Samma gamla skuldbeläggande av mamman som vanligt
"Jesper Juuls 'Ditt kompetenta barn' ger mig bara ont i magen"
Jesper Juuls pratar om att man ska möta sina barn med respekt och lyhördhet. Gott så. Men han ägnar sig också åt klassisk mammablaiming. Varför läser vi tjejer de här böckerna? Vi läser och blir ännu mer osäkra...
När barnen gått och lagt sig slår jag upp boken. Jesper Juuls "Ditt kompetenta barn". Det är min bästa vän som har pratat om den. Inte bara hon. På jobbet, i kvällstidningarna, på BVC, på många ställen pratar man om Jesper Juul. I de trånga kretsar där vi rör oss.
Familjens värderingar heter det första stycket.
”Även om kvinnan står i köket en lördag eftermiddag, medan mannen ser på fotboll i TV – eller omvänt – säger det inte något om graden av jämlikhet mellan dem. Olikhet spelar endast en roll för jämlikheten om den är påtvingad och likhet endast i den utsträckning som olika ansvars- och arbetsområden utvecklar några centrala, allmänmänskliga kvaliteter hos den som åtagit sig dem”
Jag får ont i magen redan av det första stycket.
Nästa kapitel heter passande nog Samarbete. Där beskrivs en tidigare ofrivilligt barnlös familjs problem, vilket tycks vara detsamma som mammans problem, med sin dotter som kräks efter amning.
”Långsamt förtränger hon osäkerheten och blir istället mycket noga med sitt barns hygien och kost. I tremånadersåldern ammar Karen fortfarande sin dotter som plötsligt börjar kräkas upp maten igen.”
Och så slutsatsen:
”Den första kräkningen kunde betyda, Tack för maten mamma. Nu är jag mätt!”
Men Juul har dessutom erbjudit tre ytterligare tolkningsalternativ.
”Mamma, jag vill helst äta när jag är hungrig och inte när du behöver en mysstund!”
”Det är något mellan oss som är fel mamma. Du har kommit att bli så upptagen av att vara en god mor att du helt glömmer bort att jag också har behov. Tror du inte att du skulle se till att få prata med pappa?”
”Hör på nu, mamma. Jag trivs inte när du behandlar mig så här. Det är så att man kan kräkas!”
Det är ett väldigt fokus på mamman här nu när barnet inte kan amma. Skulle det inte kunna vara så att barnet har för kort tungband eller lider av reflux, en rent fysiologisk orsak? I så fall skulle vi inte behöva psykologisera så mycket kring mamman. Och var är egentligen pappan?
Har allt som ett barn gör eller känner sitt upphov i mamman, hur hon är och känner? Är det vetenskapligt visat? Nej, det verkar inte ens Juul tycka, för därefter följer hans beskrivning av familjen.
”Innan familjen kom så långt var situationen redan polariserad, på just det sätt som det traditionella psykologiska synsättet har en tendens att leda till. Antingen är barnets mor neurotisk, föräldrarnas äktenskap dåligt, eller också är det något fel på barnet.”
Vad menar han egentligen med det? Är det vad alla andra tycker och vad tycker i så fall Juul? Tycker han att mamman är neurotisk eller inte? Menar han inte faktiskt att det är hennes fel att dottern kräks?
”Om hon bara vill börja äta normalt och öka i vikt, blir jag glad”, säger mamman.
Och Juul konstaterar:
”Men så samarbetar inte barn. De går till roten. De gör det helt omedvetet men sätter alltid med osviklig säkerhet fingret på den konflikt som för ögonblicket är ett hinder för familjens trivsel.”
Vaddå samarbetar? Om amning? Och vad har familjens tidigare ofrivilliga barnlöshet med de nuvarande amningsbesvären att göra? Vad är detta om inte just precis ett traditionellt psykologiskt synsätt? Klassisk mammablaiming. Freud i ny tappning. Det krävs inga bevis när man ägnar sig åt psykologiserande, särskilt inte när det gäller barn och uppfostran. Man bara radar upp exempel och påstår saker.
Det står mig upp i halsen. Hastigt skummar jag de övriga kapitlen. Boken innehåller just detta, otaliga exempel på dysfunktionella familjer, med Juuls mått mätt, speglade genom fiktiva dialoger företrädesvis mellan mor och barn. Endast undantagsvis deltar fadern och då allt som oftast i form av ett bihang till modern.
Boken har endast en handfull exempel där pappan interagerar med barnet. Tre av dem är hämtade från Juuls eget privatliv. Sonen som vill ha en orm, som hjälper till att servera på pappans bjudning eller som trilskas som trött treåring. Alla tre visar de vad pappa Juul sagt samt hur detta mottagits av sonen. Sonen som först reagerar negativt då pappan kör över honom, pappan som inser detta och lätt och ledigt vänder utvecklingen i positiv riktning.
Mindre arg, mindre beordrande och kränkande, mer jämlik.
Det som gör Juuls böcker så populära är något annat än skuldbeläggandet av mamman. Juul pratar om att man ska vara autentisk. Bra så. Han pratar om att man ska möta sina barn med respekt och lyhördhet. Om samspel. Respektera barnets gränser och var tydlig med dina egna. Toppen. Barn är också människor. Det köper jag.
Ändå bekänner Juul att det inte varit riktigt så lätt i praktiken.
”De två-tre första åren av hans liv kände jag mig ofta mycket osäker på vad jag skulle ta mig till med honom (och mig). Detta, kombinerat med ett våldsamt temperament, ledde till att jag av och till lät min frustration gå ut över honom. Han blev naturligtvis överväldigad och rädd, men jag visste inte alls vad jag skulle ta mig till.”
Det skulle ha varit intressant att läsa mer om dig Juul tänker jag och slår igen boken. Mindre om alla misslyckade mammor och mer om dig själv och dina egna tillkortakommanden Varför skriver du inte om det istället?
Varför bekänner inte föräldraexperter att deras barn, de flesta av dem, klarar sig bra i livet, inte tack vare deras ovanliga förträfflighet, utan också trots deras misslyckanden? Varför bygger de myten att föräldrar (läs mammor) skapar sina barn?
Varför är andra så snabba att haka på? Och framför allt, varför läser vi tjejer de här böckerna? Vi läser dem, och blir ännu mer osäkra, medan våra män sitter i TV-soffan och är autentiska.
Jag påstår att det visst spelar roll om pappan sitter i TV-soffan. Det hjälps faktiskt inte att han är väldigt uppriktig (autentisk) medan han sitter där. Och jag påstår att om vi slutar skylla på mammorna så kommer också de att bli mer autentiska, mindre osäkra, och mindre benägna att söka råd från föräldraexperter. Problemet är att då minskar försäljningen av den här typen av böcker. Osäkra mammor är en lukrativ bransch.
Anmäl textfel
Läs mer ...
