Henrik Elstad
Generation Kill
Spaningsbataljonen ligger i Kuwait och väntar på invasionen av Irak 2003. Det finns en förväntan hos soldaterna att äntligen få komma iväg. Varför de ska inleda ett krig mot ett land lång hemifrån funderar man inte så mycket på. Journalisten Wright ska följa med som inbäddad och ta del av allt som sker på vägen mot Bagdad. Det blir en resa genom öken och städer på vägar och gator som kantas av skadade människor, jublande människor, döda människor, stridande människor om vartannat. En chockerande upplevelse av krig och lidande i syfte att befria irakierna från Saddam. Ytterligare en ung generation ska dra in i strid:
De här unga männen representerar vad som mer eller mindre är Amerikas första generation slit-och-slängbarn. Mer än hälften av killarna i plutonen kommer från splittrade hem och har växt upp med frånvarande, ensamstående, arbetande föräldrar. Många har närmare kontakt med tv-spel, realityteve och Internetporr än med sin egen familj. Innan ”kriget mot terrorismen” proklamerades var det inte så mycket som förväntades av den generationen annat än att de skulle ta sig genom high school utan alltför många mordorgier, som i Columbine. Men efter attackerna den 11 september har ansvaret för detta ”krig mot terrorismen” fallit på deras axlar.
Som läsare kommer man in under skinnet på soldaterna, det känns som en ärlig redogörelse av deras vardag i stridande förband. Kriget är spänning, tristess och blandade känslor. De unga soldaterna lockas av striden, samtidigt som man brottas med många etiska frågor kring dödandet och de risker man tvingas ta. Förutom de strategiska avvägningar som trupperna gör varje dag försvåras livet också av att man har svårt att skilja på beväpnade fiender och civila. Reglerna är klara när det gäller att man inte beskjuter civilbefolkningen om inte annat för att inte förlora goodwill hos omvärlden. I fält ändras dock regler allt eftersom när fienden kan klä sig i civila kläder för att lura invasionsstyrkorna. Skildringen av de civila offrens umbäranden är också det som ger störst intryck. Den irakiska befolkningen visar en häpnadsväckande förståelse för de civila offren, kanske av erfarenhet eller av rädsla och soldaterna visar i dessa sammanhang en hel del medkänsla.
Colbert har nu ett ansiktsuttryck som jag har kommit att se allt oftare på den senaste tiden. Han ser hjälplöst bekymrad ut. När soldaterna ställs inför mänskliga tragedier, när de tvingas möta dem på nära håll, så sluter sig de flesta. Deras ansikten blir uttryckslösa. Trots sitt rykte som Iceman är Colbert inte speciellt bra på att dölja sina känslor. I strid ser han nästan extatisk ut, nu verkar han närmast uppgiven fastän han fortfarande försöker åstadkomma något vettigt under omständigheterna. Han lämnar över barnet till modern och sätter en vattenflaska i handen på henne. ”Badda ditt barn med vatten”, säger han på engelska rätt in i mammans oförstående ansikte. Hon nickar tacksamt, kanske hon tror att han har gjort mer än han verkligen har gjort.
Man slås av flera saker när man läser om invasionen av Irak t.ex. det entusiastiska mottagandet av många civila (det är lite ovant att läsa hyllningskörer till George W Bush) och bristen på planering i modern krigföring. Visst får man ta del av nya sidor av hur livet krig ter sig, men jag kan inte låta bli att tycka att det blir tråkigt. Trots alla händelser där soldaterna utsätts för extremt känslofyllda situationer kan jag som läsare inte riktigt ta till mig det. Troligen beror det på det Wrights journalistiska språk som inte riktigt funkar i bokform. Han försöker måla upp miljöer och personporträtt som ska få läsaren intresserad och det finns mycket kritik inbäddad. Ändå tappar jag intresset för bataljonen och deras färd mot Bagdad.
Avdelning: Fakta Taggar: #Irak #krig #USA #reportage #recension
Kommentera
Henrik Elstad
700 dagar i Bagdad
Efter nästan två års tjänstgöring för FN har Laura Macdissi skrivit ner sina upplevelser från sin tid i krigets Irak. Hon kommer dit 2005 när det har gått ett par år sedan den amerikanska invasionen och arbetet för att bygga en fungerande irakisk stat pågår febrilt. Att arbeta för FN i Irak visar sig vara mycket svårt. De är kringskurna rent fysiskt där de befinner sig i den så kallade ”Gröna zonen” och resor till övriga delar av Bagdad och Irak medför stora risker och besvär. Dessutom ses FN av många som en del av den amerikanska ockupationsmakten och det begränsar ytterligare möjligheterna till framgångar för fredsarbetet.
Macdissi har i första hand skrivit ett tidsdokument som är mer eller mindre en dagbok kring det hon är med om. Det handlar naturligtvis mycket om de politiska skeendena i Irak där hon befinner sig i händelsernas centrum. Hon träffar de flesta av högt uppsatta politiker och religiösa ledare i landet, ofta i sällskap med FN:s ambassadör i Bagdad, Bhutto. Kända händelser som t.ex. rättegången mot Saddam Hussein skildras med kommentarer av inblandade domare och andra. Det är också detta som är styrkan med boken, att man som läsare får del av hur det politiska spelet fungerar. Det beskrivs med en tydlighet som gör det lätt att följa med i förvecklingarna.
Macdissi har valt att inte bara skildra sin professionella gärning i Bagdad utan också sina mer privata erfarenheter. Hon träffar en gift man som hon inleder ett förhållande med och samtidigt som hon befinner sig på en av de mest våldsamma platser på jorden, upplever hon en passionerad romans. Det är lite svårt att förstå denna blandning av fokus i boken. Det är ganska utlämnande och fungerar som ett försök att ge en helhetsbild av hur det är att leva och verka i en så utsatt situation. Naturligtvis utgör kärlekshistorien en viktig del i författarens liv, men för läsaren känns det en aning malplacerat. Framför allt som det inte känns som att man känner Laura och Aladdin, som älskaren kallas, och inte egentligen berörs så mycket av den. Det blir en bihistoria som är lite svår att ta till sig.
Macdissi ger en intressant inblick i det splittrade Irak. Sekterismen och motsättningarna mellan, kurder, sunniter, shiiter och alla andra grupper som finns i Irak beskrivs på ett initierat sätt. Det bringar en stor förståelse för hur komplicerad situationen är i Irak efter Saddam och USA:s invasion. Att bygga ett land tar tid och med så många olika viljor blir det lätt konflikter där historiska orättvisor och religiösa skiljaktigheter används för att kapa åt sig så mycket som möjligt åt sina egna. Man frågar sig hur USA ska kunna lämna detta kaos som man har skapat utan att det leder till ännu mer lidande hos den irakiska befolkningen.
Avdelning: Fakta Taggar: #Irak #krig #recension
Kommentera
Anmäl textfel
