Anne-Charlotte Östman

Franska muslimer sörjer

Vad hade deras mor begått för brott? Hon hade gått ner till stranden för att köpa en glass åt sitt barnbarn"

Jag läser en bok som min man fått i present. Hanane Charrihi har tillsammans med journalisten Elena Brunet skrivit ”Ma mère patrie. Face aux attentats, restons unis” (ung. Mitt moderland. Låt oss stå enade mot attentaten.) Hananes mor Fatima var den första som mejades ned av lastbilen i Nice den 14 juli 2016.

Hanane lever med man och barn i en förort till Paris. Hennes föräldrar och syskon bor kvar i Nice, där hon vuxit upp. När hon gått till en näraliggande park för att fira nationaldagen med sina söner ser hon illavarslande meddelanden på mobilen. Hon försöker nå systern Latifa i Nice. Till slut svarar dennes man. Det är mamman som är borta.

Chocken är naturligtvis enorm. Hanane får hjälp att snabbt komma med ett flyg till Nice. Där är föräldrarnas våning full med folk, vänner och familj, som kommit för att ge blommor och mat och delta i sorgen.

Det kan inte vara muslimer som gör så mot muslimer. Islam är en fredlig religion, säger Hanane, och citerar ur Koranen.

En tredjedel av de dödade på Promenade des Anglais var muslimer. När berättaren och hennes systrar iklädda huvudduk besöker platsen får de glåpord från illasinnade fransmän. ”Här har ni inget att göra.” De berättar att de sörjer sin mor. ”Desto bättre. Då blir det en mindre.” Vad hade deras mor begått för brott? Hon hade gått ner till stranden för att köpa en glass åt sitt barnbarn.

”Ma mère patrie” är enkelt berättad, dag för dag. Jag bläddrar framåt och ser att Hanane kommer att delge oss sina funderingar kring islam och traditionen, bland annat när det gäller slöjan. Hennes mor har vuxit upp bland berberna i Marocko. Där begravs hon också.

Genom Hananes bok och den tragiska händelsen i Nice kommer vi en muslimsk fransk familj inpå hjärtat.
 

Kommentera

Carl Magnus Juliusson

Nice var nice

Nu är det nästan en månad sedan vi kom hem från franska rivierans huvudstad: Nice!

En stad som kanske inte har en väldans massa attraktioner och monument – men ändå andas av konst och kultur. Åtminstone ett tjog konstnärer och författare runt sekelskiftet 1900 och fram till -50-60-talet ju hade alla en särskild försmak för Nice.

Här är en bild från utanför hotellet, precis vid foten av berget Le Chateau, bara ett tiotal meter från havet, där James Joyce påbörjade sin roman Finnegans Wake.

Kanske den svåraste och märkligaste boken jag läst. Den är skriven på alla språk samtidigt – innehåller således ett ordvitseri på hög nivå. Man fattar långt ifrån så mycket som man skulle vilja – om ens något.

Den tog 17 år att skriva och utkom 1939. Romanen innan, Ulysses, publicerades 1922 – samma år som The Wasteland och Jacobs Room... Modernismen var då igång!

Kommentera

Carl Magnus Juliusson

Bok- presentation:	Mitt Nice
Författar- presentation:	Kristina Svensson
PDF Finns i lager, 181 kr

I väntan på Nice

I slutet av augusti åker jag till Nice, franska rivierans huvudstad. Och det har krävt en viss förberedelse – en kulturell förberedelse det vill säga, för att sätta stämningen och trigga igång ens längtan.

Bland annat har vi tittat på den gamla Hitchcock-filmen To Catch a Thief från 1955, med Grace Kelly och Cary Grant i huvudrollerna, som utspelar sig på Rivieran, inte minst i Nice.

Det har blandats med mer substantiell läsning av guideböcker, bland annat Kristina Svenssons Mitt Nice (som jag fick tipset av från en annan blogg här på litteraturmagazinet). En mycket lättläst, underhållande och personlig introduktion till regionen.

