2017 och att leva i det förflutna

Ett tecken på detta är årsbästalistorna som likt affärernas julpynt dyker upp alldeles för tidigt."

På det hela taget är det nog korrekt att jag lever i det förflutna, min upplevelse av konst, musik och litteratur är ständigt förskjutet. Delvis för att det förflutna håller så mycket mer än nuet eller framtiden. Delvis för att jag finner tid vara en utmärkt dörrvakt för vad som är speciellt och håller.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Spontana tankar kring min första bok

För att fira min första publicerade bok tänkte jag dela med mig av ett par saker som är roliga när en får skriva populärhistoria"

Flytta mig till författarbloggen för jag har blivit författare! Eller ja, författare är kanske ett lite väl värdeladdat ord. Men jag har hursomhelst medförfattat en bok om Martin Luther (inte King) såhär nådens år 2017 då det är 500 år sedan reformationen. Jag har alltid haft ett intresse för historia och det är den biten jag skrivit på i boken Martin Luther - Munken som förändrade världen.

För att fira tänkte jag dela med mig av ett par saker som är roliga när en får skriva populärhistoria (eller att författa en bok i huvudtaget):

Research: Det vill säga läsa. Alltid kul. Inget nytt för er som snubblat/hittat/slaviskt följer Litteraturmagazinet.se.

Arbeta med förlag och redaktör: Det har varit en väldigt intressant upplevelse att få se “insidan” av bokbranschen.
Att få vara med och spåna på en bok som sen faktiskt tar fysisk form. “Something from nothing”. Diskutera saker som kapitel, innehåll, illustrationer omslag och titel. Allt som gör en bok till vad den är.

Boken då? Tja, den är riktad till ungdomar och handlar om Martin Luther och hans tro. Jag har skrivit det vi kan kalla "historiekapitlet" (i boken är titeln mer poetisk) samt faktarutor. Att skriva för ungdomar var i sig en utmaning efter sisådär fyra år då jag främst skrivit akademiska texter. Att tänka "lättläst" är inte alltid så lätt. Förhoppningsvis är resultatet lyckat.

Kommentera

Bok- presentation:	The Sellout
Författar- presentation:	Paul Beatty

Booker, Nobel och USA

Världens blickar har varit riktade mot USA sedan valet av landets nya president. Samtidigt har amerikansk litteratur något av ett ögonblick.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Poeten och #Dylangate

I mitt twitterflöde såg det först ut som ett drev var på gång: #Dylangate. De gladare rösterna började tränga fram ungefär i takt med att DN:s Johan Hilton började svänga i frågan. Sonic Magazine jublade. Amerikanska kritiker var försiktigt positiva då USA vunnit striden om priset men inte kriget om att någon författare (helst alla) ur generationen födda på 30-talet såsom Roth, Oates, Pynchon och Delillo, ännu inte vunnit."

Det är första året på länge då jag helt lyckats undgå att se någon på förhand tippa på Bob Dylan som vinnaren av nobelpriset i litteratur. Dagens nyheter publicerade igår hundra kulturpersonligheters tips på vem som skulle få priset. Ingen prickade rätt. Vilket inte är särskilt konstigt för oavsett synpunkt på årets val av vinnare så är Bob Dylan en skräll!
Jag jobbade och fick därför beskedet först när jag lyckats få en stund över att se efter varför telefonen gjorde tyst väsen ifrån sig i min ficka. Sms.
“Va? Dylan vann nobelpriset… vad märkligt.”

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Borges och den goda översättningen

Översättning är ett verk i sig själv. En tanke som säkert drabbat även svenska akademien när de publicerade Erland Lagerlöfs översättningar av Homeros som “svenska” klassiker. "

Idag den 30e september är “The International Translation Day 2016” eller för att förtydliga “internationella översättardagen 2016”. Så jag tänkte därmed skriva några ord om översättning med avstamp i författaren Jorge Luis Borges’ föreläsningar vid Harvard 1967-68 där han argumenterar emot den “vitt utspridda vidskepligheten att alla översättningar förråder sina enastående original.”

Läs hela inlägget ...

Kommentera

En helg i Söderbergs tecken…

Doktor Glas är således offer och förövare på samma gång."

