis säger samma saker, men som ändå är så personliga.

Jag önskar att det fanns en tidsmaskin som kunde ta mig tillbaka. Inte till stenåldern utan till den tid för så få år sedan då denna pjäs gick att se på scen. För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är perspektivgivande, innehållsrik och intrycksfull läsning. Jag hoppas att även uppföljaren Nakna damer på nedre botten mittemot kommer att publiceras i bokform.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #teater #dramatik #pjäser #läslycka #språkglädje #favoriter

Sebastian Lönnlöv

Läsrapport

Den gamle och havet är så sorglig att jag vill skrika, gny, kliva in i sidorna, eller kanske bara fly – jag vet inte vad. Samtidigt ger den litet samma känsla som Jonathan Livingstone Seagull. En filosofisk invit till att tolka, tänka. Här kommer isberget Hemingways stil verkligen till sin rätt, när han tillämpar sin speciella teknik utan att fördenskull försöka sudda bort vartenda spår av känsla. Sista sidan är läst, jag är livligt ledsen på ett ganska mysigt sätt.

Hedda Gabler var intressant (stark kvinnoroll, skärpt stilistik, välutmejslade karaktärer) och jag fortsätter absolut att digga Ibsen. Men vad är det med slutet, egentligen? Det verkar som om författaren helt enkelt har tröttnat. Bara några repliker till och pjäsen hade blivit ett mästerverk. Nu känner jag mig djupt besviken.

Den sextonde december vaknas Ett drömspel på Dramaten. Ser verkligen fram emot det. Tack Teresa för att jag får göra dig sällskap! Laddar upp med att läsa pjäsen och Till Damaskus, när jag ändå håller på. Minst sagt skumt! Fröken Julie är jag förälskad i sedan länge – vilken kraft!

Eftersom jag är synnerligen polygam i min inställning till böcker får Strindberg finna sig i att min uppmärksamhet är delad mellan honom, Bhagavad Gita, Much Ado about Nothing och en hel del annat. Hittills har han inte klagat.

Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #läsrapport #teater #klassiker #pjäser #dramatik #kortomaner #Norge #hyllning

Henrik Elstad

Fåglarna som novell och teater

Som lärare har man vissa förmåner, en av dem är att man då och då får kulturupplevelser på arbetstid! Igår var vi med blivande studenter på stadsteatern i Göteborg och såg teaterföreställningen Fåglarna, Conor McPhersons pjäs i regi av Björn Runge.

Som förberedelse inför detta besök var det naturligt att läsa Daphne Du Mauriers kända novell The Birds som pjäsen är baserad på. Det är en klassisk dystopisk rysare om det yttre hotet i form av vanliga fåglar som mycket målmedvetet börjar attackera människorna. Nat och hans familj gör allt för att barrikadera sig i sin stuga och stänga ute dessa monster som fåglarna förvandlas till. Deras kontakt med omvärlden är radion som så småningom också tystnar. Maten börjar tryta och man tvingas till ett annat liv än man nyss varit van vid. Berättelsen är skriven strax efter andra världskriget och präglas naturligtvis av det kalla krig som håller på att födas.

Alfred Hitchcock gjorde film av novellen, men var inte berättelsen särskilt trogen då han dels flyttade handlingen till Amerika och i stort sett bara behöll de attackerande fåglarna från novellen. Pjäsen är inte heller en rak tolkning av novellen, men har fångat den kusliga stämningen i berättelsen. Det är en gestaltning av vad som hände sen, med de som klarade sig ifrån undergången. Främlingar tvingas ihop under gemensamt tak och försöker skapa ett liv mellan attackerna som regleras av tidvattnet. Det yttre hotet kompletteras med de slitningar som sker inom och mellan personerna som ska försöka gå vidare från traumatiska upplevelser i en värld som brakar samman. Med fantastiska små effekter i form av ljus och ljud, bra manus och skickliga skådespelare fångar teatern publiken på ett skönt sätt. Våra inte så vana teaterbesökande tonåringar blev också berörda.

Upplevelsen av teatern förhöjdes säkerligen av att strax innan ha läst novellen. Stämningen från läsningen gick att föra med in i teatersalongen och man var inne i föreställningen från första stund. Några av eleverna, som inte läst novellen, tyckte att det tog ett tag innan de förstod vad det handlade om. Det är inte tillräckligt ofta man tar sig tid att gå för att ta del av riktigt bra teater, tur då att arbetet ibland förutsätter det!

Avdelning: Skräck Taggar: #skräcknoveller #teater