Sista delen i hyllad triolog
Gardell sätter punkt – men samtalet fortsätter
Den 26 augusti var det första recensionsdag för Jonas Gardells tredje och avslutande del i trilogin “Torka aldrig tårar utan handskar”. Efter ett år av enorm uppmärksamhet sätts nu punkt för den storslagna satsningen att berätta historien om hur aids drabbade de västerländska bögarna på 1980-talet.
Mycket har redan sagts om “Torka aldrig tårar utan handskar”. Många tårar har gråtits. Men samtalet är inte slut än. Det har bara precis börjat. Böckerna kommer fortsätta att ges ut och läsas av ännu fler. När nu tredje delen till slut är ute kommer det så småningom komma pocketupplagor och säkerligen också en samlingsvolym.
Samlingsvolymen ser jag fram emot. Tror att romanerna ur läsarperspektiv kommer att göra sig allra bäst som en sammanhållen historia. Att hacka upp historien i tre delar och lägga ett helt halvår mellan utgivningen av de olika delarna har självklar varit bra ur marknadsföringssynpunkt och det har utan tvekan förlängt uppmärksamheten kring böckerna. Jag förstår att förlaget och författaren valt att göra så här och håller med om att vikten av samtalet kanske väger tyngre än läsarperspektivet i just detta fall.
Men rent litterärt! Rent upplevelsemässigt! Nog är de tre delarna i själva verket en enda storslagen roman som också upplevs bäst just så?
Jonas Gardell har vid det här laget många gånger hunnit berätta att det förra hösten – när första delen i trilogin kom ut och dramaserien sändes i SVT – öppnades som en dammlucka . Vittnesskildringarna vällde fram. Uppenbarligen var den en del i historien som behövde tröskas igenom. Som behövde komma fram i ljuset. Böckerna tycks ha gjort att många för första gången har kunnat tala om aidskatastrofen.
Jan Guillou hävdar i Expressen att Jonas Gardell är mer politisk än han själv medger. Och visst pratar han lite som en politiker. Ta bara på presskonferensen här om dagen, när han presenterade sin tredje del i trilogin och med tårar i ögonen gav han oss ytterligare några exempel på berättelser ur livet som han fått ta del av sedan böckerna kom ut; en man som tjugo år efter sin partnes död satte in en dödsannons i Dagens Nyheter med orden “älskad, saknad” och sjuksköterskan som tog ett aidsjukt, döende barn i sin famn trots att hon av sjukhusledningen uttryckligen var förbjuden att ta i de smittade. Det är väldigt mycket "Yes, we can!" över det. "Ja, vi kan vara medmänskliga! Ja vi kan torka allas tårar!"
Själv har jag precis sträckläst hela trilogin, andlöst, snubblande över orden. Slås av vilken enorm skicklig författare han är, hur han med fullständig precision hoppar mellan tid, rum och berättarperspektiv utan man som läsare någonsin tappar fokus. Fångas av de känslostarka uppväxtskildningarna som riktigt naglar fast hur svårt det är att ha en lycklig barndom. Känner avsmak över 1980-talet, det årtionde då jag själv gick i skolan (är det inte någon som sagt att själva definitionen av att gå på högstadiet är “kränkning”?). Inser vidden av hur mycket som ändå hänt sedan dess.
Tänker tankar om döden, kärleken och människan som sexuell varelse. Hur mycket vi har gemensamt och hur olika vi är. Hur vi formas av vår tid och hur mycket som är allmänmänskligt. Om hur slumpen och tillfälligheter både kan ge oss den största lyckan men också förgöra oss.
För “Torka aldrig tårar utan handskar” handlar inte bara om det där viruset och den fruktansvärda sjukdomen. Historien handlar om så mycket mer. Därför fortsätter samtalet.
Anmäl textfel
