Mest har jag satsat på de poeter som jag tycker gjort något med svenskan som ingen annan gjort före dem: sådana som utvecklat och utvidgat språket, fått det att leva upp på nytt, visat på dess skönhet och möjligheter – fått orden att sjunga och dansa med en särskild klang och fulltonighet. Och som gör det igen, var gång man läser dem.

Så skriver Jan Olov Ullén i förordet till den stora och rika antologi med svenska dikter från Georg Stiernhielm till Werner Aspenström som han ställt samman. Hans ambition är att lyfta fram de starkaste och mest levande dikterna ur nästan 400 år av svenskt diktande. Men han presenterar också författarna och kommenterar de dikter han valt – inte minst lämnar han sakuppgifter som vi behöver för att kunna tillägna oss dikterna. På så vis är hans bok unik i Sverige: antologi och handbok i samma volym.
I sitt förord diskuterar han också den lika oundgängliga som svårbesvarade frågan vad som gör poesin till poesi, bl a utifrån tanken att dikten är ”ett språk inom språket”. ”Det som sägs i poesi kan inte sägas på något annat språk överhuvudtaget. Somliga saker skulle inte bli sagda om vi inte hade poesin att säga dem på.