Anne-Charlotte Östman
Med Ferrante i Alicante
Vilken fröjd det är att fastna i en bok! Vilka dystra perioder det är när man inte har någon bok att längta till!
Jag har varit på semester en vecka i Alicante, och Elena Ferrantes andra bok, ”Hennes nya namn” har varit min följeslagare. Som jag skrev sist hade jag väntat länge med att läsa henne. Jag var rädd att hon var överreklamerad. Men efter hundra sidor i den första boken, ”Min fantastiska väninna” var jag såld.
I den andra boken har väninnan Lila gift sig endast 16 år gammal. Från bröllopsnatten och framåt är äktenskapet en katastrof. Men Lila har krafter att ägna sig åt affärer och intriger. Hon vill ha makt på de områden hon kan. Elena, jag-berättaren, fortsätter att fascineras av Lila. Det är som om det endast är Lila som kan ge verkligheten de rätta konturerna.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #romanserie #Neapel #unga kvinnor
Kommentera
Lena Köster
Om muslimska kvinnor i Israel
Ibland hittar jag i bokhyllan en bok, som jag har glömt att jag köpt. Det betyder inte att boken är ointressant. Bara att jag är disträ. Det kan bli en stor och överraskande läsupplevelse. Som med Eli Göndörs "Jag har mina känslor och mitt förstånd" om muslimska kvinnor i Israel.
Boken bygger på Eli Göndörs doktorsavhandling i islamologi vid Lunds uiversitet 2012 och är publicerad samma år. Eli Göndör är jude och islamolog. Det kan tyckas lite speciellt, men är i själva verket en del av en lång tradition.
Bokens titel är ett citat från en av de kvinnor författaren har intervjuat. Han skriver om islamism i Israel och om kvinnornas vardagsliv och religiösa föreställningar på ett klargörande och respektfullt sätt och redogör också för hur han, inte helt utan problem, har kunnat genomföra arbetet.
Om Gud bakom allt, om helvetet, om kvinnors hijab (slöja) och jlbab (heltäckande långt klädesplagg), om bröllop och universitetsstudier talar Eli Höndör med en grupp kvïnnor, som själva betecknar sig som religiösa, men också lägger stor vikt vid sina universitetsutbildningar. Historiska tillbakablickar och statiostik finns med för att förklara intervjufrågor och svar och för att sätta in dem i ett större sammanhang än bokens.
Som svensk sekulariserad kristen befinner jag mig långt från den religiösa föreställningsvärld som just de här muslimska kvinnorna skildrar. Men jag får nya kunskaper som gör det lättare för mig att förstå dem jag möter, till exempel i arbete med dagens flyktingar från Syrien, Jemen och Afghanistan. Vare sig de bära hijab eller andra sjalar eller ej och vare sig de bekänner sig som djupt religiösa eller, som jag, mer sekulariserade.
Intressant är att de intervjuade kvinnorna och den redovisade statistiken tyder på att muslimska kvinnor i Israel i dag utbildar sig mer och dröjer längre med att gifta sig och skaffa sig famillj, än sina mödrar, samtidigt som flera hävdar att de blivit mer religiösa med åren.
Avdelning: Fakta Taggar: #araber #islam #muslim #Israel #kvinnor #slöja #uhiversitetsstudier #medborgarskap #judar #Muhammad #Koranen
Kommentera
Eleni Schmidt
Sommarens bästa bok
Sommarens bästa bok - kanske hela årets är definitivt Kyung-sook Shins bok om en mamma som försvinner.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Sydkorea #familjer #kvinnor #fattigdom
Kommentera
Joanna Górecka
Om rosaglittrande depressioner, jakten på den rätte och alkoholism
- De där böckerna skulle jag aldrig läsa, bekände en bekant till mig, en OJ så beläst kille.Mumlade något om att det var lite för lättsinnigt för hans smak.
Jag själv hade läst författaren vid ett antal tillfällen och förstod inte riktigt vad han menade med "för lättsinnigt". Författaren skrev böcker som handlade om depressioner, alkoholmissbruk, svår misshandel, våldtäkter och djup självförakt. Behandlade förkrossande ämnen med mycket humor och tillgänglighet.
Det här är bara en teori om hans ovilja, men kan det kanske ha varit för att de nedbrutna människorna i böckerna var kvinnor gestaltade av en kvinnlig författare? För att författaren hette Marian Keyes?
Det finns många böcker som inte handlar om att shoppa skor som fastnar i chicklitt-hyllan av den rena anledningen att de är skrivna av en kvinna och handlar om kvinnor. En bok som i grund och botten handlar om alkoholism känns felplacerad bredvid Elsas värld.
Jag menar inte att Keyes är någon Kafka, hon har ett varmt och tillgängligt tilltal som är ett antal oceaner ifrån Kafkakvarteren. Snarare liknar hon en Nick Hornby.
Och det här får mig att undra. varför män mer sällan väljer att bekanta sig med litteratur som är skriven av kvinnor och som handlar om kvinnor.
Och jag nekar inte. Många (om än långt ifrån alla) lättsammare böcker skrivna av kvinnor som handlar om kvinnor handlar även om jakten på kärlek som om en relation vore den gyllene graalen som räddar kvinnan från ett evigt självförakt. Men vore det inte givande ur ett jämställdhetsperspektiv att som man öppna en sån bok och se vad kvinnor växer upp med? Många av de här böckerna sammanfattar vad en tjej förväntas förvänta sig, vad en tjej förväntas drömma om och längta efter?
Eller så handlar de om något helt annat - som depression, men hamnar ändå i den mer rosaglittrande hyllan. För att boken handlar om en kvinna.
Taggar: #chicklitt #kvinnor #tjejböcker #kvinnoböcker #depression #alkoholism #självförakt
Kommentera
Joanna Górecka
De fula hjältinnorna och jag
Jag blev uppfostrad av fula sagoprinsessor. Eller vänta, låt mig omformulera mig: hjältinnor som inte var så vackra att man på studs dör av åtrå.
Först fanns de inte, men sen började de smyga in i berättelserna någon gång under 1800-talet, när kvinnor i högre grad började skriva böcker om kvinnor, och den kvinnliga fulheten försiktigt fick ta större plats i en värld där grand prix för en kvinna var att bli bortgift som korkskruvslockad docka med skälvande byst.
Avdelning: Klassiker Taggar: #genus #skönhet #nostalgi #kvinnor #fulhet #klassiker
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Mera bokrea!
Nu har årets sista inköpta bokreaböcker trillat ner och det blev en bra blandning av klassiker, moderna klassiker och nytt, tycker jag. Lite vemodgt är det alltid - blev bokrean inte mer än så här, i år heller? Men men. Det kommer fler februari...