I helgen vimlade Uppsalas gator med folk under Kulturnatten. Stadsfesten tog varenda del av staden i besittning: skivbackar på gatorna, musik i varje gatuhörn och torg, bokcaféer och boksigneringar. Kultur i var hus. Men biografen och teatern bjöd på en oplanerat (?) tajmad dubbelpremiär av Hjalmar Söderbergs två kändaste romaner: Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken (1912) och Doktor Glas (1905) regisserad av Mikaela Ramel för Uppsala stadsteater. 

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Bok- presentation:	Svält
Författar- presentation:	Knut Hamsun
Inbunden Finns i lager, 278 kr

Recension: Svält

Få böcker ställer så många olika aspekter av vad som gör god litteratur mot varandra som Svält (1890) av Knut Hamsun. Romanen följer en desperat författare som mest påminner om Dostojevskijs Källarman om denne vandrat ut från sitt rum och begett sig ut på gatan och konfronterats med 1870-talets gatuliv. Han är för det mesta utblottad, desperat och svältande och hans flanerande i Kristiania, det vill säga Oslo, är en vindlad spiral mot vansinnet. 

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Kritiska essäer om en påhittad värld

Finns det några fans mer påhittiga och så skarpa som fansen av "A Song of Ice & Fire" och "Game of Thrones"?"

Finns det några fans mer påhittiga och så skarpa som fansen av A Song of Ice & Fire/Game of Thrones?

Jag tror inte det. I alla fall inte efter x antal månader då jag följt "ASOIAF University" på tumblr. Sidan beskriver sig som "En samling kritiska essäer och analyser, samlade från hela tumblr, om George R.R. Martins bokserie A Song of Ice & Fire (ASOIAF) och tv-serien Game of Thrones."

Utöver förslag till och diskussioner om fanteorier som (den extremt spridda och populära) R + L = J eller den mindre (populärkulturellt) kända "Southron Ambitions" finns på tumblr allt ifrån kritiskt feministiska essäer (exempelvis den här) till klimatmodeller över vad som skulle hända om muren i norr börjar smälta.

När jag upptäckte dessa fantastiskt skarpsynta essäerna låg jag vaken i flera timmar och läste. Jag är inte den som brukar fastna för fan-teorier och fiktioner men det är nåt speciellt, nästan akademiskt, över dessa utsvulna fans som år efter år i väntan på nästa bok inte har något annat att tillgå än George Martins texter och sin egen fantasi. En del av deras teorier och studier är så bra och väl understödda att det inte vore konstigt om de påverkat George Martins skrivande själv. Jag vet inte om han läst teorier som de jag länkat till men sällan har väl läsare varit en så stor tillgång till författaren och hans verk.

Jon Snow lives...

Kommentera

Sagor och böcker i en digital spelvärld

När man läser bortåt en 1000 plus sidor varje vecka så kan man ibland vilja hitta på något annat! Så ibland ägnar jag mig åt tv-spelande. Men ett spel som drar referenser till "Anna Karenina" lika gärna som det bygger upp hela speluppdrag baserat på den klassiska sagan om Prinsessan och Grodan."

Så... Mycket har hänt sen sist jag skrev att jag börjat plugga litteraturvetenskap igen. Jag har hunnit flytta till Uppsala och tillbringar större delen av dagarna med att sitta och läsa på stadsbiblioteket vid en Strindberg-byst. Han såg glad ut när jag läste "En dåres försvarstal". Mindre så när Jag läste "Siri" av Lena Einhorn. Hursomhelst har jag gått igenom en första kurs om självbiografiskt skrivande. Det är intressant det där med självframställning.

Men när man läser bortåt en 1000 plus sidor varje vecka så kan man ibland vilja hitta på något annat! (Missförstå mig inte: Älskar förstås att läsa mycket och länge men allt är inte bra när man läser efter en kurslitteraturlista.) 