Sist men inte minst har jag friskat upp franskan med att läsa La petite Bijou av Modiano, en bok om en flicka som en dag ser vad hon tror är hennes mamma som hon trott har varit död sedan åratal tillbaka.

Direkt efter den har jag nu börjat läsa La promesse de l'aube av Romain Gary, den enda författaren som – mot reglerna – har vunnit det prestigefulla Goncourt-priset två gånger (en gång under eget namn och en gång under pseudonymen Emile Ajar). Detta är hans självbiografi som delvis utspelar sig i Nice.

Men vill man bygga upp ett romantiskt skimmer runt Rivieran är det inte svårt. Otaliga konstnärer har hållit till här – Renoir, Matisse, Monet, Picasso... Stravinskij bodde dessutom här, och tog ett dopp i havet varje morgon, medan han skrev Våroffer...

Jag hoppas i alla fall på en fin resa, med mycket uteserveringar, sköna promenader, ett och annat museibesök, rosé, god mat och... bad!

Kommentera

Anne-Charlotte Östman

Presidenten gjorde slut med en kommuniké

Hollande har en annan bakgrund. Hans ex-sambo skriver att han föraktar de fattiga. Han kallar dem för ”de tandlösa”"

När jag och min man kom till Paris i början av september hade den precis kommit ut, Valérie Trierweilers bok om ex-sambon François Hollande under titeln ”Merci pour ce moment” (ung. Tack för den tid som var). Men var fanns den? Inte en skymt av boken på den stora bokhandeln Fnac eller i några bokhandelsfönster. Den var slutsåld direkt. Skämtet hade gått att Frankrikes president Hollande skulle köpa upp hela upplagan på 200 000 exemplar själv. Så var det förstås inte. Intresset från press och allmänhet var enormt. Efter en vecka, när vi var på hemväg, fanns ”Merci pour ce moment” i ny upplaga att köpa på flygplatsen.

Trierweiler som är politisk journalist lärde känna François Hollande under hans presidentkampanj som varade i två år. Hon skriver att hon inte blev kär i honom för att han var en man med makt. Då de träffades låg hans popularitet på botten, där han är tillbaka nu. Senast jag såg en siffra var sympatierna för honom nere på 13 procent.

Det var tydligen passionen som slog till. Trierweiler var gift med tre barn, och Hollande var sambo med Ségolène Royal och hade fyra barn med henne. Hon å sin sida var presidentkandidat för socialisterna förra gången men blev brädad av Nicolas Sarkozy i valet 2007. Ségolène blev dumpad precis som Valérie några år senare. Men nu skedde det mer dramatiskt. Skvallerpressen hade fångat på bild en säkerhetsvakt till Hollande som kom med croissanter på morgonen till älskarinnans adress, artisten Julie Gayet. Sambon fick veta det genom medierna, och till råga på allt gick Hollande ut med en officiell kommuniké att han lämnade Valérie.

Hon och Hollande hade en lycklig period tillsammans när de, båda socialister, kämpade för presidentmakten 2012. När han nått den ökade avståndet dem emellan. Han informerade henne inte om vad som hände, ville ibland inte ha med henne på officiella tillställningar. I pressen skrevs tvärtom att hon hade för stort inflytande över politiken. Man utgick ifrån att hon skulle passa på när hon fick chansen. Valérie Trierweiler kommer från en mycket modest miljö. Fadern försörjde familjen med sin lilla sjukpension innan frun fick en anställning som kassörska. Hollande har en annan bakgrund. Hans ex-sambo skriver att han föraktar de fattiga. Han kallar dem för ”de tandlösa”. 

Efter brytningen verkar Hollande ha ändrat sig. Han bombarderar Valérie med sms om att det är bara henne han älskar och att de måste börja om. Men hon håller emot. Inte ett liv i lögn igen!