Avdelning: Klassiker Taggar: #bokrea #moderna klassiker #klassiska kvinnor #dramatik #poesi #bokköp
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Klassikerkravaller
Jag har ett kul jobb, det tänker jag inte förneka. En bokmal bland böcker är helt klart i rätt biotop. Men ibland är det ändå lite extra kul, av olika anledningar. Att man kan tipsa om en bok och det landar rätt, att ett till synes fruktlöst sökande ger resultat för att man faktiskt anstränger sig och tänker till. Det är så mycket böcker och information att leta upp och det är underbart.
Att jag har en magisterexamen i litteraturvetenskap tänker jag inte så mycket på, det är oftast föga relevant även om det förstås är till hjälp när elever kommer in och letar efter klassiker, eller när vi får besök av just littvetstudenter. Och idag plockade jag upp mina surt förvärvade inblickar i genusperspekt på den svenska bokfloran under senare delen av 1800-talet...
och gjorde en utställning med alltför oomtalade svenska klassiska kvinnliga författare! (Puh... det var inte ett lätt tema att berätta för medarbetarna, tungan stakar sig liksom). Så Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff och Stina Aronson fick ta plats på ett centralt ställe i bibblan. Alla har återutgivits på senare år, så Rosenlarvs och andras nytryck fick trängas med gamla biblioteksband ur magasinet. De var inte lätta att skylta med, de är ju helt uniformt bruna förutom ryggen med författarnamn och titel, så jag fick tänka till och dels ställa dem på rad med ryggen framåt, dels slå upp dem och försöka få dem att ligga uppslagna. Men det blev ganska bra. Och så "Hundra skrivande kvinnor" i 3 band, "Nordisk kvinnolitteraturhistoria" i fyra band, lappar med länktips, en skylt med foton på författarna och en skylt med förklaring av temat... och en litteraturhistorisk bok från 1922 om just de här författarna.
Det var ett trevligt dagsverke. Som lite omväxling...
Avdelning: Klassiker Taggar: #klassiska kvinnor #bibliotek #litteraturvetenskap
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
August Strindberg - i år igen
I år är det Strindberg-året, av den något makabra anledningen att det har gått 100 år sedan karln dog. Själv har jag ingenting emot Strindberg-år, tvärtom. Folk brukar bli aningen förvånade över att en ung feministisk och beläst person är så förtjust i Strindberg som jag är, men så är fallet. Jag älskar "Fröken Julie". Jag älskar "Fadren". Jag älskar "Ett drömspel". Jag tycker mycket om "En dåres försvarstal" och "Inferno". "Giftas I-II" är, som det mesta av Strindberg, väldigt intressant. Däremot måste alltid Strindberg läsas med hänsyn. Hänsyn till att de är tidsdokument och framförallt Strindberg-dokument. Exempel på hur dåtidens ofta miserabla kvinnosyn (som väl inte alltid är särskilt mycket bättre idag?) kunde ta sig uttryck hos en författare som var jäkligt slängd på att skriva.
Jag har helt enkelt läst ett antal av Strindbergs böcker och jag tänker definitivt fortsätta med det, vare sig det är Strindberg-år eller inte. För en vecka sedan var jag på Nordiska museets Strindberg-utställning som var fånigt liten, men som bjöd på möjligheten att få bläddra i digitala fakismil av Ockulta dagboken och Fröken Julia. Då kändes det lite extra bra att ha beställt Ockulta dagboken som recex. Och i nästa vecka ska jag få en serieversion av "Inferno" från min arbetsgivare, som en del av Strindberg-året. Så visst är det lite kul för en Strindberg-nörd att det hamnar lite ljus på den gamle rackaren. Även om jag också håller med om att det finns väldigt många andra 1800-talsförfattare som inte förtjänar en så marginaliserad position i jämförelse med "nationalskalden". Jag ser gärna ett Agrell-år, ett Stéenhoff-år, ett Leffler-år, ett Benedictson-år, och så vidare. Men Strindberg har ju i slutänden ett värde i sig själv, oavsett hur överskattad eller underskattad han må vara.
Avdelning: Klassiker Taggar: #klassiska kvinnor
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jeanette Winterson - Det finns annan frukt än apelsiner
Den här boken läste jag för ett antal år sedan och det var min första Winterson. I ett brev till en vän skrev jag följande, efter att ha läst femtio sidor: "en stor upplevelse. Den självbiografiska berättelsen skulle kunna göras sorlig – men istället blir det hejdlöst, galet, roligt. Vissa likheter med James Joyce: samma sorts associationer, men mer läsbart."
Jag vet att det finns ett annat brev där jag skrev om mitt slutintryck, men det hittar jag inte. Jag vet i alla fall att helheten inte gjorde mig lika positiv som början. De andra böcker jag har läst av Winterson har definitivt gett mig mer. Samtidigt minns jag Wintersons debut, så här år senare - handlingen, men ung kvinna som växer upp i en pingstkyrka och inser att hon älskar andra kvinnor - men mest av allt språket, som alltid är den starkaste faktorn hos Winterson. Jag kanske borde ta och läsa om "Det finns annan frukt än apelsiner?" Eller ska jag snarare fokusera på att läsa de andra titlar av Winterson som jag ännu har olästa? Dilemman, dilemman... men Winterson är alltid rätt att läsa!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #religion #språkglädje #uppväxt #kärlek #kärlek mellan kvinnor #barndom #föräldrar #kristendom
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Emily Dickinson - Collected Poems
Jag har nu läst den 325 sidor tjocka volymen Collected Poems of Emily Dickinson, eftersom jag avskyr "selected", urval som någon annan gjort, jag vill själv välja ur helheten. Nu var inte ens den här volymen vad jag var ute efter - då hade jag fått läsa The Complete Poems of Emily Dickinson, men ärligt talat så tror jag att jag hoppar det.
Många av Dickinsons dikter är riktigt bra, men ofta har de en sådan abstraktionsnivå och en sådan faiblesse för ovanliga ord att jag går miste om budskapet. Jag känner mig helt enkelt otillräcklig. Däremot är Emily Dickinson en mycket särskild poet, både med sitt mytomspunna, isolerade liv och sin diktarbegåvning.
Har ni någon favoritdikt av Dickinson? Har ni läst Dickinson? Själv ska jag nog ta och undersöka de 60 översatta dikter som kom ut på svenska förra året.
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #klassiker #klassiska kvinnor
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Alison Bechdel - Husfrid
Husfrid är en självbiografisk familjeberättelse, med fokus på pappan som tog livet av sig (eller?) när Alison var 20 år. Alison hade kommit ut som lesbisk en kort tid innan och då fått veta att pappan hela tiden levt ett dubbelliv och att barnvakterna även varit hans älskare. Pappan har, förutom att vara begravningsentreprenör, arbetat som gymnasielärare och valt ut älskare bland sina manliga elever. Husfrid är ett utforskande av Alisons relation till sin pappa och av denna och andra familjehemligheter.
Husfrid är bra tecknad, bra skriven, smart upplagd i högst okronologisk ordning - och väldigt gripande. Efter ett kapitel är jag fast och bara måste läsa vidare. Slutet kommer lite abrupt, men det är å andra sidan mitt enda klagomål. Jag uppskattar boken och jag uppskattar särskilt alla litterära referenser!
