Mattias Lönnebo
Rollspel, tärningar och fantasyförfattarens hemliga källor
En gång i tiden var jag en hängiven rollspelare, ni vet en sådan där tonåring på åttiotalet som bytte läxor mot rollspelssessioner, nattsömn mot magiska tvekamper, och svensonshopping mot irrande färder i spelbutikernas labyrinter. Det var tidskrävande, socialt och kreativt; inte bara själva spelandet, utan även förberedelserna. Som spelledare konsumerade vi inte bara de kommersiellt producerade äventyren utan skapade i hög grad våra egna ”scenarier”. Mer eller mindre trovärdiga världar byggdes upp. Ädla eller ljusskygga karaktärer kravlade fram ur fantasins träskmarker. Magiska vapen smiddes, och trollformler … öh … formades. Numera har de flesta potentiella rollspelare bytt papper och tärningar mot virtuella motsvarigheter, men några finns kvar.
Avdelning: Fantastik Taggar: #rollspel #skriva #inspiration #lajv
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Alla förväntningar infrias i "Dödsdansen" på Maxim
Jag fick biljetterna som Alla hjärtans dag-present. Ja, det var längesen. Och pjäsen hade premiär först den 22 oktober. Men det är inte vilken föreställning som helst med vilka skådespelare som helst. Det är ”Dödsdansen” av August Strindberg, regisserad av Stefan Larsson med Lena Endre, Mikael Persbrandt och Thomas Hanzon i de tre rollerna. Med sådana namn blir alla förväntningar infriade.
”Dödsdansen” är ett av Strindbergs förtätade kammarspel. De kom att uppföras på hans egen Intima teatern vid Norra Bantorget. Men nu sätts pjäsen upp på Maxim vid Karlaplan som ägs av Mikael Persbrandt och Agneta Villman. Det var första gången jag var där. Det är en ganska liten teater med en ganska liten scen.
Scenografin krymper dock inte rummet, snarare öppnar den upp ett stort tomrum. Vi befinner oss framför en hall med gråa väggar och en vitgrå rök som de medverkande själva skapar, en handling som ingår i spelet. En spegel som hänger på sned, ett bord med stearinljus och tre pinnstolar utgör rekvisitan.
Vi möter Edgar och Alice i deras äktenskapliga tristess en kort tid innan de ska fira sitt silverbröllop. Ska de fira det förresten? De är ju så olyckliga tillsammans isolerade på en ö i skärgården på grund av mannens militära värv. Edgar ser alla människor som fiender och har gjort slut med sina vänner. Två barn har dött, de andra två bor i staden. Hustrun håller med när han går på om andras otillräcklighet. Och de leds, leds, leds. Ska de spela kort? Vill han ha sin whisky?
Alice blickar ut mot grannhuset, där doktorn har middag. De är inte bjudna och skulle ändå inte ha gått. Så knackar det på dörren. Det är Alices kusin Kurt som de inte sett på femton år, som har varit i Amerika och som därför ännu inte kastats ut ur deras krympande krets.
De livas upp en aning av hans besök men får också tillfälle att ösa ur sig allt hat, all besvikelse och förakt som har satt bo i deras sinnen. Edgar beskyller Kurt för att ha gift bort honom med Alice! Det är humor i pjäsen. Man skrattar emellanåt. Jag har inte någon annan uppsättning färsk i mitt minne, så jag kan inte säga om det var Strindbergs intention. I alla fall är uppsättningen mycket bra.
Men efter pausen skrattar jag inte mer. Det blir tragiskt. Edgar visar hur långt han kan gå i sin elakhet. Han har målat Alices ansikte vitt – lite Verfremdung igen. Min sympati hamnar hos henne. Tills allt ställs upp och ner. Det var lögner som skapade tragedin. Upplösningen är i försoningens tecken. Det känns inte så strindbergskt. Men, som sagt, det var så länge sen jag såg ”Dödsdansen”. Förra gången var på Dramaten.
Jag och min man sitter på tredje raden och minns våra lyckliga silverbröllopsveckor i Nice för snart tio år sedan. På första raden sitter en ung kvinna med en håruppsättning som gör mig helt fascinerad. Det tjocka, mörka, blanka hårsvallet är ordnat i en cirkelformad knut, och nedanför den är fäst en kudde av flätor. I allt detta glittrar det som av instuckna diamanter. Hon är perfekt sminkad också. Mannen bredvid har inte varit lika ambitiös med sin apparition. Jag undrar ändå om hon kommer från sitt eget bröllop. Men då år det en högst olämplig pjäs.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #kammarspel #äktenskap
Kommentera
Esther Hansen
Vem mördade Olof Palme?