Det går illa för Frankrike. Landet saknar tillväxt, har en stigande arbetslöshet, en skuldsättning som skenar bortom 2 000 miljarder euro och underskott som inte viker och inte ens 2017 kommer under nivån 3 procent av BNP som är EU:s krav. Politikerna är förlamade, och snart är det dags för ny presidentvalskampanj inför 2017 – ja, de startar tidigt. Ska Sarkozy ställa upp igen? undrar man. När Valérie möter Sarkozys fru Carla Bruni vid maktövertagandet säger denna att hennes man inte kan leva utan politiken. Inte blir saken lättare för Hollande när hans ex-sambo offentliggör vem han är bakom kulisserna. Och det löjeväckande med poliser som levererar frukost – om man inte ser det som maktmissbruk. Nog har han ställt till det för sig François Hollande.

Kommentera

Carl Magnus Juliusson

Bok- presentation:	Haren i Patagonien : minnen
Författar- presentation:	Claude Lanzmann

Claude Lanzmann: Liv och verk

För ungefär ett halvår sedan skrev jag ett blogginlägg om att jag varit och sett Claude Lanzmanns dokumentärfilm The Last of the Unjust och som hade premiär på Göteborgs internationella filmfestival iår.

Då sa jag att jag snart också skulle läsa hans självbiografi, Haren i Patagonien, från 2012. Och det har jag gjort nu. Med några få undantag är det nästan det enda jag har gjort de senaste dagarna.

Claude Lanzmanns liv är som en sammanfattning av det europeiska 1900-talets historia. Och det är en otroligt fascinerande framställning som vi här får oss till skänks i denna fantastiska självbiografi.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Henrik Elstad

Bok- presentation:	Horla
Författar- presentation:	Guy de Maupassant
Häftad Finns i lager, 172 kr

Bokgeografi - Frankrike

Jag har inte avlagt lika många konkreta löften kring min läsning för i år som tidigare. Mitt enda tydliga mål är att jag ska läsa böcker av författare från fler länder.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Joanna Górecka

Man måste alltid vara berusad

Så. Där hör ni. Berusa er. "

Jag vet inte hur det är med er, men jag drabbas alltid av någon mental mjölksyra i början av ett nytt år.

Så, ni som liksom jag känner att livlusten liksom har ryckts ur magen såhär de första färglösa dagarna på ett nytt år (lätt hänt, det maniskt depressiva finns i oss alla under ett årsskifte). Här får ni en uppmuntrande rad signerad Charles Baudelaire såhär på en onsdag:

"Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om. För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll´"

ur dikten Berusning.

Så. Där hör ni. Berusa er.
Löser allt.

Jag ska leva som jag lär och omedelbart berusa mig med en stor och stark. Kaffe.

Kommentera /Visa 2 kommentarer

Linda Odén

Bok- presentation:	Dagarna med farmor
Författar- presentation:	Frédérique Deghelt

En fantastisk bok som berör

Jag är en frankofil av stora mått, men ibland missar jag böcker som visar sig vara perfekta för mig.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Maskerad
Författar- presentation:	Andrés Stoopendaal

En mycket bra HBTQ-roman

Andrés Stoopendaal kommer ut med en diktsamling våren 2014, men han debuterade 2011 med romanen "Maskerad". En kort men tät berättelse om en fransk tonårskille vid namn Maxence. På första sidan dör hans pappa, men han har svårt att egentligen känna någonting inför detta faktum. Istället har han fullt upp med att intellektualisera världen i ett fåfängt försök att någonsin förstå den.

Maxences tankar är så typiskt tonåriga, den där seriösa, nördiga sortens tonåring som tycker att alla "vanliga" ungdomar är dumma i huvudet. Jag vet - been there, done that, got the t-shirt! Dessutom är Maxence, förstås, upptagen av det här med kärlek och kropp. Han dras till både tjejer och killar, men har främst utrymme för att utforska manskroppen tillsammans med sina vänner.

Stoopendaal skriver speciellt. Tonfallet känns verkligen typiskt för någon som Maxence. Samtidigt har författaren valt greppet att låta sinsemellan helt olika stycken vara sammanklumpade utan att det syns var det ena slutar och det andra börjar. På så sätt kastas jag som läsare hit och dit och blir ständigt överrumplad, fast jag försöker vara på min vakt mot texten.