Betyg: 8/10
Avdelning: Serier Taggar: #recension #hbtq #hyllning #favoriter #läslycka #kärlek mellan kvinnor #kärlek mellan män #uppväxt #föräldrar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
P.O. Enquist - Tribadernas natt
Jo, jag var ju på antikvariatsmässa och dreglade över mycket men prisklasserna var så oerhörda att jag gick hem med bara ett kap: Tribadernas natt av P.O. Enquist. Jag minns att jag undrat över detta drama ända sedan jag såg en affisch för det i min litteraturhistoriebok på gymnasiet. Nu kändes det mycket lockande. Hem gick jag och läste ut samma dag, det är kort men mycket hinner hända under de få akterna.
Det handlar om Strindberg och hans före detta fru, Siri von Essen, som han anklagat för att vara "tribad", alltså lesbisk. Med på scen finns också kvinnan som utlöste anklagelserna och som Siri von Essen sedan levde ihop med fram till denna kvinnas död. Som fjärde person i triangeldramat finns en intet ont anande manlig skådespelare som beundrar Strindberg. Fast beundra Strindberg är svårt att göra i den här pjäsen, där han panikslaget försöker hävda sin manlighet med hänvisningar till sin penisstorlek. Det är ingen pjäs som sätter Strindberg på piedestal, utan tvärtom en pjäs som problematiserar honom. Dock inte mer än vad han själv gjorde i sina pjäser.
Pjäsen tar avstamp i en repetition av Den starkare, en enaktsdrama med vilket Strindberg gjorde fiasko. Jag läste det idag - delar finns med i Enquists pjäs men helheten är alltid helheten som ni vet - och det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Däremot vill jag (som förövrigt har undervisning om Strindberg hela denna veckan) genast läsa En dåres försvarstal som ligger till grund för den här pjäsen.
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #kärlek mellan kvinnor #hbtq
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Edith Södergran - Septemberlyran
Södergrans andra diktsamling, från 1918. Här återfinns de ganska klassiska orden: "Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!" (närmare bestämt i den allra första dikten). Här rör sig diktandet mycket kring metafysik och Gud, något som intresserar mig eftersom jag ska analysera Boyes gudsbild nu i höst. Södergrans gudsbild är mycket mer mystisk, mycket svårare att slå fast.
Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.
På kopparbanor över sjön går en visshet fram:
lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.
Annars är det mest klassiska med den här diktsamlingen dess förord, eller rättare sagt detta förords avslutning:
Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
Go Edith!
Betyg: 7/10
Avdelning: Poesi Taggar: #recension #klassiker #klassiska kvinnor
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Tove Leffler - Den kärleken
Som sagt: Anne Charlotte Leffler. En sen 1800-talsförfattare som med noveller, romaner och pjäser gjorde avtryck i litteraturhistorien, avtryck som dock inte är självklara att uppmärksamma idag. Därför är det väl att Tove Leffler, en nutida släkting, har skrivit sin debutroman om just Anne Charlotte Leffler. Hennes liv, hennes skrivande, men främst - som titeln skvallrar om - hennes kärlek.
Anne Charlotte Leffler lämnade nämligen sitt arrangerade svenska äktenskap för att istället, efter en lång kamp mot katolska konventioner, gifta sig med en tio år yngre italiensk hertig. Gissa om det skvallrades! Gissa om det fördömdes. Fyra månader efter att ha fött sitt första och enda barn dog Anne Charlotte Leffler i blindtarmsinflammation. Efter sig lämnade hon ett stort antal litterära verk.
Tove Leffler har skrivit om sin släkting med värme, liv och känsla. Språket är speciellt och lite lagom experimentellt, inte svårt att läsa - även om korrekturläsaren kunde ha gjort ett bättre jobb och undvikit en del svårtuggade meningar som helt enkelt inte fungerar grammatiskt. Min läsning flyter fram, jag är engagerad, jag vill vidare. De 270 sidorna är snabbslukade, men vad lämnar de efter sig? En djupare inblick i såväl Anne Charlotte Lefflers liv som 1800-talet över huvud taget - Tove Leffler hoppar in med jämna mellanrum för att jämföra. Vad som förändrats, vad som kvartstår.
Det är som sagt svårt att inte jämföra med Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och likheterna är stora. Riktigt lika bra blir inte Den kärleken, men jag är ändå förvånad över att jag har sett så få bloggare nämna och läsa Tove Lefflers debut. Kom igen! Det här vill ni faktiskt inte missa!
Fast jag är faktiskt osäker (och nyfiken) på hur väl boken tål ögonen hos någon som inte har läst några av Lefflers egna verk eller läst om litteratur- och samhällsklimat i Sverige när det begav sig. Tove Leffler verkar nämligen vara påläst, utifrån mina rudimentära kunskaper om perioden och personerna, och försitter sällan en chans att inflika någon boktitel eller något namn. Ofta följer en förklaring, men långt ifrån alltid. Säkert tål boken även en läsning utan förkunskaper, men alla roliga referenser är det ju synd att missa.
Betyg: 8/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #debut #historiskt #klassiska kvinnor #läslycka
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Susan Sellers - Vanessa och Virginia
Susan Sellers bok Vanessa och Virginia är en sådan bok jag aldrig i livet skulle ha kunnat låta bli att läsa. Visserligen hade jag blivit ännu mer till mig om min första felläsning (Vita och Virginia) hade stämt, men det här är ju mer originellt. Vanessa och Viriginia handlar nämligen främst om Vanessa Bell, Virginia Woolfs mera okända syster som var konstnär och aldrig "slog igenom" på samma sätt. Visserligen finns Virginia alltid med på ett hörn, men Vanessa är berättaren som skriver ett enda långt brev till sin syster efter det alltför berömda självmordet.
Jag tycker om Vanessa och Virginia. Det finns få saker att racka ner på - det jag kommer på är det faktum att Virginia Woolfs graviditet beskrivs men sedan kommenteras inte det faktum att hon aldrig födde ett barn, barnet där i magen nämns bara aldrig mer. En annan sak som stör mig lite är att även om det tydligt framgår att Virginia och Vita har en relation, nämns en annan kvinna som Virginia var ihop med, utan att deras förhållande synliggörs. Annars är det kul att med kunskaper om Virginias biografi kunna pricka av anhalt efter anhalt - och dessutom få en massa nytt.
Ändå - trots att jag sträckläser denna roman, fascineras av den och njuter av det välskrivna och poetiska ordflödet - är det någonting som fattas för att den ska bli riktigt drabbande. Den är bra, men inte otrolig, den förblir "bara" bra. Hursom är jag glad åt den och åt att den väckte min lust att läsa mer Virginia, se Timmarna igen och utforska Vanessa Bells konstnärsskap.
