Lena Köster

Bok- presentation:	Med omedelbar verkan : fyra berättelser
Författar- presentation:	Lena Köster

Dags för obarmhärtighet!

Obarmhärtighet, tilltro och sittfläsk. Vad ska jag med en sådan cocktail? Få min jäkla tredje roman klar nångång!

Startskottet gick för fem år sedan. Och starten var intensiv. 100 000 tecken på ett par månader. Då kom idén om en bertättelse i berättelsen.

Börja om.

Knepigare, men samtidigt intressantare. Om ett tabo som bryts, ett trauma, ett liv i lögn.

Så kom livet emellan med nära anhörigs sjukdom och död. Så småningom fortsatte jag dock att skriva.  Kom till och med till slutet, skickade manus till Svante Weyler. Såklart kom det i retur. Fast med dels en mycket positiv grundkommentar plus synpunkter på slutet: för mycket berättande och redovisande.

Det hade han helt rätt i. Ett sjok på ungefär 30 sidor före själva avslutningen har en berättelse som måste gestaltas mer än berättas.

Och allt måste inte redovisas.

OBARMHÄRTIGT måste jag ta itu med det där "kill your darlings". Seeegt!

Jag måste ha TILLTRO till läsarnas intresse, fantasi och medskapande.

Och så måste SITTFLÄSKET tas i bruk. Som sagt, seeegt!

Utan den trestämmiga insatsen blir romanen, med arbetsnamnet Kostas klippa (arbetsnamnet ändras än så länge då och då) aldrig klar! Men tack vare miniseminarier om skrivandet tillsammans med min forna UNT-kollega, numera författarkollega och vän Anna Ehn, har jag fått en nytändning och en ansats till disciplin. Och det är ömsesidigt. Så nu kör vi på en sväng igen med våra romanprojekt, Anna och jag.

Provsmaka ett litet textavsnitt från min roman, där Hilde (62 år) är i Grekland för att måla, men mest ägna sig åt en inre resa med en del sidoaktiviteter...:

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Lena Köster

Bok- presentation:	Brev från isoleringscell 13 : dikter
Författar- presentation:	Faraj Bayrakdar
Inbunden Finns i lager, 226 kr

Ha ett skrivrum i olandet

Det inre skrivrummet. Ett större och vildare flöde... (Foto: Lena Köster)

Var kommer konsten till - musiken, bildkonsten, litteraturen? Hur ser författarens skrivrum ut? Har du ett skrivrum och hur ser det ut där?

Skrivrummet kan förvisso vara det arbetsrum, det bord man skriver vid. Men framför allt den inre plats ens skrivande utgår från.

Skrivandet ska inte romantiseras. Romantiskt är att plita ner en kärleksdikt i anteckningsblocket på en lektion under gymnasietiden. Att skriva en novell, en roman eller arbeta fram en diktsamling handlar mer om sittfläsk. Särskilt när det gäller intensivt arbete med långprojekt som romaner.

Ett lågintensivt arbete ägnar sig många författare åt när de går ut med hunden, joggar, åker tåg, går till och från lönearbetet.

Arbetet man har satt i gång pågår alltså även när man har lämnat sitt fysiska skrivrum.

***

När man sedan sitter med sitt litterära arbete är man i summan av sig själv, sina kunskaper, sina intryck, sitt medvetna och omedvetna. Och kanske i det som ofta kallas flödet. Som är mer än det egna flödet i skrivandet: ett större och vildare flöde som man blir en del av.

Plötsligt har det gått fyra timmar, när man trodde att man hade arbetet i en. Varför har man inte koll på tiden?

För att man har varit i skrivrummet.

I Svenska Dagbladet kunde man härom året läsa i en essä av författaren Mara Lee om begreppet olandet, myntat av franska författaren Hélène Cixous. Det är där vi har vårt skrivrum, filosofirum, bildrum, musikrum, vetenskapsrum…

***

Kanske är det i olandet den upprättgående apan blir människa. Kanske är det här gud föds. Kanske är det här universum har sin mittpunkt.

Tomas Tranströmers Romanska bågar är naturligtvis en av ingångarna till olandet/skrivrummet. Den blå färgen i Yves Kleins Blå monokrom IKB 48 från 1956 är en annan. Och vissa verkligt tysta sekunder i John Cages ”4’33” leder direkt dit.

När syriske journalisten och poeten Faraj Bayrakdar, före detta fristadsförfattare i Stockholm, avslutar sin diktsamling Brev från isoleringscell 13 med följande rader, är det inte bara den arabiska poesins tradition och den svenska skrivlyan, som har varit hans skrivrum, utan också detta oland, av ingen ägda – som har plats för oss alla och som gör att vi känner igen varandra över alla gränser:

 Den vise suckade, /Höjde sitt glas och drack /Sedan tillade han: /Min själ gråter /Över alla er som förstod /Ge er i väg till er själva /Och kom aldrig tillbaka.

De raderna avslutar en lång dikt, där ett tema av flera är att förstå sin utgångspunkt, att där finns öppningen mot det flöde man kan verka i. Olandets skrivrum där Bayrakdar och så många andra poeter har vistats. Och där Tranströmers resenär i dikten Preludium i debutsamlingen 17 dikter från 1954, landar efter sitt fallskärmshopp ur drömmens virvlar. Såvida det inte är därifrån han kommer…

Owe Wikström, teolog och författare, skriver gärna på kaféer och på resor. Jag har andra författarvänner som helst reser bort och låser in sig på hotellrum; en som går upp klockan fem och skriver i köket innan barnen vaknat,; en annan som sitter vid sitt skrivbord 08-12 och 14-16 och måste ha den kaffekoppen, den musiken på i bakgrunden och den karamellpåsen att gräva i.

Jag själv? Ingen ordning alls. Ingen bestämd plats. Men alltid med dator när det gäller prosa, vita olinjerade papper och tunn tuschpenna för poesi. Gärna på kafé, vid vårt matbord eller där jag råkar befinna mig en riktigt regnig och jäklig sommardag. Men ingen musik i bakgrunden, tack, eller nån annan människa i närheten. Det stör verksamheten i mitt inre skrivrum, där det kreativa flödet porlar som en bäck i utkanten av en vildvuxen trädgård.

Hur ser ditt skrivrum ut?

Kommentera