Friedrich Nietzsche (1844–1900) har genom sina mångbottnade verk blivit en omstridd filosof, vars betydelse för det moderna tänkandets utveckling knappast går att överskatta. Genom inverkan, inspiration – och ibland bortstötande – svarar han för mycket av själva den existentiella nerven i 1900-talets filosofi. Om hans filosofi ofta framstår som motsägelsefull, om den har alstrat såväl kulturkritiska och konstnärliga som ontologiska tolkningar, så har han ändå hela tiden stått som portalfigur för en strävan att underkasta tänkandet en ny sorts skärpa – tänkandet kring det mest akuta i människans situation skall underkastas skärpan hos ett hänsynslöst intellekt. I Nietzsches verk finns en tematisk komplexitet och en idérikedom som spänner från det mest sökande till det mest systematiska, från det mest esteticerande till det mest formella i det moderna tänkandet. Som konstant katalysator av vägval, strider och nya idéer har han på så vis blivit dess outsinliga källa. Inte bara det: ett av de viktigaste forskningsfälten i 1900-talets filosofi blev faktiskt tolkningen av Nietzsches egna verk, och mer än en Nietzschemonografi måste här räknas till de absoluta klassikerna. Skillnaderna mellan dessa verk tecknar en intensiv bild av vår egen tids motsättningar, likheterna gör tydligt varför Nietzsche fortsätter att fascinera. När Gilles Deleuze (1925–1995) här för första gången framträder som betydande filosof och närmar sig Nietzsche med sitt säregna engagemang skapar han, i resonans med Nietzsches verk, ett förvånande dokument för den unika individens rätt, som blivit en hörnsten i vår tids tänkande.