SÅ! Ibland ägnar jag mig åt tv-spelande. Vilket kanske känns irrelevant på Litteraturmagazinet.se men spelet Jag har spelat de senaste veckorna, eller ja; två, tre dagar utspritt på två veckor har faktiskt många drag av litteratur, sagor och böcker. Och det är inte ett dåligt "spel baserat på filmen som är baserad på boken som blivit spel för att casha in i samband med filmpremiären"... Nej, det är ett spel baserat på den polske fantasyförfattarens Andrzej Sapkowski "The Witcher"-böcker. Spelet heter Witcher 3 och drar referenser till "Anna Karenina" lika gärna som det bygger upp hela speluppdrag baserat på den klassiska sagan om Prinsessan och Grodan. Om än i en mörk, sinnesjuk skrud som filosofiskt ställer sig frågor om odödlighet och har paralleller till "Faust" och Mefistofeles. Här i formen av "The Man of Mirrors". 

Man får spela som monsterjägaren Geralt på hans äventyr genom en krigsdrabbad fantasyvärld där allt från häxor och trollkarlar till monster, soldater, rövare, mytologiska odjur, älskare och älskarinnor, sköldmöer och förstås vanligt folk som bara vill leva sina liv. Då är det bra att det finns en monsterjägare som du.

Förutom att det är roligt att spela är det förstås kul att se hur andra medier än filmen tar till sig litteraturen. 

På det sättet får Jag paus från läsandet utan att lämna den fantastiska världen av sagor, romaner och berättelser som gör mig till en bokälskare.

Kommentera

Tillbaks till skolbänken

Om jag hade läst allla böckerna i min bokhylla hade jag nog blivit minst lika deprimerad som om jag inte ens var i närheten av att ha gjort det. "

Så har det blivit dags igen. Till hösten återvänder jag till litteraturvetenskapen för att fortsätta min utbildning efter tre års journalistik. Det är spännande. I brist på en kurslitteratur-lista nöjer jag mig för tillfället med att läsa de olika kursernas namn; jag yttrar namnen lite sådär lagom glatt och fundersamt för mig. "Kärlek och... vanmakt?"

Jag funderar över vad för böcker; romaner, noveller, självbiografier, dikter och essäer som kan dölja sig bakom kurstiteln. 

Jag tror att det är vanligt bland läsare. Att fundera på de böcker man ännu inte läst. Har jag inte en bok till hands läser jag om böcker jag ännu inte läst på mobilen och i datorn. På wikipedia, bloggar, tidningar från världen över och förstås: på Litteraturmagazinet.

Om jag hade läst allla böckerna i min bokhylla hade jag nog blivit minst lika deprimerad som om jag inte ens var i närheten av att ha gjort det. 

Kommer första kursen "Bekännelser" behandla S:t Augustine av Hippos självbiografi med samma namn eller är det Rousseaus memoarer med samma namn kursen syftar på? Något annat? Jag har inte läst nån av de men jag känner till verken och känner en spänning över alla de böcker jag ännu inte läst. Litteraturens värld är rik och jag är girig, men tacksam för var sida, varje vänt blad.

Kommentera

Tranströmer: Att samtala med sig själv

Och längst fram i aulan satt Tomas Tranströmer med sin fru Monica. Uppenbart tagen av sin sjukdom, men lugn och mild. Glad nära sin fru. En angenäm februariafton."

Häromdagen var en rätt dålig dag. Sen dog Tranströmer och dagen blev riktigt kass. Har varit en del Tomas Tranströmer på senaste tiden. Jag har nyligen läst och recenserat Teju Coles bok Varje dag är tjuvens dag. Cole citerar Tranströmer:

“Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: 'Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.”

Coles ej namngivna berättare föreställer sig att Tranströmer skrev orden med Nigeria i tankarna. I ett inlägg skrivet för New Yorker Magazine skriver Cole vidare om Tranströmer; “Hans läsare läste honom som en djupt bevarad personlig hemlighet”. Och visst är det så. På natten när alla i staden antingen gått och lagt sig eller gått ut på krogen läste jag Tranströmer. För det är så jag läser honom. Det är så jag vet att andra också läser honom.

Jag började läsa Tranströmer i samband med hans nobelpris 2011. Jag studerade litteraturvetenskap då. En klasskamrat som jobbade i en bokhandel berättade dagen beskedet kom att hans kollegor hade jublat. Nån hade gråtit. Det var beskedet alla väntat på. Som om alla läst poesin ensamma men delar glädjen tillsammans. Jag blev imponerad av historien och började samma kväll att läsa Tranströmer. Nästan lite skeptiskt inställd. Vad är grejen liksom? “Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen...”. 

