Erika Wallman

Frukta inte den första meningen

Inledningar. De första orden med vilka texten tar sats. Jag föreställer mig alltid inledningen som ett fiskenät. Det ska kastas ut och håva in läsaren, dra blick och intresse till sig. Hur tusan gör man?

En vanlig föreställning är att de första meningarna är avgörande för om man får behålla läsaren. Jag tror inte att det är så enkelt och tror därför inte att de första meningarna är något att frukta. Många som läser har vittnat om hur de inte lägger ifrån sig en bok fast de tycker att den är dålig, andra har som princip att åtminstone läsa några kapitel. Därmed inte sagt att man kan strunta i inledningen, det finns ingen mening man kan strunta i. Och det finns få saker som är så tillfredsställande som att åstadkomma en snygg inledning, det ska medges. Men man bör försöka fördela sin energi lite mer jämnt över hela berättelsen, inte bara på vissa delar som till exempel inledningen och avslutning.

Jag tycker att man ofta stöter på texter där det känns som om inledningen inte hänger ihop med resten av texten. Där har författaren lagt extra krut på inledningen för att verkligen fånga läsaren vilket får efterföljande sidor att kännas ganska platta och grå. Ibland är det till och med olika språk i inledningen och i andra textdelar. Båda sätten riskerar att göra läsaren förvirrad, man känner sig inte bekväm i läsningen och det är slitsamt att kastas fram och tillbaka. Man riskerar till och med att förlora sin läsare.

Man kan inte säga att en inledning inte får börja på det ena eller det andra sättet. Det beror helt på berättelsen och den som skriver. Men visst finns det varningar som tål att utfärdas. Här är två slags inledningar som förekommer ofta och som inte alltid får den effekt man har tänkt sig:

Stämningssättaren
Du vill så gärna lyfta in läsaren i en miljö och slå fast vilken sinnesstämning som ska råda att du helt kör över din läsare. I allt från en halv sida till tre sidor går du in på detaljer som ljuset i skogen, doften av jord, den mjuka mossan och den skrovliga barken. "Den oändliga tystnaden" får femton rader och varje levande varelse, från det skrämda rådjurskidet till den sköra dagsländan, blir en symbol för något själsligt fenomen.

Är man en läsare som inte är speciellt road av miljöskildringar och gärna vill tolka och tänka lite själv så undrar man när själva storyn ska komma igång, kanske börjar man skumma eller bläddra förbi. Tempot här är helt enkelt för långsamt och eftersom innehållet i varje mening är så mättat kan vissa läsare tvingas stanna upp i sin läsning för att kunna föreställa sig alltihop på en gång. Tänk dig sällskapsspelet Twister för hjärnan: okej, en ormvråk med blodvittring, känslan av en myra på låret och lingonris mellan fingrarna, kvävande spindelnät i håret, erotiskt fuktigt dagg i gräset, klart källvatten i strupen... läsaren tvingas slå knut på sig själv, läsningen blir inte den njutning du tänkt dig och din mångordighet har snarare stjälpt än hjälpt.

Räddningen här är inte, som man kan tro, att slänga in något oväntat. Om man som läsare vaggas in i denna trolska tillvaro i flera sidor så flyger man bokstavligen ur fåtöljen om det plötsligt dyker upp en mening i stil med "Pang! Flyktbilen, en Volvo 740, exploderade strax efter att den satts i brand". Om detta dessutom får ett par mjölkvita svanar att lyfta mot skyn i den annars så fridfulla skogen så är förvirringen total.

Att tänka på
Tempo måste stegras eller avta successivt och stilen behållas genom hela scenen. Ska du sätta eld på en Volvo så förvarna läsaren eller gör det med stil.
Är du mer förtjust än andra i vackra formuleringar och dessutom en fena på att skriva dem? Fortsätt då med det, men portionera ut dem i lagom doser i din berättelse, eller spara några till en annan gång!
Läs mycket noveller och andra korta texter där utrymmet att skriva målande är begränsat men där miljö och stämning ändå kommer fram.
Lita på dina läsare och låt dem fylla i lite själva.

För mycket mitt i
"In medias res" är ett klassiskt grepp för att väcka läsarens nyfikenhet och lust att fortsätta läsa. Det betyder helt enkelt "i händelsernas mitt" och innebär att man börjar berättelsen mitt i en situation. Jag och många med mig gillar detta grepp, men ibland läser man texter där författaren är alldeles för hemlighetsfull och inte lägger ut pusslet i den takt man som oinvigd läsare behöver. Under flera sidor famlar man i mörker; vem är det som kör och vart? Varför, vad är det hon lämnar? Varför är det åtta katter i bagaget, är det något jag ska lägga vikt vid? Nu pratar hon i mobilen, med vem? Vad pratar de om?

Personer och platser nämns och starka känslor beskrivs men som läsare kan man inte leva sig in i dem för man vet inte vad de beror på. Eftersom man desperat letar efter pusselbitar minns man knappt vad man har läst, vilket resulterar i att när man väl förstår sammanhanget så minns man inte vem som sagt vad, vem som var ingenjör eller hur många barn grannen hade. Detaljer som visar sig avgörande längre fram.

Ta ett steg tillbaka
Försök se din text utifrån – förstår man verkligen tillräckligt om man inte har din förförståelse? Fundera på om det verkligen skulle förstöra din intrig eller stämingen om du lade ut pusslet i lite snabbare takt, kanske till och med började på ett annat ställe i "händelsernas mitt".
Låt gärna någon annan läsa och komma med synpunkter. Fråga din testläsare vad han eller hon tror har hänt eller ska hända härnäst, svaret kan ge dig en bra bild av hur begriplig din text är och om du använt tillräckligt många pusselbitar.
Läs många olika typer av inledningar och föreställ dig hur de skulle kunna göras annorlunda. Varför funkar vissa som börjar mitt i och andra inte?

Och kom ihåg: 
En svala gör ingen sommar och en inledning gör ingen bok. Visst finns det böcker som är världsberömda på grund av sina första rader men det är ändå bara rader bland andra.

Erika Wallman

Anmäl textfel