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #klassiska kvinnor #konst
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Nina Bouraoui - Pojkflickan
Tidigare har jag bara läst Dockan Bella av Nina Bouraoui - en fragmentarisk men intressant nattboksroman. I jämförelse är Pojkflickan en uppenbarelse. Bouraoui återger en till synes självbiografisk berättelse om uppväxten i Algeriet som barn till en fransk och en algerisk förälder. Det faktum att berättarrösten inte är vare sig fransk eller algerisk gör att hen blir ingendera och detta ingentingtillstånd smittar av sig på könstillhörigheten som blir kluven och dubbelbottnad, skapande men ambivalent.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #favoriter #läslycka #språkglädje #kärlek mellan kvinnor #queer #genus #Algeriet
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Gerd Brantenberg - Jag är väl inte sån, heller!
Gerd Brantenberg är mest känd för den moderna feministklassikern Egalias döttrar. 1973 publicerade Brantenberg dock en liten skrift som hette Opp alle jordens homofile och som blev något av en flopp. Den såldes i 800 ex första året, mestadels inom den gruppering av människor med homosexuell identitet som levde ett ganska så undanskymt och hemligt liv. Brantenberg hade förväntat sig att förändra världen och öppna människors ögon, men så blev det inte riktigt. Den lilla boken förtegs. 1981 gavs den dock ut på svenska med titeln Jag är väl inte sån, heller!
Jag har stött på denna titel i biblioteksdatabaser och listor med HBTQ-litteratur och alltid trott att det är en ungdomsroman, den där typiska ungdomsromanen om att komma underfund med sin läggning, som det ärligt talat finns alldeles för många av. Jag har aldrig direkt letat efter den, eftersom den inte är lätt att få tag i, men när boken dök upp i en fyndlåda hos Myrorna tog jag hem den och läste den ganska så kvickt. Jag hade inte så höga förväntningar, så jag behövde inte bli särskilt besviken...
Jag är väl inte sån, heller! är en bitsk och arg bok på gränsen mellan självbiografi och polemik. Samtidigt finns det en viss uppgivenhet mitt i allt raseri. Brantenberg berättar om sitt liv som flata i Norge under 50-, 60- och 70-tal. Det är underhållande mellan varven, men främst är det ett tidsdokument. Idag är det helt andra böcker som behövs och Brantenbergs bok blir mest ett pikant arkeologiskt fynd som hör hemma på antikvariat. Inte ens 40 år gammal, men redan litteraturhistoria.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Sebastian Lönnlöv
Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay (Kristina Hultman)
Kristina Hultmans debut Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay var en helt oemotståndlig bok. När jag fick den i handen var min första tanke: Wow! 600 sidor! Vem skriver 600-sidiga romaner idag? Inte många är så modiga.
Bokens baksidestext presenterar handlingen: en kvinna, Clara, bildar familj med en man men inser - två barn och en skilsmässa senare - att hon är intresserad av kvinnor. Boken återberättar några relationer, men detta material är inte nog för alla sidorna. Och det är väl ungefär där problemen börjar.
Denna halvroman är i lika hög grad en evighetsessä om allt möjligt. Det som skulle ha kunnat bli skönlitteratur om liv och relationer vill också vara en undersökning av samtiden. Det hade i och för sig kunnat vara riktigt intressant. En del av det Hultman undersöker har definitivt potential - den klaustrofobiska hbt-världen, könsroller och dold homofobi.
Mer än en gång kommer jag att tänka på historien om skräddaren. Ni vet. "Det bidde ingen vante..." Detta bidde ingen roman men inte heller mycket till undersökning. Det bidde 600 sidor som alltför sällan innehåller något av intresse.
Hultman själv sätter fingret på detta när hon låter sin huvudperson säga till sig själv: "Nej! Du kan inte skriva om allt. Vänd bort blicken. Försök fokusera på det som är viktigt." Men huvudpersonen Clara besvarar lika snabbt frågan med "Men vad fan är viktigt då?". En fråga som Clara/Kristina Hultman inte verkar ha hittat svaret på. Så här kan det låta:
"Jag lägger in tvätt i maskinen. Först i den ena till vänster, och sen i den andra till höger. Sen trycker jag på knappen som det står fyrtio grader på, först på den ena till vänster och sen på den andra till höger. Fast där, på den högra, trycker man inte på knappen. Man snurrar på ett vred först och sen trycker man."
Efter 600 sidor där sådana detaljer tar minst lika stor plats som själva berättelsen är jag ganska matt och kan konstatera att detta är en bok jag antagligen aldrig skulle ha läst ut ifall det inte rörde sig om ett recensionsexemplar. Det är visserligen en lättläst bok, men ack så seg och utan driv. Hade Kristina Hultman jobbat på boken i ungefär ett år till hade den kunnat bli något helt annat. Bra, till exempel. Nu är jag mest fascinerad över att den överhuvudtaget givits ut.
Betyg: 4/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor #tegelstenar #självbiografier
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Kyssa sammet (Sarah Waters)
Första gången jag började läsa Kyssa sammet måste ha varit för fyra år sedan. Den gången gav jag upp ganska snabbt - det var helt enkelt inte tillräckligt spännande, givande eller bra. Ändå kändes detta som en kultbok jag bara måste ha läst, om så bara "för att". En pocketutgåva hamnade i min ägo och den här gången kom jag hundra sidor in i handlingen innan jag tröttnade igen och lät boken ligga i ett par år.
Till sist plockade jag fram den ur gömmorna och hade som läsutprojekt - tio sidor då och då, av pliktkänsla snarare än läsglädje, även om vissa partier kunde få läslusten att sprudla igång en stund innan den falnade. Till sist, när 300 sidor av 450 var avverkade, tog jag med Kyssa sammet till Venedig och där blev den till sist utläst. Fortfarande mest av plikt och borde, vilket väl säger allt om vad jag tycker.
I mina ögon är det här den allra sämsta sortens populärlitteratur. Jag läser gärna alla sorters böcker, men då ska de baske mig GE någonting. Lite spänning, lite avkoppling, lite underhållning, vad som helst! Men Kyssa sammet är lika spännande som träbit och smakar snarare knäckebröd än choklad. Hur tusan lyckas man med det i en skildring av förbjudna lustar under den viktorianska eran?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att gestaltningen och de formmässiga kvaliteterna = 0. Det känns som om Sarah Waters sett en film och skrivit ner vad som visats på skärmen. Det är inte levande. Det är inte gripande. Det är tomhet och leda.
Slutligen: Tipping the Velvet är en 100 gånger bättre titel än Kyssa sammet. Och Nattvakten, Sarah Waters näst senaste roman, visar på en viss utveckling.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor #historiskt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Passionen (Jeanette Wintersson)
Vilken passande bok att läsa strax innan en resa till Venedig! För även om Passionen även utspelar sig i Frankrike, Ryssland och andra europeiska länder så har staden Venedig så gott som huvudrollen. En återkommande fras i boken är: "Man spelar, man vinner. Man spelar, man förlorar. Man spelar." En annan: "Jag berättar sagor, tro mig."