Boken är kort, 160 sidor bara och det kanske låter helt lagom - men jag blir djupt besviken när jag måste lämna Maxence. Jag tror absolut att Stoopendaal kunde ha skrivit 600 lika bra sidor om denna självupptagna tonårskille. Jag hade gärna läst den tegelstenen och jag ser fram emot fler verk av Stoopendaal!
 

Kommentera /Visa 1 kommentarer

Linda Odén

Bok- presentation:	Smitning
Författar- presentation:	Dominique Dyens

När inget är som det verkar

Jag har läst en bok som förbryllar, förvånar och fascinerar mig. Jag har svårt att beskriva vad den handlar om eller ens varför jag tycker så mycket om den, men jag ska försöka.

Läs hela inlägget ...

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Kärlekens geografi
Författar- presentation:	Nina Bouraoui
Danskt band Finns i lager, 235 kr

Nina Bouraoui - Kärlekens geografi

Jag har bara läst två böcker av Nina Bouraoui förut, men både den dynamiskt fragmentariska Dockan Bella och den helt enkelt underbara Pojkflickan har gjort djupa intryck på mig. Det var självklart att jag ville läsa den senaste på svenska, som också har ett så vackert namn: Kärlekens geografi.
 

Det började inte bra. En bit in i boken höll jag redan på att formulera någon slags recension som skulle lyda i stil med "Föga entusiasmerande och helt enkelt inte intressant". Sedan började det hända saker, vad vet jag inte, men det började brännas, denna berättelse om en författarinna som på avstånd blir kär i en yngre man och inleder ett märkligt, laddat förhållande via mejl och telefonsamtal. Jag läser i febril fart för att nå fram till mötet, samtidigt känner jag hela tiden att jag borde stanna upp och njuta av varenda mening. Det finns nästan inga styckebrytningar och texten skriver sig fram i ett enda flöde av märkligt ensamstående meningar. Det är en kort historia, inte ens hundra sidor, men så är också Bouraoui det korta formatets mästare.

Fenomenal översättning står Maria Björkman för.

Betyg: 8/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Tom är död
Författar- presentation:	Marie Darrieussecq

Tom är död (Marie Darrieussecq)

Tom är död. Han dog för tio år sedan, bara fyra och ett halvt år gammal. Kvar i världen finns Toms föräldrar och en storebror och lillasyster. Mamman för ordet och skildrar den enorma sorg som blir till galenskap och oförmåga att gå vidare. Att Tom är död, det är vad allting kretsar kring under 225 sidor, utan att det blir särskilt tjatigt eller upprepande. Först på sista sidan återberättas själva den händelse som blev orsak till Toms död.

När jag läste Tom är död hade jag just haft en föreläsning om sorgeprocessen. Den sorgeprocess som beskrivs i Tom är död är den som av de som tycker sig veta kallas patologisk, sjuklig. För berättaren här är den beteckningen ett hån. Vem kan säga att hon borde ha sörjt färdigt? Vem kan säga att hennes sorg inte är normal?

Samma dag som berättaren börjar skriva har hon för första gången njutit av nuet - under en stund har Toms död inte dominerat hela världen utan blivit en bakgrund till hennes upplevelser. Närvarande, men inte på samma smärtsamma sätt. Nu behöver hon skriva av sig alltihop, skapa en berättelse. Romanen är ganska okronologisk med en skarpt frammejslad berättarröst - det märks att Marie Darrieussecq är en riktigt skicklig författare.

I början blev jag visserligen gripen, men kunde ändå inte låta bli att tänka på Duras och tycka att Darrieussecq kom till korta i den jämförelsen. Dessutom stördes jag lite av de alltför morbida inslagen. Sedan tog boken verkligen tag på alla sätt och jag insåg dessutom hur välskriven den är - språket blir den rakbladsvassa egg som får innehållet att gå direkt in i mig och röra vid varje nervtråd. Det här är inte en mysig snyftare. Det här är emotionell skräck. Tom är död är komplex, nästan fri från fel och en av de allra bästa böcker jag läst i år!

