Joanna Górecka

Swing gör mig lite mörkrädd

Jag har aldrig varit gift. Alltså, jag har knappt körkort (är rädd för gaspedalen.) Och det är inte som om Bengt Ohlssons Swing får mig att slå kullerbyttor och längta till medelåldern.

Åke och Hannahar älskat varandra i sjutton år och de är fast i ett bitterljuvt hamsterhjul av tillgivenhet. Under skinnet bubblar impulsen att få desertera och födas om, samtidigt som de ändå vill sammansmälta ännu mer frenetiskt i sin bekväma tillvaro. De ligger ungefär varannan vecka och lever i ett kretslopp av mellanmjölkskärlek.

Så berättar en vän till Hanna om swingersklubben.
- Det viktiga är egentligen inte vad som hände inne på klubben, sa Camilla dröjande, för det var inte så mycket. Det viktiga är vad som hände efteråt, mellan oss.
Det som hände mellan vännen och hennes man var att han blev mer närvarande, han ansträngde sig mer för att göra henne glad och äntligen, äntligen prioriterade han henne.

Hanna vill bli sedd, Åke ser men vill liksom inte medge att han ser. Så Hanna, som vill skaka i dem båda föreslår att de ska testa att gå på swingersklubben. Han går motvilligt med på det, mycket för att han inte vill vara den som alltid säger nej. Efter ett nervöst besök på klubben får de veta att ett annat par är intresserat av dem.

Det här är en roman om det osagda mellan två sammanklumpade människor. Bengt Ohlsson vägleder en skickligt men utan jättestora överraskningar genom makarnas ensamhet. Över Hanna och Åke vilar ett töcken av matthet och som läsare blir jag också trött och önskar att de kunde ha åkt på spa tillsammans eller experimenterat med latex, eller något, vad vet jag. Jag har svårt att se hur det ska tända en gnista i deras äktenskap om Hanna ligger med den där Robert som hon är subtilt äcklad av. Det typiska för berättelser i böcker och film som behandlar det långa, trötta äktenskapet är att man frenetiskt försöker lösa det genom sängkammaren. Otrohet och swingersklubbar. Vad hände med att, typ, gå och bowla ihop oftare?

Men vad vet jag. Jag kan ju knappt köra bil.

Bengt Ohlsson för mig är fortfarande som bäst i Gregorius.

Kommentera