Sebastian Lönnlöv
Nguyên Huy Thiêp - Skogens salt
Den vietnamesiske författaren Nguyên Huy Thiêp föddes 1950 och räknas som en av Vietnams stora författare. Efter att ha läst Skogens salt förstår jag varför! Skogens salt är en novellsamling publicerad av Bokförlaget Tranan 2001 och i nytt tryck 2007. Här ingår tio noveller av olika längd, vissa strax mindre än 20 sidor, andra 40 eller mer. Som helhet går boken fort att läsa, men det betyder inte att den är så lättuggad som den i förstone kan verka. Mitt i allt detta klara, lätt framflytande språk ryms nämligen en stor sorgsenhet över livets villkor.
Jag tycker mycket om novellsamlingar, men brukar hålla mig till unga kvinnliga nordiska novellister (med israelen Etgar Keret som det enda undantaget). Skogens salt är såklart annorlunda i jämförelse och det känns skönt att vidga vyerna en aning. Det är omöjligt att inte vara tacksam för Bokförlaget Tranan - att det finns och uppmärksammar just de internationella författarskap som så lätt skulle kunna glömmas bort i den stora fixeringen vid allt amerikanskt och anglosaxiskt.
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #recension #hyllning #novellsamlingar #Vietnam
Kommentera
Anne-Charlotte Östman
Minnenas vagga
Jag fick med mig flera böcker från förlaget Sekwa när jag var på Pocketshop sist. Sekwa har nischat in sig på översatt franskspråkig litteratur. Justine Lévy, Vi ses på Place de la Sorbonne har jag redan skrivit om.
"Underbar", hade personalen antecknat om Kim Thúy, ru. Så den var jag tvungen att köpa. Författaren föddes under Têt-offensiven 1968 då Nordvietnamns armé och FNL invaderade Sydvietnam. Tio år gammal lämnade hon landet som båtflykting. Till slut hamnade hon i Montréal. Kim Thúy har arbetat som översättare, advokat och krögare, står det på baksidestexten, och blivit prisbelönt för sin debutroman.
Originalet är skrivet på franska. Det enstaviga ordet i titeln betyder på franska "bäck" eller i överförd betydelse "flöde" (av tårar, blod eller pengar). På vietnamesiska betyder ru "vaggvisa" eller "att vagga".
Kim Thúy verkar trots kriget ha levt ett bekvämt och välbeställt liv i Saigon innan kommunistregimen tog över föräldrarnas hus. I Kanada får familjen ett gott bemötande. Det blir en framgångssaga.
Handlingen är inte rätlinjig. Tidsplanen går omlott. Att Kim Thuý återvänder och lever i Hanoi en tid gör inte läsningen lättare.
Visst är det en fin liten bok om man accepterar att den är komponerad i fragment utan kronologi. Författaren skriver att hon tycker om att flytta. Då får hon rensa ut föremål. Dessa är orörliga, stelnade och skrymmande. Minnet vill hon i stället hämta ur en bild som bevarar sin glans när hon blundar. Men kanske är det detta överfört till litterär metod som gör att männisoödena inte griper tag i mig. Det blir som en hinna mellan mig och dem.
Den poesi som finns i berättelsen kan sammanfattas med hennes egna ord mot slutet om människorna för trettio år sedan: "Jag har rört mig i deras fotspår som i en vakendröm där doften från en utslagen pion inte längre är en doft utan ett skimmer; där den djupröda färgen på ett lönnlöv om hösten inte är en färg utan en ynnest; där ett land inte längre är en plats utan en vaggvisa."
Avdelning: Skönlitteratur Taggar: #Frankrike #Vietnam #Kanada
Kommentera
Anmäl textfel
