Berlinmuren hade just fallit. Vi satt vid ett cafébord under en gul gatlykta i Bangkok och Khao San Road var både smeksam och vild. Jag minns inte vad vi drack. Bara vad vi sa.
Hororna borde väl veta?
Henke fingrade på en servett.
Eller hur? De borde väl veta? sa jag.
Kanske det, suckade han.
Vi begav oss till Patpong. Henke hade varit där förut. Ingenting förvånade honom. Han hade varit där med andra turister.

Kvinnan i Pamela Jaskoviaks roman är inte nostalgisk. Hennes historia är snarare en rapport, därför att hon vet att hon måste berätta. Hon gjorde en förvirrad resa fylld av längtan – efter kärlek, efter något som var på riktigt. Hon hamnade på en ödslig ö så långt ut i havet att den kändes drömd. Där kom hennes framtid att formas, men hon visste det inte då. Nu längtar hon inte längre. Hennes längtan är stillad.

Pamela Jaskoviak debuterade 1995. Senast har hon givit ut romanen Agadir, my love (1999) och diktsviten Suburbia (2001).

"Pamela Jaskoviaks prosa är slipad, koncentrerad och glödande vacker. (...) Det är en fantastiskt bra bok och kanske har Jaskoviak skrivit 2000-talets svar på Birigtta Stenbergs Kärlek i Europa."

Västerbottens Folkblad

"...Jaskoviak skriver så skimrande. Här finns bilder och rader som är magiska."

Dagens Nyheter

"...Pamela Jaskoviak balanserar sitt förhållande till förebilderna på ett intelligent och medvetet sätt och visar än en gång att hon är en alldeles egen litterär röst."

Svenska Dagbladet