Jag glömmer aldrig framsidan på Dagens Nyheter den första mars 1986 som skrek ut: “OLOF PALME MÖRDAD” med enorma svarta bokstäver. Kunde omöjligt tro att det var sant. Det ofattbara förblev obegripligt hur noga jag än följde nyhetsrapporteringen i flera år. Slutligen slog jag mig till ro med att det ju nog var Christer Pettersson i alla fall. Jag litar på Lisbeth Palme.
Tjugoåtta år senare hittar jag den sju år gamla deckaren: “Faller fritt som i en dröm” av Leif GW Persson och får äntligen svar på mina frågor. Nej, det är en roman, inte en dokumentär. Men människan har ett behov för mening och sammanhang och Perssons roman ger mig det. I romanformen och med stor humor möter jag eliten inom Stockholmspolisen som av rikspolischefen får i uppgift att göra en sista kraftsamling för att lösa mordgåtan innan mordet preskriberas. Gränsen var då tjugofem år, men lagen ändrades senare med anledning av det fortfarande olösta mordet på vår statsminister.
Den “hemliga” gruppen försöker sätta sig in i det orimligt stora materialet och gör det med beundransvärd systematik och noggrannhet. Genom deras rapportering får jag äntligen klarhet i vad om egentligen hände på mordnatten och därefter. Den delen av romanen tror jag är sann till största delen. Men sen kommer kriminalkommisarie Bäckström in i handlingen och diktandet tar för allvar vid.
Perssons humor är välbekant och jag kan trots det sorgliga i historien inte låta bli att roa mig mycket över hur romanfiguren Jarlebring gör upp med myten om att det skulle ha varit Christer Pettersson som var mördaren. En av romanens absoluta höjdpunkter!
Det dokumentära händelseförloppet som bildar bakgrund för romanen förtar på inget sätt spänningen, tvärtom! Och visst känns det tillfredsställande att äntligen få veta vem mördaren var även om det bara är fiktion.
Peter Andersson läser ljudboken på ett mycket förtjänstfullt sätt. Rytmen, språket och innehållet framhålls och gör det till en sådan njutning att lyssna att jag gärna gör det flera gånger. Boken rekommenderas varmt till alla som liksom jag själv missade den förut eller kanske fått lust att läsa om den.
Avdelning: Spänning Taggar: #spänning #mord #polisarbete #mat #dryckesvanor #kärlek #politik #verklighet #fiktion #belöning #säkerhetspolisen #humor #dubbelspel #samlargalenskap
Kommentera
Sofia Hallberg
Att titta på
God morgon!
Har du sovit gott? Jag har varit uppe några timmar nu. Klockan är nio och jag har både hunnit med en och två kaffekoppar, läst tidningen, varit ute med hunden (gått en tre km slinga i skogen), ätit rester (hemmagjord smörgåstårta), duschat, surfat och ätit mer rester (chokladkaka med vispgrädde),
Och efter denna underbara start har jag gått tillbaka till sovrummet, mätt och nöjd, satt mig i sängen och öppnat upp datorn på nytt för att prata lite med er.
:)
Pojkarna har en kompis som sovit över. Nuförtiden brukar vännerna ha med sig en bärbar dator så de alla kan sitta och spela bredvid varandra, men övernattningen igår var spontan och ingen dator följde med. Vännen har därför suttit bredvid min son och tittat på när han har spelat. De har gjort annat också, så klart, men så här var det säkert under två timmar.
Med jämna mellanrum har jag gått in på rummet och sagt: "Kan ni inte göra något annat, något som är roligt för alla?"
"Vi har roligt", blev svaret. Som jag inte riktigt trodde på.
Men nu har jag tänkt lite på det här. Hur gamla preferenser förändras. Mina barn sitter varje dag någon timme och tittar på inspelade filmer där äldre pojkar spelar spel och kommenterar det de gör. Jag tror det finns något intressant i detta fenomen. Även jag som förälder kan se fördelar. Mina barn lär sig engelska med hjälp av You Tube. De är ju ytterst motiverade att förstå vad som sägs.
Och det här verkar vara en trend i uppåtgående. Visste du till exempel att den som har flest prenumeranter på YouTube är inte Justin Bieber (8 miljoner) eller Rihanna (12.5 miljoner) utan 24-åriga svensken Felix Kjellberg, känd under sitt alias, PewDiePie. Hela 23 miljoner följer Felix spelande.
Enligt theatlantic.com har de 950 största spelarna tillsammans 60 miljoner följare.
