Joanna Górecka

Om rosaglittrande depressioner, jakten på den rätte och alkoholism

Vore det inte givande ur ett jämställdhetsperspektiv att som man få se vad kvinnor växer upp med? Många av de här böckerna sammanfattar väl man förväntas förvänta sig, vad man förväntas drömma om och längta efter?"

- De där böckerna skulle jag aldrig läsa, bekände en bekant till mig, en OJ så beläst kille.Mumlade något om att det var lite för lättsinnigt för hans smak. 

Jag själv hade läst författaren vid ett antal tillfällen och förstod inte riktigt vad han menade med "för lättsinnigt". Författaren skrev böcker som handlade om depressioner, alkoholmissbruk, svår misshandel, våldtäkter och djup självförakt. Behandlade förkrossande ämnen med mycket humor och tillgänglighet.

 Det här är bara en teori om hans ovilja, men kan det kanske ha varit för att de nedbrutna människorna i böckerna var kvinnor gestaltade av en kvinnlig författare? För att författaren hette Marian Keyes?

Det finns många böcker som inte handlar om att shoppa skor som fastnar i chicklitt-hyllan av den rena anledningen att de är skrivna av en kvinna och handlar om kvinnor. En bok som i grund och botten handlar om alkoholism känns felplacerad bredvid Elsas värld.

Jag menar inte att Keyes är någon Kafka, hon har ett varmt och tillgängligt tilltal som är ett antal oceaner ifrån Kafkakvarteren. Snarare liknar hon en Nick Hornby.

Och det här får mig att undra. varför män mer sällan väljer att bekanta sig med litteratur som är skriven av kvinnor och som handlar om kvinnor.

Och jag nekar inte. Många (om än långt ifrån alla) lättsammare böcker skrivna av kvinnor som handlar om kvinnor handlar även om jakten på kärlek som om en relation vore den gyllene graalen som räddar kvinnan från ett evigt självförakt. Men vore det inte givande ur ett jämställdhetsperspektiv att som man öppna en sån bok och se vad kvinnor växer upp med? Många av de här böckerna sammanfattar vad en tjej förväntas förvänta sig, vad en tjej förväntas drömma om och längta efter?

Eller så handlar de om något helt annat -  som depression, men hamnar ändå i den mer rosaglittrande hyllan. För att boken handlar om en kvinna.

Kommentera

Mikael Rapp

Mitt läsandes antagonister

Så är det. Litteratur alltså. Välkommen till djungeln"

Jag trodde aldrig att jag skulle stöta på en karaktär ens i närheten av så osympatisk som Amory Blaine. Tills Jag började läsa F. Scott Fitzgeralds debutroman förstås. Men vad som intresserar mig mer än den unge mannnens självgodhet och cyniska egoism är att jag ändå sympatiserar med honom. Liksom de flesta uttrycken för fiktion, det kan vara litteratur eller film eller whatever så sympatiserar man ändå med protagonisten. Även om protagonisten är ett svin. Antagligen för att det i de flesta fall finns en räddande kvalitet hos karaktären. I Amory Blaines fall går allting så långt åt helvete att han faktiskt börjar förändras. Förändring är att förlåta. Jubel!

Jag tänker på hur Seinfeld skämtar om djurprogram där man i ena veckans program hoppas att lejonet får tag på antilopen för att nästa vecka heja på antilopen i samma situation. Så är det. Litteratur alltså. Välkommen till djungeln!

Den enda huvudrollen i en roman mer osympatisk än Amory Blaine är nog "Källarmannen" i Anteckningar från Källarhålet av Dostojevskij. Han tar priset i självömkande och egoistisk ångest. Han är nog den enda huvudrollen där jag bara surt suttit och läst vidare utan minsta sympati alls. Det var obehagligt. Faktiskt!

Kommentera