Så är "det" där och jag kan inte föreställa mig en tid då hans ord inte funnits inom mig. Att läsa Tranströmer är som att läsa sina personliga hemligheter. Att samtala med någon som är en så nära att det måste vara en själv.

Citatet är den första raden i hans första diktsamling; 17 Dikter från 1954. Elvis Presley släppte samma år sin första singel och rocken exploderade in i världen. Samtidigt kom Tranströmer, annonserade sin närvaro, inte som något explosivt och nytt, utan som något självklart.

Jag hade förmånen att i samband med nobelpriset 2011 att gå på en föreläsning på Stockholms Universitet. Det var inte obligatoriskt eller ens specifikt kopplat till min utbildning. Det var på kvällen. After hours. I en aula samlades jag och en handfull andra besökare för att lyssna på en föreläsning som hölls av Torbjörn Schmidt, litteraturvetare som skrivit sin doktorsavhandling om Tranströmer.

Och längst fram i aulan satt Tomas Tranströmer med sin fru Monica. Uppenbart tagen av sin sjukdom, men lugn och mild. Glad nära sin fru. En angenäm februariafton.

“Samurajen ser obetydlig ut
bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.”

Efter föreläsningen varade min blick på Tranströmer. Skulle man gå fram och hälsa? Nicka? Bäst att bara nöja sig med att varit nära. För vad skulle man egentligen gå fram och säga till sig själv?
 

Kommentera

Böcker som film: Några tankar

Att filma Anna Karenina går inte om det inte är ett nio timmar långt ryskt opus. Och vem vill titta på det?"

Jag gillar när böcker blir filmatiserade. Harry Potter-filmerna var väl inte fantastiska. Något jag skyller på att Terry Gilliam nekades som regissör. Den heliga gralen av bok-filmatiseringar för mig är och förblir hans evighetsprojekt "The Man Who Killed Don Quixote". Den bästa filmatiseringen av en bok är nog fortfarande Apocalypse Now.

Men oavsett hur bra eller dåliga filmatiseringarna blir så är jag nästan alltid exalterad inför nya filmatiseringar av böcker. Några synpunkter:

 - Den Store Gatsby går inte att få till. Det har försökts fem gånger. Det går inte. (Däremot säger den senaste filmatiseringens populäritet en del om vår nutid.)

 - Sagan om Ringen-filmerna är bra. Bilbo-filmatiseringarna likaså. Men det finns inga filmatiseringar av böcker som gör mig så frustrerad över "konstnärlig frihet".

 - Hunger Games går att titta på. 

 - Joe Wrights filmatiseringar av diverse klassiker är välproducerade men överambitiösa. Seriöst: Att filma Anna Karenina går inte om det inte är ett nio timmar långt, ryskt opus. Och vem vill titta på det?

Den nya filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta blir intressant. Lär inte vara lika bra som jag minns Olle Hellboms version. Jag ser fram emot filmatiseringen av Pynchon's Inherent Vice. Så pass mycket att jag läste boken. The Grand Budapest Hotel kändes lite grann som en bok. Eller iaf en pjäs. 

Filmatiseringar är oavsett kvalité en tribut till världens bästa medium: Böckerna.

Kommentera

Recension: Alla Sorgsna Unga Män

Dessa noveller är skrivna parallellt med mästerverket Den store Gatsby och har mycket gemensamt med romanen. Det handlar om societetsliv, akoholism, olycklig kärlek och inre kriser"

