Erika Wallman

Jag är ett Kalle Anka-barn med magiska nycklar

På senare tid har det diskuterats livligt hur man ska förmå barn och ungdomar att läsa mer och bli bättre på att läsa. Är det skolans eller föräldrarnas ansvar? Ska man läsa bra skönlitteratur eller roliga serietidningar?

Jag har så klart inget svar på detta, men jag har en historia. En riktigt skamlig sådan i litterära kretsar.

Jag är ett så kallat – och nu ska jag mynta ett nytt begrepp – Kalle Anka-barn. Jag har nästan bara läst Kalle Anka-tidningar som barn. Från frukost till läggdags. Dessförinnan Bamse. Några Pixi-böcker kommer jag ihåg när jag ser dem, liksom några andra ärvda böcker. Fem-böckerna och Hemliga Sjuan tävlingsläste jag med min bästis, hon vann varje gång. Och jag minns bara en enda biblioteksbok, fast det antagligen var fler. Tja, that's it.

Jag tänker på det allt oftare. Hur det kommer sig att jag, som läst så lite, och så "dåliga" saker, har hamnat här, i ett sammanhang där det handlar om skrivande? Jag som varken läst mycket böcker eller rätt böcker. Hur kan jag skriva om läsning och böcker? Hur kan jag lära andra hur man ska skriva, hur kan jag alls förstå det jag läser och få till de berättelser jag skriver? Kort sagt; hur kan jag jobba med språk?

Kanske handlar det om att jag alltid använt mitt språk? Jag har gjort egna serier, böcker och korsord. Flyttat runt ord, skapat meningar, satt dem i sammanhang, kopplat ihop dem med bilder och känslor. Alltid haft en pysselbok med ord till hands.

Läser jag en bok så skriver jag om den under tiden; byter ut ord och stryker meningar, testar röster. 

Jag har tränat så här i hela mitt liv, det har varit frivilligt och jag har haft roligt. Det är mina tre magiska nycklar.

Så – jag tror inte att det räcker med att läsa om man ska bli bra på att skriva. Det viktiga är att jobba med språket; leta synonymer, rimma, leka med orden.

Det handlar inte om att ha störst ordförråd när man dör. Det är den som använder sina ord som vinner. 

Erika Wallman

Anmäl textfel