LitteraturMagazinets recension
av Femtio nyanser av honom, EL James
E. L. James odlar myten om den farliga killen som kan räddas av "rätt” tjej
Så har jag då fallit till föga och läst "Femtio nyanser av honom", den första delen i trilogin om Anastasia Steele och Christian Grey.
Intrigen är enkel: Ana, en extremt oskuldsfull collegestudent – hon har aldrig haft sex, inte ens med sig själv, och är helt okysst – träffar en stenrik och framgångsrik snubbe som är extremt emotionellt skadad och otillgänglig och fogar sig, på grund av ”kärlek”, till hans nycker – trots stora, röda och ilsket blinkande varningslampor och öronbedövande larm – i något som jag bara kan tolka som en tro på att hon kan ”rädda” honom om hon bara ger honom kärlek. Alltså samma mekanism som gör dömda mördare lika omsvärmade som filmstjärnor. Tack E. L. för att du odlar myten om att ”farliga” killar kan ”räddas” om de bara hittar ”rätt” tjej.
Den emotionellt fördärvade snubben, Christian Grey, gör å andra sidan en grej av att vara så emotionellt skadad som möjligt och kryddar det hela med BDSM för att han ”behöver” skada den han ”älskar” – och detta säger han i klarspråk – men jag menar bestämt att de handlingar han utför in sitt lekrum möjligen kan kallas BDSM, men att den bakomliggande anledningen är något annat varför det snarare liknar en maskerad partnermisshandel, främst på grund av Christians beteende i övrigt snarare än på grund av vad han faktiskt gör när han utövar BDSM.
Innan jag fortsätter vill jag bara inflika: BDSM bygger på kommunikation och tillit, vilket framgår här och var i boken och det är bra, och jag ser inget som helst fel med att ett här odefinierat antal byxmyndiga, samtyckande och med spelreglerna införstådda personer ägnar sig åt vadhelst deras uppfinningsrikedom lockar dem till, men E. L. James spär på fördomen om att BDSM-utövare per definition är kalla, kontrollerande och emotionellt avstängda personer, vilket i och för sig kan vara sant, eftersom sådana människor återfinns i alla möjliga grupperingar, men inte behöver vara det. Jag skulle till och med kunna tänka mig att seriösa utövare skulle uppmana svårt emotionellt skadade människor tänka sig för både två och tre gånger innan de ger sig in i BDSM-lekar.
Christian Greys problem beskrivs faktiskt så bra i boken att den utgör en manual för vilken typ av snubbar man bör undvika om man inte vill bli en siffra i statistiken: Han vill på detaljnivå kontrollera klädsel, mat- och träningsvanor samt val av preventivmedel och allt möjligt annat; han har extrema humörsvängningar, kan bli otrevlig för småsaker och försöker lägga skulden på Ana; han bevakar varje steg Ana tar och dyker upp var som helst när hon minst anar och han har ständigt åsikter om Anas vänner och val av umgänge i stort och är extremt svartsjuk.
Denna svartsjuka, med tillhörande dubbelmoral, är ett kapitel för sig: Grey kräver att Ana ska lita blint på honom men kan inte återgälda tjänsten, något som bland annat illustreras av att Ana tvingas skriva på ett sekretessavtal som förbjuder henne att diskutera sådant som händer mellan henne och Grey. Vidare avskyr Grey hennes killkompisar och blir svart i synen om hon så mycket som befinner sig i närheten av en annan man. Grey, å andra sidan, har fortfarande en nära vänskap med den kvinna som introducerade honom till BDSM och pratar ofta och gärna med henne – bland annat om Ana och relationen med henne.
Greys otillgänglighet framgår tydlig i och med att läsaren aldrig får lära känna honom på djupet. Beskrivningarna av hans tvära humörsvängningar gör det hela än mer obehagligt. På motsvarande sätt beskrivs Anas ständiga inre monologer och analyser, vilka bollas mellan hennes medvetna jag, hennes ”inre gudinna” och det ”undermedvetna”, men här blir det i stället irriterande: Ana överanalyserar till förbannelse och med de ständiga referenserna till det undermedvetna och den inre gudinnan blir det bara för mycket, för pratigt, för freudianskt.
Faktum är att "Femtio nyanser av honom" är "Femtio nyanser av irritation" på så många olika nivåer.
– Grey får möjligheten att vara frispråkig men Ana får på sin höjd tänka ”knulla”. ”Lem” är det grövsta ord hon använder för mannens könsorgan, sitt eget kallar hon ”där” eller ”där nere”.
– E. L. James är pratig, deskriptiv, repetitiv (jag tror ”ljuvligt” förekom minst 500 gånger) och älskar adjektiv. Ibland dumförklarar hon sin läsare, som på sidan 389: Grey drar av henne klänningen ”som en trollkarl, genom att ta tag i fållen och dra den över mitt huvud”.
– Säkert sex är bra och viktigt och kondomer är bra och viktiga, men jag förstår inte meningen med att ta med den in i en fiktiv, erotisk roman? Med risk för att låta klyschig: Den tar död på spontaniteten.
– Ana funderar mycket på vad hennes far ska tycka om Grey och vad han hade sagt om han vetat mer om deras relation och tycker att det är förödmjukande för män att köpa underkläder till kvinnor. 1950 ringde, de saknar sin kvinnosyn.
– Sexscenerna är repetitiva. Dessutom utlovades BDSM och det enda jag fick var, med något enstaka undantag, vaniljsex.
Som litteratur betraktat är "Femtio nyanser av honom" skräp. Jag förstår varför Norstedts köpte rättigheterna, men det brittiska förlaget, Vintage Books, borde ha gått fram med stora rödpennan. Det är svårt att skriva sex bra (och att skriva om bra sex) och E. L. James börjar bra men håller inte särskilt långt. Som inspiration för en god ménage à moi ska den dock inte underskattas.
Med det sagt tycker jag att det är jättebra med kvinnor som skriver om sex för andra kvinnor – det är därför det är så synd att resultatet blir så dåligt.
Mottagen: 16 oktober 2012
Sexroman säljer – även i Sverige
Ny kassako för Norstedts
Läs mer ...
Från och med denna vecka går böckerna att köpa på svenska
Nu har "Fifty Shades of Grey"-febern nått Sverige
Anmäl textfel