Det finns flera omständigheter som talar emot översättning och svensk publicering av F. Scott Fitzgeralds novellsamlingar. För det första avfärdade författaren de själv som en sorts övning inför att skriva sina romaner; Fitzgeralds riktiga hantverk. För det andra kan det vara svårt att översätta Fitzgeralds poetiska språk från engelska till svenska. För det tredje är hans noveller ojämna; skrivna mer som ett jobb att försörja sin extravaganta livsstil med snarare än av litterär lusta.
Ändå finns det bland novellerna guldkorn. Och det är därför Niklas Salmoses översättning av Fitzgeralds tredje novellsamling; Alla sorgsna unga män inte känns poänglös.
Dessa noveller är skrivna parallellt med mästerverket Den store Gatsby och har mycket gemensamt med romanen. Det handlar om societetsliv, akoholism, olycklig kärlek och inre kriser. ”Barnkalaset” är berättelsen om vuxna när de beter sig som barn, ”Vinterdrömmar” handlar Dexter Green, vars ambitioner likt Jay Gatsby är sammankopplade med drömmen om en otillgänglig kvinna och ”Syndaförlåtelse” var tänkt att utgöra en prolog till Den store Gatsby; Berättelsen om en tidig version av den titulära Gatsby.
Översättningen är väl utförd även om Fitzgeralds vackra meningar förlorar i skönhet men Niklas Salmoses kommentarer ger insikt i författarens användning av populärkulturella referenser vilket är tacksamt. Den store Gatsby fick ett uppsving i Sverige i och med Baz Luhrmann's filmatisering häromåret. Den här översättningen är till för de nyblivna läsare som fastnade och drömde sig bort till jazzåldern såväl som de läsare som ännu inte läst Fitzgeralds noveller på engelska. 

Kommentera

Bokmässan: Tur och retur

Annars gick jag främst runt, möjligen dumt stirrande med halvöppen mun, och tog in hela mässan"

Nära trettiosex timmar senare har jag hunnit komma hem och tvärdäckat några timmar efter en bokmässa som varit över alla förväntningar. Visserligen har jag aldrig varit på mässan förut men hur kunde jag inte veta att det var så kul? 

Lyckades med konststycket att bli värvad till Swedenborgssällskapet på mindre än en timme efter jag satt min fot på mässan, lyssnat (milt förvånad) på en föreläsning från mitt universitet om att översätta F. Scott Fitzgerald och lyssnat på den allvarsamma Sara Stridsberg prata om sin nya bok Beckomberga: Ode till min familj.

Annars gick jag främst runt, möjligen dumt stirrande med halvöppen mun, och tog in hela mässan. Som nån sorts festivalstämning fast invärtes inriktad bland tusentals besökare. Svårt att beskriva stämningen som annat än god. Böcker i mängder, nästan lika många författare och det fanns alltid något att göra.

Bäst av allt var förstås att träffa kollegorna här på Litteraturmagazinet. De flesta för första gången. Om ni inte redan visste det är det ett skönt gäng som skriver här på sidan!

Och just det! Det blev även nagellack och chips på mässan: http://instagram.com/p/tdEF72FQE2/?modal=true 

Kommentera

Bok- presentation:	Krig och fred
Författar- presentation:	Leo Tolstoj

Läs den ändå

Då har jag gjort det. Läst Krig och Fred alltså. Antagligen den längsta boken jag någonsin kommer läsa. Romansviter med volymer etcetera räknas inte. Alltså... 1300 sidor med baler, torterade själar, orättvisa, hackig franska, dueller, lite slutshaming (ingenting hände) och förstås lite krig och lite fred. Och lite filosofi signerad den allsmäktige författaren Tolstoj förstås.
Hur orkar man?

Tja, jag skulle vilja påpeka att den inte är svårläst utöver paniktanken som kan krypa sig på när man läst två-tre hundra sidor och fortfarande bara håller en sjättedel av boken i vänsterhanden. Krig och Fred är fantastiskt väl skriven. Men det lättaste svaret är nog kapitelindelningen. Det är sällan (om någonsin) ett kapitel varar längre än tio sidor. Kompakta scener ur livet på fronten, i städerna och allt där mellan. Allt återgivet med all skicklighet konsten kräver. Så pris ske nån för kapitelindelning och att Tolstoj hade vett nog att använda sig av det. 

Det tog mig cirkus två månader att läsa romanen. Det hade såklart kunnat göras fortare men det den här bokläsaren fått lära sig den hårda vägen är att ibland kommer livet (läs: skolan) emellan. Kapitelindelning gjorde det lättare att följa den röda tråden. Kapitelindelning räddade de senaste månaderna. Jag har besegrat Krig och Fred och kommit ut på andra sidan.

Om ett bokprojekt nånsin känns överväldigande; Läs den ändå. Det är nästan alltid värt det.

