Och stjärnan slipas ner som en hörselsten
tiden mattas av, ljusåren långsammare än ljuset
lossnar mineraler blandas med sanden
mörka ränder över de ljusa, stava rätt
denna stora himlakropp med uddar av titan
högt uppe strålande granat, ljuda t:et
i Stern tierna star, deras stoft
över jorden faller deras stjernestøv.

2004 gav Tuija Nieminen Kristofersson ut diktsamlingen Någon gång regn i Ngorongoro, tänkt som första delen i en trilogi. Nu finns den tillsammans med två nyskrivna samlingar i ett band, som tydligt presenterar denna förvandlingarnas poet och hennes diktuniversum. Kustlandet, sanden och havet är återkommande fond genom alla tre samlingarna, där hennes associationer och ordlekar skapar ständigt nya sammanhang och förbindelser mellan människan och naturen, historien och nuet, mikro- och makrokosmos.