Här är Venedig en stad man inte kan rita kartor av eftersom den hela tiden ändras. Här kan människor gå på vattnet och få sina hjärtan stulna - bokstavligt talat! Allting lyder sagans lagar och räcker tungan åt realismen. Winterson gör sig allra bäst som så, när hon helt låter bli det verkliga livet. I ett uppdiktat Venedig under napoleonkrigens dagar kan jag bara luta mig tillbaka och njuta av språket, berättarkonsten och all påhittighet.
I början, när Henri för ordet, känns fantasirikedomen mest tvångsmässig och utan intrig att cirkla kring. Så fort Villanelle kommer in i bilden blir jag däremot förförd, förtjust och förtrollad. Villanelle som iscensätter sitt liv och spelar med höga insatser. Kvinna ena dagen, man nästa dag, ömsom mottagare av kvinnors kärlek, ömsom av mäns. En sann Tintomara.
Det här är en bok som sprakar av magi. En maskerad med förklädnader, kortlekar, mystiska nycklar. En passionerad och fascinerande berättelse om begär och berättande. En medryckande läsupplevelse och ett bevis på att jag måste läsa allt av Winterson.
Betyg: 8/10
Reine Brynolfssons inläsning till ljudbok är riktigt bra!
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #kärlek #kärlek mellan kvinnor #kvinnor #språkglädje #läslycka
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Skrivet på kroppen (Jeanette Winterson)
Jag tänker på en viss septembermånad: Den Fjärilsvingade Skogsduvekuttrande Brandgula Skördenatten. Du sa: "Jag älskar dig." Hur kommer det sig att det minst originella vi kan säga till varandra fortfarande är just det som vi helst vill höra? "Jag älskar dig" är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte jag heller, och ändå är det så att när du säger det och när jag säger det så talar vi likt grottmänniskor som har hittat tre ord och dyrkar dem. Jag dyrkade dem verkligen, men nu är jag ensam på en klippa som huggits ur min egen kropp.
Tidigare hade jag bara två av Jeanettes titlar i bagaget: Det finns annan frukt än apelsiner, för flera år sedan, och Fyrväktaren alldeles nyligen. Nu är jag verkligen sugen på dem i en milsvida större utsträckning än förut och nu väntar Passionen på att läsas härnäst. Just Skrivet på kroppen har jag däremot länge velat läsa. Själva idén med en kärleksroman där den ena partens kön inte avslöjas tilltalar mig.
I somras träffade jag på en engelsman som läste Skrivet på kroppen och kunde inte låta bli att fråga honom vad han tyckte. Han sade att jo den var väl intressant, "but much too broody". Sedan fick han förklara uttrycket "broody" också, eftersom det inte ingick i min vokabulär. Den svenska motsvarigheten - äggsjuk - stämmer illa i sammanhanget.
"Broody" betyder: introvert, besatt av önskan att ruva på ägg, kvinna som vill ha barn. I detta fall menade engelsmannen att jaget i boken är alldeles för besatt av sin olyckliga kärlekshistoria och gräver ner sig i den på ett osmakligt, tröttsamt sätt. Jag kan förstå vad han menade, men jag håller inte med.
Jag tycker verkligen om Skrivet på kroppen; den är bättre än Det finns annan frukt än apelsiner och lika bra som Fyrväktaren. Den är njutbart välskriven och dessutom är den full av anatomisk poesi som passar mig fint just nu när jag studerar fysiologi. Det är en olycklig kärlekshistoria med en mörk, underligt skruvad humor och udda personligheter som inte faller ur minnet i förstone. En väldigt läsvärd bok som jag hoppas att fler än jag gräver fram ur bibliotekshyllorna.
Betyg: 8/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #språkglädje #läslycka #kärlek #sexualitet #kärlek mellan kvinnor
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jeanette Winterson - Fyrväktaren
Fyrväktaren är en sagolik bok - och då lägger jag ingen värdering i begreppet. Vi rör oss helt enkelt i en berättarvärld där fantasin är full av påhittighet och det verkliga är synnerligen relativt. Berättaren Silver växer upp i en liten skotsk hamnstad utan pappa och hon är inte gammal när även mamman dör. Helt föräldralös får Silver flytta till fyren längst ut på klippan mot havet - Cape Wrath - och lära sig fyrväkteri av Pew, den tvåhundra år gamle fyrvaktaren som är blind och full av historier om Babel Dark, en man som var präst i det lilla samhället på artonhundratalet och levde ett sällsamt dubbelliv.
Silver och Pew bor i sin ensamhet ute på fyren, de har varandra och sina berättelser om en förfluten tid, men det är 1960-tal nu och samtiden hinner upp dem, en ny tid utan behov av salta historier och fyrväktare. Pew uppfostrar Silver till sin efterträdare, men vad ska hon i själva verket ta sig till? Silvers berättelse om sin vuxendom är om möjligt än mer kryptisk, men helt klart intressant - och Fyrväktaren är en bok som drar in mig i sin säregna sfär och håller mig kvar där tills de alltför få sidorna tar slut.
Silver är en berätterska jag ogärna släpper greppet om, hennes röst är stark och samtidigt skyddslös. Winterson är alltid Winterson och hennes språk är sig självt, det finns helt enkelt ingen annan som kan skriva så dimmigt och lättillgängligt på samma gång. Den som har läst andra av hennes böcker känner igen sig i de originella liknelserna och tendensen att halka in på sidospår och alltid avvika från realismen. Winterson är sagolik på så sätt att hon berättar sagor snarare än att skriva romaner. Däri ligger något ytterst sympatiskt. Det är flera år sedan jag läste min förra Winterson-bok, nämligen Det finns annan frukt än apelsiner, men nu ska jag absolut råda bot på den försumligheten!
Fyrväktaren heter Lighthousekeeping i original och publicerades 2004. Man går säkert miste om massor om man, som jag, läser på svenska. Däremot går man inte miste om något av det svenska originalets charm ifall man, som jag, lyssnar på ljudboken inläst av Regina Lund. Hennes inläsning får alla de olika karaktärerna att komma till liv med skilda röster och mycket känsla, även om hon stundom har en tendens att läsa irriterande snabbt och/eller lågt.
Betyg: 7/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #kärlek mellan kvinnor #queer #läslycka #språkglädje
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Anneli Jordahl - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)
I Anneli Jordahls första roman möter vi Ellen Key, en kvinnosakskvinna jag har svårt för; hon har alltid känts som feministernas August Strindberg och aldrig framstått som sympatisk. Jordahls bok fokuserar dock inte på tänkaren Key utan på den älskande Key, vilket i sig kändes ganska tragiskt. Vad man än tycker om hennes åsikter är det väl synd att reducera ett verksamt liv till att handla enbart om "smekhungern" och "Urban-längtan"? Här skildras nämligen Ellen Keys olyckligt kärlek till Urban von Ferlitzen, en gift man med fyra barn. De brevväxlar och utbyter stora ord, men det är "en kärlek som istället för hud mot hud handlade om papper mot papper", om att "låta hans nyss formulerade ord rinna ned i henne som varm choklad". De träffas bara ett par få gånger medan tio år rinner förbi.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #historiskt #klassiska kvinnor #läslycka #språkglädje #hyllning #favoriter
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Lucía Etxebarría - Beatriz och himlakropparna
Beatriz är en vilsen ung kvinna från Madrid som har studerat litteratur i Edinburgh i fyra år. Hon lever tillsammans med sin skotska flickvän, Cat, men har svårt att besvara Cats kärlek. Istället för att uppskatta vad hon har drömmer Beatriz om sin tonårsbästis Monica som hon under flera års tid var olyckligt kär i.