Kommentera

Bok- presentation:	Please Kill Me! : Den ocensurerade historien om punken
Författar- presentation:	Gillian Mccain
Inbunden Finns i lager, 188 kr

Om hur fransk poesi inspirerade punkrocken

Med anledning av att New York-bandet Television kommer till Stockholm i sommar för att spela sin debutplatta, tillika mästerverk, Marquee Moon, tänkte jag skriva ett inlägg om hur de franska symbolisterna inspirerade musikrevolutionen punken.
Vi börjar i Paris 1871. En ung poet, Arthur Rimbaud, har i ett brev från Paul Verlaine fått en enkelbiljett till huvudstaden. Väl där inkvarteras Rimbaud hos Verlaine och de två kollegorna blir snabbt ökända; de super, hyser tveksamma sexuella läggningar och skriver dekadent poesi präglad av symbolism. De inspireras av den äldre poeten Charles Baudelaire.

De är Les poètes maudits.

Vi hoppar fram i tiden ungefär hundra år. Två unga män, Thomas Miller och Richard Meyers, anländer till New York. De har rymt från sin sin skola och döper snart om sig till Tom Verlaine och Richard Hell. De vill bli poeter.
I New York vid den här tidpunkten finns en löst sammanhållen artistisk cirkel bestående av musiker, konstnärer och poeter. De hänger på klubben Max's Kansas City. De lyssnar på Stooges, New York Dolls och Lou Reed (R.I.P.) och hans band Velvet Underground. De minglar med den konstnärliga creme de la creme-kretsen koncentrerad kring Andy Warhols ”Factory”.

De väntar på att nåt ska hända.
Bland dessa desillusionerade ungdomar finns en ung poet vid namn Patti Smith, som börjat fundera på om inte hennes längre dikter skulle kunna framföras uppbackat av ett rockband. Hon startar The Patti Smith Group.
Samtidigt sitter Tom Verlaine och Richard Hell och börjar fundera på om det inte skulle vara roligare att spela i ett band istället för att sitta hemma och skriva poesi på fritiden. Bandet de startar blir så småningom Television och de är det första punkbandet som uppträder på en okänd liten klubb vid namn CBGB's.

Båda bandens texter är inspirerade av den franska symbolismen: Av Rimbaud. Av Verlaine.
Snart nog eskalerar New York-scenen. Richard Hells utseende inspirerar looken för ett okänt band i England; Sex Pistols. Ett annat New York-band, The Ramones, börjar lira på CBGB's och snart är klubben en av de kändaste på planeten. Första halvan av 80-talet har i princip all alternativrock några beröringspunkter med Television och Patti Smith blir år 2005, efter en lång och framgångsrik karriär, belönad av det franska kulturministeriet med Ordre les Arts et des Lettres för ”anmärkningsvärda bidrag till berikandet av det franska kulturarvet”. Cirkeln är sluten. 

Kommentera

Bok- presentation:	Blicken
Författar- presentation:	Åke Lasson

Recension: Blicken

Med tanke på hur bekvämt tv-serier om läkare sitter bredvid program om detektiver, poliser och lagens långa arm i tv-tablån är det egentligen konstigt att inte fler skriver romaner om livet på sjukhus. Men det är precis det Åke Lassons debutroman Blicken handlar om.

Och nog känns det som en thriller; vi får följa kirurgen Rickard ”Ricardo” Falck under hans kamp mot de största mördarna av alla; naturen, sjukdom och döden själv. Tempot är halsbrytande och läsaren kastas från akutoperation till dödsbesked och tillbaks igen.

Samtidigt plågas Rickard av sitt förflutna; sin arbetarklassuppväxt som skuggats av hans alkoholiserade farsa. Rickard har flyttat till en ny stad, börjat arbeta på ett nytt sjukhus och när hans sambo Elisabeth berättar att hon är gravid, för andra gången efter en misslyckad graviditet sju år tidigare, får Rickard känna på hur det är att vara både läkare och anhörig.

Det hela är spännande som en deckare, man vänder snabbt blad, och visst är Åke Lassons än så länge inte en fantastisk stilist men han har lyckats väl med att skildra livet på sjukhusen. Det är svårt att inte läsa in självbiografiska drag i romanen. Åke Lasson har själv länge arbetat som kirurg. Jag är kanske inte en hejare på medicinska termer men nog känns det trovärdigt.

Det känns samtidigt som en realistisk skildring av ett livsöde i just Sverige.
Det är gripande. Man kan relatera.

Kommentera