Recension
av Sandmannen, Lars Kepler
Fjärde fallet med Joona Linna infriar alla förväntningar
För oss Kepler-fans har väntan på nästa bok varit lång. Men "Sandmannen" överträffar alla förväntningar.
En man hittas gående på en järnvägsbro mitt i vintern. Han är svårt medtagen och har mycket hög feber. Det visar sig att mannen är Mikael Kohler-Frost, som försvann när han var en liten pojke och som varit dödförklarad i sju år.
Kriminalkommissarie Joona Linna har alltid misstänkt att Mikael och hans syster varit offer för seriemördaren Jurek Walter. Jurek sitter sedan många år på en sluten rättspsykiatrisk avdelning, men Joona förstår snart att han måste ha en medhjälpare på utsidan. När det kommer fram att Mikaels syster förmodligen fortfarande är vid liv, förstår de snart att enda möjligheten att hitta systern är att få Jurek att prata. Problemet är att de Jurek får tillfälle att prata med, om så bara en liten stund, tenderar att försvinna - spårlöst.
För Joona Linna är jakten på Jureks medhjälpare personlig. Han har själv lidit av Jureks dåd, och genom att fånga medhjälparen skulle han kunna få det han drömmer om: sin familj tillbaka. Men det gäller att han inte gör några misstag, och framför allt att han inte underskattar Jurek Walter.
Det här är den fjärde boken i serien om kriminalkommissarie Joona Linna. Det följer en röd tråd genom böckerna, där Joonas liv nystas upp framför oss. I "Sandmannen" stannar Joonas historia av, hans tidigare liv hinner här ikapp honom, och han kommer allt närmare ett slags avgörande.
Boken är väldigt bra skriven och karaktärerna är sådana man fastnar för direkt. Jag sträckläste den på två dagar och gick omkring hela dagarna med en obehaglig känsla inombords. Det är så det ska vara att läsa en riktigt bra deckare!
Mottagen: 17 november 2012
Anmäl textfel
