En underfundig liten bok av den store Flaubert, spefull, frän, fräck, ironisk. Med illa dold skadeglädje häcklar Flaubert den borgarklass han själv tillhör och vars samtalsämnen gör honom så förbålt irriterad. Samtidigt som boken är ett indirekt självporträtt och en text av sin tid är den också en förmodligen alltjämt ganska giltig analys av borgarbrackans innersta: den till intet förpliktande konversationen med de förnumstiga visdomarna. Boken är kort sagt en handbok i konsten att konversera på salongsfähigt vis, dvs med ryggen fri, en behändig förteckning över allmänt vedertagna åsikter att använda sig av i det snirkliga umgängeslivet. En guide för minglande, en manual för lättviktigt umgänge, en mångbottnat bakvänd liten bok som nu fått nya poänger av att hela eoner av dumt prat passerats sen den skrevs – och trots detta är det mycket i den som är sig förvånansvärt likt än idag.