Betyg: 9/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska
Författar- presentation:	Claire Castillon

Claire Castillon - två novellsamlingar

Imorgon kommer den franska författarinnan Claire Castillon till Kulturhusets internationella scen för att tala om sitt skrivande. Jag kommer inte att vara där och det var helt och hållet en slump att jag råkade läsa båda hennes översatta novellsamlingar dagarna innan besöket, men en kul slump. Nu har jag ju bildat mig en uppfattning om detta författarskap som jag länge känt mig nyfiken på, främst novellsamlingen Insekt som finns i pocketform och flera gånger varit väldigt nära att slinka ner i kundkorgar.

Den andra novellsamlingen som finns på svenska har den långa titeln Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska. Novellerna i böckerna skiljer sig inte mycket åt, förutom att Insekt har ett tydligt tema: mor-dotter-relationer. Inte vilka mor-dotter-relationer som helst, förstås! Jag har många gånger hyllat novellistik som kretsar kring det obehagliga, obekväma och det är precis så som jag vill ha mina noveller. Konstiga. Vrickade. Taggiga. Lite illasmakande. Hos Claire Castillon får jag allt jag bett om och mycket mer - på gott och ont, men mest tyvärr på ont. Här blir det så absurt att vardagen bara kan anas som en främmande värld i fjärran. Här passeras alla gränser och det finns väldigt lite subtilitet. Det blir för grovt och lite tröttsamt.

Castillons noveller är läsvärda, de skänker underhållning medan jag läser och jag lär inte glömma dem i förstone, men de befinner sig långt bort från allt vad fulländning heter och gör mig därmed en smula besviken. De är definitivt inte hälsosamma att hetsäta - en novell i veckan vore mera lagom än min orgie med en novellsamling per dag.

Allt som allt: Jag är glad att ha läst Castillon men jag känner inget behov av att lyssna till henne imorgon och jag höjer henne inte till skyarna. Det finns betydligt bättre novellistik än så här!

Betyg: 5/10

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Drömmar för dårar
Författar- presentation:	Faïza Guène

Faïza Guène – Drömmar för dårar

Faïza Guène är en ung fransk författarinna och hennes böcker är så långt ifrån den franska elitismen som man kan komma - hon skriver på ett vardagligt språk med mycket lånord och slang. Hennes romaner utspelas i Paris förorter.

Debutromanen Kiffe kiffe imorgon handlar om femtonåriga Doria som beskriver sin verklighet med mycket svart humor och en stor förmåga att drömma. Även Ahléme, huvudperson i Drömmar för dårar, håller hoppet uppe med hjälp av fantasi och framtidstankar. Namnet "Ahléme" betyder dröm på arabiska.

24-åriga Ahléme är mer komplicerad än Doria och har tyngre bördor att bära. Pappan är sjukpensionär med hjärnskador efter en arbetsplatsolycka, mamman dog i en massaker i Algeriet, den yngre brodern har problem i skolan och dras till kriminella gäng. Ahléme försörjer sin familj på underbetalda korttidsanställningar och eftersom hon inte har permanent uppehållstillstånd finns hela tiden en risk att bli utkastad ur Frankrike.

Men Faïza Guènes böcker innehåller lika mycket glädje och kärlek som realistisk misär. Karaktärerna är inte offer och de ger aldrig upp. Drömmar för dårar är svagare än debutromanen, fastän slutet blir riktigt starkt. Komiken känns ibland lite väl tillkämpad.

Jag ser fram emot att Faïza Guènes tredje roman översätts till svenska.

Kommentera

Sebastian Lönnlöv

Bok- presentation:	Motdöd : dikter 1954-2001
Författar- presentation:	Bernard Noël
Häftad Finns i lager, 188 kr

Mörk motdöd

Jag såg Bernard Noël på Göteborgs poesifestival 2007 och det har bitit sig in. Etsat sig fast.

Kommentera

Anne-Charlotte Östman

Bok- presentation:	No och jag
Författar- presentation:	Delphine de Vigan

Ungdomligt motstånd mot sakernas gång

Nu var det dags för den tredje boken från Sekwa. En oväntad vänskap handlar det om, precis som i filmen jag såg nyss.

