Lena Köster
Dags för obarmhärtighet!
Obarmhärtighet, tilltro och sittfläsk. Vad ska jag med en sådan cocktail? Få min jäkla tredje roman klar nångång!
Startskottet gick för fem år sedan. Och starten var intensiv. 100 000 tecken på ett par månader. Då kom idén om en bertättelse i berättelsen.
Börja om.
Knepigare, men samtidigt intressantare. Om ett tabo som bryts, ett trauma, ett liv i lögn.
Så kom livet emellan med nära anhörigs sjukdom och död. Så småningom fortsatte jag dock att skriva. Kom till och med till slutet, skickade manus till Svante Weyler. Såklart kom det i retur. Fast med dels en mycket positiv grundkommentar plus synpunkter på slutet: för mycket berättande och redovisande.
Det hade han helt rätt i. Ett sjok på ungefär 30 sidor före själva avslutningen har en berättelse som måste gestaltas mer än berättas.
Och allt måste inte redovisas.
OBARMHÄRTIGT måste jag ta itu med det där "kill your darlings". Seeegt!
Jag måste ha TILLTRO till läsarnas intresse, fantasi och medskapande.
Och så måste SITTFLÄSKET tas i bruk. Som sagt, seeegt!
Utan den trestämmiga insatsen blir romanen, med arbetsnamnet Kostas klippa (arbetsnamnet ändras än så länge då och då) aldrig klar! Men tack vare miniseminarier om skrivandet tillsammans med min forna UNT-kollega, numera författarkollega och vän Anna Ehn, har jag fått en nytändning och en ansats till disciplin. Och det är ömsesidigt. Så nu kör vi på en sväng igen med våra romanprojekt, Anna och jag.
Provsmaka ett litet textavsnitt från min roman, där Hilde (62 år) är i Grekland för att måla, men mest ägna sig åt en inre resa med en del sidoaktiviteter...:
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #sittfläsk #killyourdarlings #gestaltning #Weyler #seminarium #inreresa
Lena Köster
Skrivarseminarier öppnar dörrarna
Åsa Nilsonne och Birgitta Östlund vidgar skrivarnas vyer under seminariet i Lövstabruk.
Skrivarseminarium i Lövstabruk i Norduppland. Kan det vara nåt? Jajamen. En omvälvande och inspirerande upplevelse. Också för den som har publicerat nio böcker och gått på kurs femtielva gånger. I mötet med de andra och deras texter får den mest blaserade nya vyer.
Jag tror det är åttonde eller nionde gånger för min del. Då räknar jag med journalistiska skrivarkurser på FOJO likaväl som kurserna/seminarierna i Lövstabruk och på andra håll. Och 20 p i Skapande svenska 1977.
-Behöver DU lära dig skriva, undrar bekanta med viss rätt, eftersom jag har varit verksam som journalist i mer än 40 år och som författare sådär dussinet år.
Men lärandet pågår hela livet. Sen kan vi ju välja att lära oss på hur många olika sätt som helst. Learning by doing. Akademiska studier. Samtal under seminarier. Pröva på nytt.
Birgitta Östlund, fd rektor bland annat på Nordens Folkhögskola Biskops Arnö, har hållit skrivarkurser/seminarier efter eget huvud sedan hon som pensionär flyttade till Lövstabruk 2003.
Vad lär man sig? Framför allt att respektera texten, att bli en god läsare. Det ska man inte tro att man är bara för att man har läst tusentals böcker i sitt liv. Kommer man snabbt underfund med när man lär sig att föra en dialog med den text man har framför sig. Och dörrar slås upp mot nya landskap.
Nya för en själv i alla fall.
Emellanåt lär man sig också något om sitt eget skrivande, och tänkande!, som gör att man kan gå vidare med det projekt man fastnat i. Eller tänker påbörja.
Skrivarseminariet 2-5 augusti hade som tema "Vad är en människa?". Låter storvulet, och är det. Det har varit tema hela sommaren för de samtalskvällar, som Birgitta Östlund och Lövstabruks kulturförening ordnar varje tisdagkväll.
Skulle sådana samtalskvällar, med gäster som Bo Pellnäs, Eva Nilsonne, Gösta Gahm m fl, hållas i Stockholm, vore såväl SvD och DN som etermedia närvarande.
Men Stockholmsparnassen och huvudstadens kulturjournalister är ofta väldigt provinsiella och verkar inte veta att det existerar kultur och debatt i resten av Sverige också. Stockholm och "världen", jovars. Men åratal av högkvalitativ samhälls-och kulturdebatt i Lövstabruk har inte noterats alls av nollåttorna.
Hursomhelst har vi lantisar en hel del för oss tillsammans med höjdare från kulturlivets alla väderstreck. Orgelprofessorer, astrofysiker, bildkonstnärer, författare, hjärnforskare...
Och a propos det sistnämnda, besöktes vårt seminarium av Åsa Nilsonne, såväl romanförfattare som hjärnforskare med romanen H som nyaste tillskott i sin bokproduktion. En berätttelse om hjärnans funktioner och samtidigt en berättelse om förälskelse.
En gissning för framtiden: att det blir ännu fler böcker av helt olika slag om den mänskliga hjärnan. Och andra hjärnor.
Stordatorn HAL i Arthur C Clarkes 2001 - en rymdodyssé från 1968, filmad av Stanley Kubrick, gav oss tankar om artificiell intelligens och framtida (snart nutida) datorers möjligheter och begränsningar som hjärnor/personligheter. PJ Jersilds roman En levande själ från 1980 lät oss bli bekanta med hjjärnan i glasburken. Och i Åsa Nilsonnes H får vi möta hjärnans olika delar sam-eller motarbetande varandra.
Vad ska det bli härnäst? Kanske något som någon av oss deltagare i augustiseminariet ännu inte har skrivit...
När jag ändå är igång med Åsa Nilsonne, vill jag rekomendera hennes En passande död, nog så aktuella tankar om hur vi vill förhålla oss till vår sjukdom och vår död.
Men hur många av oss kommer att välja just det sättet att dö...
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #hjärnan #själen #rymden #skriva #författare #skrivarkurs #seminarium #döden #Stockholmsparnassen #nollåttor #lantisar
Elin Lucassi
Elin <3 Agnes = sant
En god väns kärlek tipsade om något fantastiskt: Queer-seminarium på universitetet. På pappret låter det nästan för bra för att vara sant.
Gratis! Intellektuella människor! Litteratur! Och sa jag att det var gratis?
Taggar: #queer #seminarium #genus
Anmäl textfel