Beatriz bestämmer sig för att ta reda på vad som hände med Monica efter deras katastrofala sista vecka tillsammans, så hon lämnar Cat och reser tillbaka till Madrid. Den fysiska jakten på Monica visar sig vara ganska enkel, men Beatriz känslomässiga resa i sina egna minnen - som också upptar större delen av boken - är desto mer komplicerad.
Beatriz och himlakropparna (Beatriz y los cuerpos celestes) är full av amfetamin och heroin, men aldrig drogromantik. Trots flat-temat är detta ingen kärlekshistoria, snarare en sorgsen relationsroman om hur svårt det kan vara att knyta an. Som helhet är det en smärtsam saga som jag verkligen uppskattar. Jag ser inga direkta brister även om meningarna ibland är långa och snåriga med många bisatser.
Finns i pocket. Läs! Finns det någon själ därute som kan rekommendera eller avråda från Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel av samma författare?
Betyg: 8/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #hyllning #Skottland #kärlek mellan kvinnor #kärlek #tungt #sorg #favoriter #läslycka
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Rita Mae Brown - Rubyfruit Jungle
Rubyfruit Jungle (Kvinnofrukt på svenska) utkom 1973 och var för sin tid ovanligt frispråkig. Huvudperson är Molly Bolt, född i Pennsylvania som resultatet av en utomäktenskaplig kärleksaffär. Hon hamnar på katolskt barnhem men blir snart adopterad av Carrie och Carl, barnlösa på grund av Carls syfilis. Mellan Carl och Molly utvecklas en ömsesidig uppskattning, medan Carries och Mollys relation är betydligt mera komplicerad. Carrie har svårt att acceptera det som inte passar in i hennes världsbild - och Molly gör det definitivt inte. Från första stund går hon sin egen väg och vägrar acceptera det man försöker få henne att skriva under på. Molly lyder bara sig själv och utstår hemlöshet, fattigdom, kvinnoförtryck och förtryck i moralens namn, alltid rak i ryggen.
Tidigt upptäcker Molly att det är kvinnor hon intresserar sig för, vilket i femtio- och sextio-talets USA inte alltid är enkelt. Molly kommer att bli av med sina bästa vänner och bli avstängd från sitt college, men detta är en snabbtungad och rebellisk hjältinna som alltid har självförtroendet och humorn i behåll.
Rubyfruit Jungle är en flatklassiker som brukar lovordas och jag förstår varför, men samtidigt som den är omväxlande sorglig och rolig så att jag bryr mig kan jag inte riktigt bortse från de ofta styltiga dialogerna eller från de partier av boken som bara blir allmänt urspårade. Dessutom finns det inslag som kanske är effektfulla tidsdokument men inte känns särskilt fräscha efter trettiofem år, till exempel att det hela tiden talas om hur mycket roligare och bättre det är att vara lebsisk än hetero.
Hursomhelst: Molly är en stark röst som ljuder kraftfullt genom tidens, geografins och fiktionens avstånd. Jag sörjer inte en enda stund jag tillbringat i hennes sällskap och eftersom detta ändå är en debutroman kan jag förlåta dess svagheter. Tyvärr verkar Mae Browns senare böcker inte särskilt intressanta - eller? Om någon skulle sitta inne med motsatt information tar jag gladeligen del av den.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Christine Falkenland - Vinterträdgården
Vinterträdgården är en förhållandevis mild anrättning, jämfört med Falkenlands fem tidigare romaner, av vilka jag läst fyra med skiftande känslor. De utspelar sig alla i en frikyrkligt karg bohusländsk övärld och de handlar om kvinnor med dålig relation till sina mödrar och destruktiva band till människor i största allmänhet. Begär verkar vara den röda tråden som löper genom alla dessa skildringar.
Hela denna morgon har jag känt hur det sträcker till i tandraden, spricker som tunt glas under kokhett vatten.
Vinterträdgården är till stora delar annorlunda, även om modersskildringen skulle kunna vara hämtad ur vilken som helst av de tidigare böckerna. Huvudperson är den snart fyrtioåriga Laura, en dagisfröken som bor hemma hos sin pappa i nutidens Skövde. Dammiga drömmar får henne att söka in på en skrivarkurs och börja dikta, men det som blir verkligt avgörande är Shahrzad, mamma till ett av dagisbarnen. De blir nära vänner och så småningom älskande, men att Shahrzad skulle lämna sin man är otänkbart. Relationen måste fortgå förstulet och förbli en hemlighet dem emellan. Det är inte första gången Falkenland skildrar samkönad kärlek mellan kvinnor, men det är förstå gången en sådan relation står i centrum för en av hennes romaner.
mellan allvar och lek
finns en genväg
där annars endast katter
brukar tassa
Laura för ordet, ömsom i form av poesi och ömsom på poetisk prosa. Hon "orientaliserar" Shahrzad och skildrar henne som ett exotiskt väsen. Gränsen till Tusen och en natt eller Höga visan är hårfin. Det starka obehag som Falkenland brukar bjuda på - det som jag både älskar och avskyr - lyser mestadels med sin frånvaro. Det hela blir en ganska lågmäld och stillastående, märklig kärleksberättelse om begär och begränsning.
Vad är det för dag idag och igår? Vad händer nu och sedan? När blir det någonsin dags och tar det äntligen slut? Vad är klockan nu och förut? Hur tar jag mig in och hur tog jag mig ut? Vad säger du nu och varför sade du aldrig något?
Egentligen är historien lite i tunnaste laget för sina 198 sidor, men inte så att det stör. Alla detaljer och språkliga utsvävningar gör den tvärtom rik. Tyvärr tvingas jag konstatera att historien är lite för stillastående och vare sig upprör eller berör särskilt mycket. Vinterträdgården är i slutänden lite för ljummen för att få mig lyrisk, trots sitt "kryddstarka" språk. Däremot vore det intressant att analysera de partier som säger emot bokens helhet och verkar antyda att kärleksförbindelsen kanske bara är uppdiktad - sådana luckor i fiktionen får mitt littvetar-hjärta att dregla.
Betyg: 6/10
(Bara Trasdockan kvar nu - ser fram emot!)