Lou som berättar i No och jag är en tunn liten tjej på 13 år. Jag kommer att tänka på flickan i Igelkottens elegans - så brådmogen. Lou är bäst i klassen men blyg. I det längsta drar hon sig för att sätta upp sig på listan över föredrag som ska hållas. Men så får hon en snilleblixt. Hon ska tala om hemlöshet. Härom dagen kom en sliten ung kvinna fram och tiggde en cigg på Gare d'Austerlitz.

Lucas är en lång och tuff kille, sämst i klassen, en värsting som gått om två år. Han ansluter sig till Lou. Tillsammans tar de på sig projektet att rädda No som sover på gatan till ett bättre liv. Själva har de det materiellt bra men är på olika sätt övergivna av de vuxna. Lous mor har gått in i en depression efter att ha förlorat ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Lucas föräldrar har börjat nya liv på annan plats och lämnat honom ensam i en femrumsvåning.

En tid får No bo hemma hos Lou. Det leder till att familjen börjar tina upp. Mamman gör make up och piffar till håret. No får jobb på hotell. Det är rena idyllen. Så börjar det gå över styr med No. Lous pappa sätter en gräns och ställer krav. Hon måste flytta.

De unga tu fortsätter nu sin motståndskamp i hemlighet. Ska de inte kunna råda bot på "sakernas gång"? Lou blir beskylld av sin lärare för att vara utopist. Hon har en släktskap, ser jag, med Romain Garys vardagshjältar som med språket och fantasins hjälp sätter sig över "naturlagarna". M. Cousin i Gros-Câlin tar Jean Moulin vid handen. Momo i Med livet framför sig samlar på ord som Lou och gör dem till vapen för att omskapa den verklighet som kan göra så ont.

Kanske är detta en ungdomsbok. I alla fall speglar den en ungdomlig idealism som vill väl och är beredd att gå långt. Men den har ett lätt humoristiskt vemod som slår an hos en mogen läsare. Det finns sådant som vi är maktlösa inför, som glider oss ur händerna. Andra saker som kan verka omöjliga ordnar sig. Och nya upplevelser kommer till oss. På sista sidan har Lou definitivt livet framför sig.





 

Kommentera

Anne-Charlotte Östman

Bok- presentation:	Ru
Författar- presentation:	Kim Thúy

Minnenas vagga

Jag fick med mig flera böcker från förlaget Sekwa när jag var på Pocketshop sist. Sekwa har nischat in sig på översatt franskspråkig litteratur. Justine Lévy, Vi ses på Place de la Sorbonne har jag redan skrivit om.

"Underbar", hade personalen antecknat om Kim Thúy, ru. Så den var jag tvungen att köpa. Författaren föddes under Têt-offensiven 1968 då Nordvietnamns armé och FNL invaderade Sydvietnam. Tio år gammal lämnade hon landet som båtflykting. Till slut hamnade hon i Montréal. Kim Thúy har arbetat som översättare, advokat och krögare, står det på baksidestexten, och blivit prisbelönt för sin debutroman.

Originalet är skrivet på franska. Det enstaviga ordet i titeln betyder på franska "bäck" eller i överförd betydelse "flöde" (av tårar, blod eller pengar). På vietnamesiska betyder ru "vaggvisa" eller "att vagga".

Kim Thúy verkar trots kriget ha levt ett bekvämt och välbeställt liv i Saigon innan  kommunistregimen tog över föräldrarnas hus. I Kanada får familjen ett gott bemötande. Det blir en framgångssaga.

Handlingen är inte rätlinjig. Tidsplanen går omlott. Att Kim Thuý återvänder och lever i Hanoi en tid gör inte läsningen lättare.

Visst är det en fin liten bok om man accepterar att den är komponerad i fragment utan kronologi. Författaren skriver att hon tycker om att flytta. Då får hon rensa ut föremål. Dessa är orörliga, stelnade och skrymmande. Minnet vill hon i stället hämta ur en bild som bevarar sin glans när hon blundar. Men kanske är det detta överfört till litterär metod som gör att männisoödena inte griper tag i mig. Det blir som en hinna mellan mig och dem.

