Äntligen fredag!
Varför ger ni ut Guantánamo-dagboken på svenska?
"Guantánamo diary" har under stort rabalder släppts i USA och flera andra länder. Nu är den 400-sidiga boken översatt och kommer på svenska den 11 mars. Stefan Skog, förläggare på förlaget Norstedts, är den som har köpt in den omtalade dagboken – som är skriven av fången Mohamedou Ould Slahi inne i Guantánamo-lägret.
Varför ville ni ge ut Guantánamo-dagboken på svenska?
– Det är ett sensationellt vittnesmål som ger en inblick i vad som pågår här och nu, utan rättslig prövning, säger Stefan Skog.
Vad tänkte du när du läste boken första gången?
– Det kändes väldigt spännade och omvälvande att ta del av hans berättelse. Först fick vi bara läsa ett synopsis, ett riktigt manus fick vi först i slutet av förra sommaren. Men jag kände på ett tidigt stadium att vi ville ge ut den här berättelsen, säger Stefan Skog.
Dagboken skildrar åren 2002-2005, och till skillnad från andra ögonvittnesskildringar från Guantánamo, sitter Slahi fortfarande inspärrad utan möjlighet att kommunicera med omvärlden.
– Hans tanke var att skriva ner vad han upplevde för att berätta om det, precis som en del koncentrationslägerfångar kände att “om det här måste jag berätta”, säger Stefan Skog.
Anteckningarna har förts ut från Guantanámo av Slahis advokater. De har sedan överlämnats till amerikanska myndigheter – som censurerat en del av den ursprungliga texten. Texten är – med Mohamedou Ould Slahis medgivande – redigerad av människorättsaktivisten Larry Siems från amerikanska PEN.
Mohamedou Ould Slahi född i Mauretanien men har studerat till ingenjör i Tyskland. Han fängslades av CIA i juli 2002. Men det var först 2003 han fick tillgång till papper och penna och kunde börja skriva ner sin historia.
– Vi får möta en människa av kött och blod som berättar om förhållandena inne i lägret, säger Stefan Skog.
Dagboken börjar med en inledande fas av tortyr med ständiga förhör som startade när Mohamedou Ould Slahi kom till Guantánamo.
– Han får inte sova och de använder olika metoder för att bryta ner honom. Han erkänner det de vill att han ska erkänna för att slippa plågorna, det är en naturlig mekanism, säger Stefan Skog.
– I någon mening utsätts han för ständiga övergrepp, förnedring och hot även senare men den fysiska utdragna tortyren i inledningen tar slut.
Stefan Skog tycker att Slahi berättar med ganska mycket galghumor och sarkasm.
– Något får honom att bibehålla sin värdighet, han bryts inte ner. Det visar vilken styrka han han, att han kan överleva den här enormt svåra situationen. Han är verkligen en överlevare.
En imponerande detalj är att Mohamedou Ould Slahi har skrivit alla anteckningar på engelska, trots att han inte kunde ett ord engelska innan han hamnade på basen.
– Han har lärt sig av vakterna och genom att slå i uppslagsverk. Han är väldigt språkbegåvad och kunde flera språk innan, så det är ett litet underverk i sig hur anteckningarna har kommit till, säger Sefan Skog och berättar att han tänkte på “Mannen utan öde” av Imre Kertész när han läste Slahis berättelse.
– “Mannen utan öde” handlar ju inte bara om vidrigheterna utan också om att kunna beskriva lycka och glädje och kunna skämta i koncentrationslägret. Slahi kan också, kanske inte skoja, men åtminstone se det dråpliga och absurda i vissa situationer. Han visar att det går att leva som en tänkande människa av kött och blod också innanför murarna. Det skulle kunna göra hans dagbok till en klassiker i den här genren av fångberättelser.
John le Carré ska ha sagt att "Guantánamo diary" ger "en bild av helvetet". Håller du med?
– Ja, alla lidanden kan vara helvetiska kval. Men boken handlar egentligen mer om det absurda i att inte kunna rentvå sig. Han sitter där oavsett om han förnekar eller inte. Han säger “jag är inte skyldig” och till slut skrattar både han själv och förhörsledarna. Det är den där kafkaartade situationen han beskriver, att han sitter där helt i händerna på vakterna helt ur stånd att göra något åt situationen. Det är ett slags limbo där livet och dagarna passerar.
Boken är full av censurerade partier. Varför har ni med alla strykningar i den tryckta boken?
– För att de säger någonting. De är nödvändiga. De ger en bild av det här dubbla i att något hela tiden måste hemlighållas. Att ta med strykningarna blir också en sorts protest mot att säkerhetstjänsten döljer sanningen och inte låter allt komma ut, säger Stefan Skog och påpekar att de synliga strykningarna dessutom blir en del av den rent litterära upplevelsen av boken.
– Det blir en symbolisk grej, att man själv får läsa in vad som står där under. Det sätter igång tankarna och får sin mening. Ibland är hela sidor överstrykna.
Mohamedou Ould Slahi dedikerar dagboken till sin mamma och till de tre advokaterna som jobbar frivilligt för hans sak – Nancy Hollander, Theresa Duncan och Linda Moreno.
I slutet av boken skriver han att han så småningom i framtiden ska kunna sitta ner och dricka te med sina tidigare plågoandar.
Ett av president Obamas vallöften var att stänga Guantánamo. Sedan dagboken kom ut jobbar nu många för att Mohamedou Ould Slahi ska släppas. När blir det verklighet tror du?
– Ja, den som visste det... Att ge ut boken är förstås en del av en kampanj för att han ska släppas. Någonstans tänker man att någon gång måste Obama hålla löftet och något måste hända med fångarna som är kvar. De blir ju inte fler utan färre, några släpps då och då. Sen ska man också vara medveten om att en del tycker att Slahi sitter precis där han ska.
Till sist. Vad läser du i helgen?
– Ja, jag får väl ta något ur högen... Det blir nog Jill Leovys "Ghettoside: A Story of Murder in America" som nyligen släppts i USA och England. Den handlar om mord bland unga svarta och varför de fallen inte utreds som andra mordfall. Dels är det en intressant polisskildring, där man verkligen kommer en verklig polis in på livet, dels är det en spännande problematik. Jag tycker också att det är intressant att titta på hur den här speciella historien berättas rent berättarekniskt.
Anmäl textfel
Läs mer ...