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #kärlek mellan kvinnor #kärlek #Iran
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
6 kortrecensioner
Tre systrar av Anton Tjechov innehåller allt jag tidigare har uppskattat i Körsbärsträden och nu vill ha när jag läser Tjechov. Tre systrar gör mig än mer övertygad om att jag och Tjechov är goda läsningsvänner. Måsen och Onkel Vanja hamnar högre upp på prio-listan. (läst i januari 2009)
Går vidare i världen av Leif Holmstrand är bra poesi. Inte himmelsvridande poesi, men bra poesi som jag är mycket glad över att ha läst. (läst i mars 2009)
The Tempest (Stormen) av William Shakespeare är ett väldigt bra exempel på att Shakespeare var en hemskt ojämn typ. Jag vill fortfarande läsa allt han skrivit, men detta är ingen pjäs som gör mig mer entusiastisk över ett sådant projekt. (läst i februari 2009)
Staden av Anna Branting är inte bra, men väldigt intressant. Jag har läst den andra, förkortade utgåvan inom ramen för en fördjupningskurs om sedlighet i 1800-talslitteratur. Staden utgavs 1901 och behandlar verkligen sedlighet, på ett ganska moraliserande sätt. Slutet känns väldigt plötsligt och inte alls särskilt relevant för berättelsen. Detta är möjligtvis ett givande tidsdokument, särskilt som Anna Branting - fru till Hjalmar - är så pass bortglömd, men någon tidsöverskridande klassiker är Staden i mina ögon inte alls. (läst i mars 2009)
Resa med lätt bagage av Tove Jansson är ytterligare en av Tove Janssons novellsamlingar som gör mig både illa berörd och upprymd. Mumintrollet i all ära, men varför så lite fokus på Tove Janssons novellistik och övriga vuxenlitteratur? (läst i april 2009)
Samhällets stöttor av Henrik Ibsen är ingen ny Et dukkehjem, men den tar upp ibsenska teman om sanning och idealism på ett sätt som känns givande att läsa inom ramen för Ibsens författarskap som helhet. Det är ingen bra ingång till Ibsen, men det är ett drama upplagt på intrigmässigt fulländat sätt. Klas Östergrens översättning flyter väl, men jag skulle hellre läsa originalet. (läst i maj 2009)
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #teater #pjäser #dramatik #Ryssland #Norge #klassiker #poesi #klassiska kvinnor #novellsamlingar
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Johan Unenge - Astrid och hon, Liv
Astrid är en deppig tjej utan någonting att leva för, men hon blommar upp när hon får en ny kompis: självsäkra tjejen Liv. Tack vare Liv börjar Astrid bli mer av en "vanlig tonåring". Hon provar alkohol, tar plats, blir mindre blyg. Men duger Astrid verkligen i Livs ögon? Och vad är det för konstiga känslor som Liv framkallar inuti Astrid? Plötsligt blir Astrid så sårbar och livet så komplicerat.
Astrid och hon, Liv är otroligt poetiskt skriven och full med talande detaljer. Det är en fin bok som framkallar både obehagsont och värmekänslor i magtrakten. Jag bryr mig riktigt mycket om Astrid och det är ibland riktigt jobbigt att läsa boken, just därför att jag vill Astrid så väl. Slutet ska jag självklart inte avslöja men det är öppet och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Lyckligt? Olyckligt? Denna osäkerhet gör det svårt att sluta tänka på Johan Unenges bok.
Avdelning: Ungdom Taggar: #recension #hbtq #kärlek mellan kvinnor #kärlek #sorg #uppväxt
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Emma Juslin - Frida och Frida
Frida och Frida är en läsvänlig bok. I centrum finns Selma och Irina, två systrar som har stått varandra nära under uppväxten. Nu är Irinia vuxen och har flytt till friheten i Paris, medan trettonåriga Selma lever kvar i den ofungerande sjubarnsfamiljen med en hel drös av syskon, en pappa som dricker för mycket och en mamma som nästan drunknar i diskvattnet. Selma berättar vartannat kapitel med sin starka röst och blomstrande fantasi. Jag förstår mer än Selma men dras in i hennes värld.
Irina i Paris målar sig ut ur ramarna och har hittat kärleken: rikssvenska Frida Larsson. Den andra Frida som titeln anspelar på är Irinas förebild Frida Kahlo. Irina ska åka hem till Finland över midsommar och ta flickvännen med sig, men vad kommer släkt och grannar att säga? Irinas kapitel är skriva med ett experimentellt och konstnärligt språk som matchar hennes personlighet.
Frida och Frida är en enkel bok. Innehållet är vardagligt och ospektakulärt, vilket är en av anledningarna till att läsningen inte blir livsomvälvande för mig här och nu. Hur som: Romanen genomsyras av en levande språkhantering. Sexskildringar, livsleda, gräl, tankeprocesser... allting är lika välskrivet.
Emma Juslins roman är läsvärd och jag ser fram emot hennes kommande böcker.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #uppväxt #kärlek mellan kvinnor #kärlek #föräldrar #Finland #konst
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Hanna Hallgren – När lesbiska blev kvinnor
När jag bad Kabusa om att få ett recensionsexemplar av Hallgrens bok visste jag inte att det var en femhundrasidig avhandling i genusvetenskap. Jag har aldrig läst en avhandling förut och har ingen koll på de teorier, teoretiker och termer som förekommer i boken. Jag kände mig väldigt otillräcklig, men drog ändå ett djupt andetag och dök ner i boken.
Boktiteln När lesbiska blev kvinnor, med undertiteln När kvinnor blev lesbiska, kan tyckas konstig. Lesbiska har väl alltid varit kvinnor? Och man kan väl inte ”bli lesbisk”? Men i dessa två fraser ryms en stor del av Hallgrens slutsats.
Under 70- och 80-talet, de decennier som HH undersöker, började vissa kvinnor kalla sig lesbiska istället för homosexuella. En grupp bröt sig ut ur RFSL, där de kände sig osynliggjorda, och grundade Lesbisk Front. De menade sig ha valt ett lesbiskt liv och såg sig som mer kvinnoidentifierade än heterosexuella kvinnor. HH visar hur Lesbisk Front profilerade sig gentemot andra grupper och skapade en egen diskurs.
För mig som 20-åring är det ögonöppnande läsning. Efteråt ser jag på min samtid med lite annan blick. Det är viktigt att kunna sin historia och jag känner ett behov av en bok i samma ämne men med mer fakta och mindre analys. HH:s analyser är givande men svåra att uppskatta fullt ut för en nybörjare i universitetsvärlden.
Jag tror mig förstå att När lesbiska blev kvinnor inte är en helt traditionell avhandling, med sina självbiografiska och poetiska inslag. Teorierna blandas vilt och det är svårt att hänga med, men den som har grundkunskaper i genusvetenskap bör känna sig mer hemma mellan pärmarna. Jag kan gå i god för att även de som bara har läst en termin litteraturvetenskap kan uppskatta När lesbiska blev kvinnor.