Det här handlar inte enbart om en kärlek till spelandet. Det finns pengar inblandade också. Stora pengar. Enorma pengar. PewDiePie’s det vill säga Felix Kjellberg tjänar på annonser från YouTube mellan $140,000 och $1.4 million. Varje månad. (Källa: Social Blade.)
Vad gör han för att få så hög inkomst? Felix och de andra som lägger upp filmer spelar, skrattar, svär och umgås med andra under tiden de kommenterar vad de gör.
Detta roar och engagerar alltså lika många människor som bor i till exempel Italien eller Storbrittanien.
Någon har sagt att Skype är det nya "att vara ute och leka på gatan". Mina barn Skypar samtidigt som de spelar. Men de ser ingen bild på varandra, det är de ointresserade av. Och de har alltså börjat titta på dessa spelfilmer minst lika mycket som de spelar själva.
Jag minns en artikel jag läste för några år sedan om dokusåpor. Att det aldrig skulle gå att göra en om författare. Det hade varit som att stirra på färg som torkar. Även detta kanske kommer att omkullkastas.
Det enda vi vet med säkerhet är att allting alltid förändras. Förr eller senare.
Önskar dig en fin lördag. Inne eller ute. I den riktiga världen eller en påhittad.
Kram Sofia
Avdelning: Skriv! Taggar: #spel
Kommentera
Arga Bibliotekstanten
För den spelsugna Austenälskaren
Pix för att inte vara Mr Collins!
Taggar: #Argas julkalender #spel #Mr Darcy #Mr Collins
Kommentera
/Visa 1 kommentarer
Henrik Elstad
Julklappstips till deckarfantasten?
Sällskapsspel är en vanlig julklapp som också passar bra till de lediga dagarna. För den som gillar kriminallitteratur och deckare i allmänhet finns ett spel som passar extra bra; ”Deckarspelet” från Nicogame. För att testa spelet samlades vi fyra personer och tog två omgångar av spelet. Det blev en trevlig stund med ett spel som utmanade våra kunskaper om såväl fiktiva som verkliga brott. Dessutom kräver spelet lite fantasi för att kunna lösa alla uppgifter.
”Deckarspelet” är ett frågespel där tärningen avgör om deltagarna får svara på frågor om böcker, film, tv-serier, verkliga brott, blandat om brott eller deckargåtan. De fem första kategorierna är klassiska kunskapsfrågor med ganska bra variation. Svårighetsgraden är ganska hög även om man har läst och sett en del deckare, men på de flesta frågor finns svarsalternativ som man kan gissa på. Fördelen är att man kan välja om man vill använda alternativen beroende på hur insatta deltagarna är. Spelet är från 15 år, men även om det finns både äldre och nyare frågor är det nog en fördel att vara lite äldre för att ha riktig behållning av det.
Den sjätte kategorin är kanske den roligaste och höjer upplevelsen av spelet. Den består av en deckargåta eller liknande där deltagaren måste hitta ledtrådar eller använda sin kreativa sida för att komma på svaret. Efter att ha spelat ett tag börjar man känna igen logiken i frågorna, men det lockar ändå till fantasifulla lösningar och en del skratt.
Utöver kategorierna och frågorna kan man välja att lägga till en del andra regler, några funkar lite som livlinor, andra ger möjlighet till strategiska val för att vinna mer poäng eller få bort motspelare ur spelet. Fördelen är att man själv kan välja vilken variant man vill ha. Vi började med grundspelet för att i andra omgången använda fler regler.
Största nackdelen med spelet är att de 80 frågekorten ganska snabbt känns förbrukade. Efter två spelomgångar hade vi på fyra personer använt många frågor och framför allt deckargåtorna blir nästan meningslösa att upprepa med samma deltagare. Dessutom hade spelet tjänat på någon mer korrekturläsning, flera frågor hade konstiga formuleringar eller felaktigheter i sig. Trots de reservationerna blir omdömet ändå mycket positivt. Det roliga upplägget och de intressanta frågorna gör att ”Deckarspelet” bidrar till en trevlig spelkväll.
Avdelning: Spänning Taggar: #spel #jul
Kommentera
Carolina Landin
Svikarens spel
Anmäl textfel
Aktuella recensioner
Zelenskyj och den ryska propagandan
Recension: Spelaren : Volodymyr Zelenskyj och kriget i Ukraina av Simon Shuster
Kan vi lära av historien?
Recension: En tid för krig : Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022 av Wilhelm Agrell
Berättelse om en hjälte
Recension: Hand i hand med barnen till Treblinka : Berättelsen om Janusz Korczak av Margit Silberstein
