LitteraturMagazinets recension av Den mänskliga kroppen, Paolo Giordano

En ”På västfronten intet nytt” – fast på 2000-talet

Giordano målar upp ett krig vars tillvaro jag helt och fullt tror på. Det är ingen actionfilm"

En trupp italienska ynglingar i tjugoårsåldern befinner sig på fredsuppdrag i Afghanistan. Dagarna handlar inte bara om strid och död, de handlar minst lika mycket om utdragen väntan och tristess. Dagar då de avvaktande väntar på att något ska hända men samtidigt är på helspänn.

För att fördriva tiden spelar de kort och dataspel eller porrsurfar. De retar varandra, hittar på pratical jokes som ibland kan bli riktigt råa och gå över i ren grymhet.

Den mänskliga kroppen är en stark och omskakande roman eftersom den ger en annan bild av kriget än den traditionella. Här utkämpas strider på flera fronter, inom varje individ, mellan soldaterna i gruppen och mot den yttre fienden.

År 2008 tilldelades Paolo Giordano Italiens mest prestigefulla litterära pris, Premio Strega, för sin debutroman Primtalens ensamhet, som översattes till ett fyrtiotal språk.

En pluton unga män lämnar Italien för ett fredsuppdrag i Afghanistan. Var och en med sin egen föreställning om insatsen, men för alla är den en privat angelägenhet. En flykt från familjebekymmer eller en vag idé om självförverkligande; om att ge sig uti ett solpinat dammoln iförd uniform och äntligen bli en man. Kriget är statistiskt sett ett ofarligt äventyr, "åtminstone för oss italienare".

Ingen av dem vet att deras destination har blivit en av de farligaste platserna i den alltmer utdragna konflikten.

"Den mänskliga kroppen" är en stark och omskakande roman eftersom den ger en annan bild av kriget än den traditionella. Här utkämpas strider på flera fronter, inom varje individ, mellan soldaterna i gruppen och mot den yttre fienden.