Slutsats: En intressant, genomarbetad och väl sammanhållen bok. Kabusa har gjort ett gott jobb med formgivningen. Jag kan bara beklaga att jag antagligen är en av få läsare utanför den genusakademiska världen.
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #hbtq #kärlek mellan kvinnor #sexualitet #akademiskt #genus
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jessika Berglund - Simtag
Jessika Berglunds romandebut Simtag är väldigt poetiskt skriven - språkfokuserad, skulle man kunna säga. Naturlyriken tar ibland överhanden helt medan handling kommer i skymundan. Man måste läsa uppmärksamt för att kunna ta in de små nyanserna i det som till synes endast handlar om årstidsväxlingar och blommor.
Anneli upptäcker en dag att hon har blivit kär i sin bästa vän Cecilia, som funnits där hela livet och som aldrig förut varit föremål för begär. Anneli orkar inte träffas längre, drar sig undan, undviker, isolerar sig i sitt hus ute på landet. Men när våren och sommaren kommer lyckas hon bryta den låsta situationen och ta kontakt med Cecilia igen. Cecilia som bara vill vara vän. Eller?
Det faktum att Anneli och Cecilia är kvinnor beskrivs aldrig som ett problem, inte en enda sekund, trots att Cecilia är gift med Svante. Det tabubelagda - att förälska sig i en vän - är det enda som får fokus. Simtag lyckas ibland göra riktigt ont och får mer än en gång mina tankar att driva iväg från boksidorna till minnen.
Men i slutänden lyckas jag inte vara så positiv som de andra recensioner jag läst. Det känns problematiskt att gestaltningen är så pass undanglidande. Anneli blir aldrig tydlig för mina läsarögon. Slutet är enkelt, men visst, väldigt fint. Klichéerna är ibland lite för nära - varför måste vintern vara associerad med depression och sommaren med lycka, till exempel? Det är så lätt att skriva negativt om kyla och gråslask - det hade kunnat bli betydligt starkare om Berglund beskrivit sommaren ur en deprimerad Annelis ögon. Till syvende og sist tycker jag dessutom att boken har en väldigt tunn handling, kanske till och med för tunn för de anspråkslösa 167 sidorna.
Betyg: 6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #kärlek mellan kvinnor #kärlek #kortromaner #debut
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Eva Borgström - Kärlekshistoria
Den här boken är oavbrutet intressant och svår att lägga ifrån sig. Kärlekshistoria är populärvetenskaplig i ordets bästa bemärkelse, det vill säga: både underhållande för stunden och långsiktigt givande.
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #hbtq #litteraturvetenskap #akademiskt #kärlek mellan kvinnor #kärlek #sexualitet
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Hundra skrivande kvinnor, del II
Ebba Witt-Brattström och Birgitta Svanberg har gjort min allmänbildning tusen famnar djupare. Författarinnor som jag kände till har jag fått en bättre bild av. Många namn är helt nya: Nadezjda Durova, Collett, Kate Chopin, Lou Andreas Salomé, Colette, Nina Berberova, Hella Wuolijoki. Blandningen av lyrik och prosa är givande och balanserad.
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #litteraturvetenskap #lättsmält #klassiska kvinnor #klassiker #genus
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
100 skrivande kvinnor - 1 av 3
Hundra skrivande kvinnor är en antologi-triologi. Samtliga delar står med på litteraturlistan till Littvet 1, men används inte i undervisningen. Tråkigt, tyckte jag och bestämde mig för att läsa ändå. Del ett innehåller texter av 39 författare, från forntiden (2300 f.Kr.) till 1800-talet.
Presentationen av varje författare är lättförståelig och aldrig alltför faktaspäckad. Boken är rikligt illustrerad, inte alls "akademiskt torr" utan hela tiden intressant. Jag har roligt och lär mig samtidigt mycket.
Vissa författare hade jag aldrig hört talas om: Anyte, Erinna, Li Qingzhao, Marie de France, Gaspara Stampa, Sor Juana Inés de la Cruz, Madame de Lafayette, Leonora Christine Ulfeldt, Charlotta Dorothea Biel, Madame Roland, Sophie von Knorring. Ofta häpnar jag och undrar hur det kan komma sig att dessa namn fortfarande inte ingår i kanon. Min läslista utökas dramatisk och jag blir inspirerad att råda bot på mitt ojämlika läsande.
Del två ser väldigt lockande ut.
Avdelning: Fakta Taggar: #recension #hyllning #klassiska kvinnor #klassiker #genus #litteraturvetenskap
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Nattvakten
Sarah Waters är en författare som jag å ena sidan vill läsa, å andra sidan är för tillknäppt för att uppskatta. Nattvakten är en förhållandevis mogen och seriös roman, men även om den är spännande och får mig att vilja läsa vidare så blir jag aldrig fångad på det sätt som en riktigt bra bok kan åstadkomma. Jag engagerar mig inte på djupet, vare sig intellektuellt eller känslomässigt.
Det mest intressanta med Nattvakten är att den börjar 1947, till största delen utspelar sig 1944 och slutar 1941. Först på slutet avslöjas händelser som antytts genom hela boken. Vad som stör mig är att vissa saker som väcker nyfikenhet utelämnas. Det är okej att lita på läsarens fantasi, men här finns hål som i mina ögon förminskar bokens värde. Vad hände med Vivien efter att hon försvinner ut ur bild 1944? Jag vill veta!
Det som gör mig allra mest besviken är att det inte hade behövts så mycket mer för att detta skulle bli en bra bok. Tyvärr är språket klichérikt och snarare effektivt än välgjort och även det som händer lämnar en del att önska. Sexscenerna ska vi inte tala om, de är så tantsnuskpinsamma att jag inte vet om jag ska skratta, rodna, fnittra eller gråta.
Nattvakten är underhållande, men ingenting mer.
6/10
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #sågningar #krig #historiskt #kärlek mellan kvinnor #kärlek #sexualitet #genus
Kommentera
Sebastian Lönnlöv
Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan
Svensk mellankrigstid. Ung kvinna som försöker manövrera sig fram bland förväntningar och krav. Genom fotografering och flera förhållanden lyckas hon hitta det - livet. Språket är finstämt och välbalanserat. Det är tidstypiskt men samtidigt mycket modernt. Det är trevligt att följa Agnes, jag känner mig trygg samtidigt som hennes fiktiva öde fängslar.
När jag läser vissa recensioner häpnar jag - har vi verkligen läst samma bok? Inte är det här särskilt förtvivlat, snarare så luftigt och ljust att klaustrofobin uteblir även i de svåra stunderna. Jag känner mig aldrig uttråkad, trots att jag läser boken i ett enda svep. Inte heller kan jag se någon anledning till att vara överlägset dryg som SVD:s recensent och såga namnen. Vad spelar det för roll att huvudpersonerna heter Agnes och Claire, det är väl ändå annat som är centralt?
Sifferbetyg: 7/1
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hbtq #kärlek mellan kvinnor #historiskt #kärlek #läslycka #hyllning #språkglädje #debut
Kommentera
Anmäl textfel