Den poesi som finns i berättelsen kan sammanfattas med hennes egna ord mot slutet om människorna för trettio år sedan: "Jag har rört mig i deras fotspår som i en vakendröm där doften från en utslagen pion inte längre är en doft utan ett skimmer; där den djupröda färgen på ett lönnlöv om hösten inte är en färg utan en ynnest; där ett land inte längre är en plats utan en vaggvisa."

Kommentera

Anne-Charlotte Östman

Bok- presentation:	Vi ses på Place de la Sorbonne
Författar- presentation:	Justine Lévy

Brutna löften

Jag har läst en bok som bygger på att det inte finns några mobiltelefoner. I Vi ses på Place de la Sorbonne (fr. Le rendez-vous, 1995) sitter Justine Lévy på ett kafé och väntar på sin mamma. De har stämt träff till lunch, men mamman dröjer. Justine väntar och väntar. Inte kan hon ringa heller. Hon vet inte var hennes mor råkar bo just den dagen. Nu är hon 18 år och får god tid att fundera över sitt förhållande till denna obeständiga kvinna.

Justine var bara några år när föräldrarna skildes. Sju år gammal lämnade hon modern som redan hade glömt henne. Hon hämtade henne inte utanför skolan till det utlovade biobesöket. Det var droppen. Det är en skuld för en dotter att ha valt fadern, desto värre som det var då som moderns resa nedåt började.

Fadern är i boken en berömd dirigent, modern fotomodell. Det sista stämmer, men det verkar onödigt att byta ut faderns yrke när alla vet att han är författaren och filosofen Bernard-Henri Lévy.

Justines vackra mor har vävt drömmar, svikit dottern upprepade gånger, haft otaliga älskare och älskarinnor, tjuvat, rökt på och tagit överdos. Dottern vill hjälpa henne, men nej, blicken är långt i fjärran.

Det är en fin liten bok skriven av en tjugoåring. Det är rakt och osentimentalt. Men författaren väljer ut laddade situationer ur sitt minne där hon som barn glöms bort av haschrökande vuxna eller dras in i moderns försäkran att hon blivit en ny stabil människa som kan ta hand om sin dotter. Det varar några dagar.

Jag hittade Vi ses på Place de la Sorbonne på Pocketshop. Den gavs ut 2011 på Sekwa vars böcker jag inte tidigare har bekantat mig med. Förlaget ger ut franskspråkig litteratur på svenska. Franska utgåvan Le rendez-vous är svår att få tag på. Den har varit slut på Adlibris länge.

Jag kom hem med två andra böcker från samma förlag: Delphine de Vigan, No och jag, och Kim Thúy, ru. Märkliga titlar. Mer om dem senare.

Kommentera

Anne-Charlotte Östman

Bok- presentation:	Huset du älskade
Författar- presentation:	Tatiana de Rosnay
Danskt band Finns i lager, 260 kr Pocket Finns i lager, 69 kr

Parisnostalgi

På flygplatsen i Luxemburg köper jag franska pocket på måfå. Joseph Fadelle, Le prix à payer var en lyckträff. I sin bok, som jag skrivit om här, berättar han den dramatiska historien om när han som irakier konverterar till kristendomen.

Sist föll min blick på Tatiana de Rosnays roman Rose. Författarnamnet var för mig okänt, och omslaget verkade lite avskräckande. Det är en torkad röd ros som ligger på ett handskrivet brev. Det andas romantiserad populärlitteratur.

Men på baksidan står det att huvudpersonen Rose lever i mitten av 1800-talet då Haussmann omvandlade Paris från en medeltida till modern storstad. Huset där Rose lever ligger där boulevard Saint-Germain ska dras fram. I våras var jag på en utställning på Nationalmuseum som tematiserade denna förvandling. Så jag hade det lite aktuellt och blev intresserad.

Sedan har jag sett att boken finns på svenska under titeln Huset du älskade och läst en recension i Svenska Dagbladet av Colombes granne som nyligen kommit ut i Sverige. Flera svenska titlar finns. En sak som jag inte förstår är varför Rose är översatt från engelskan - det var en miss av mig att köpa en bok som inte var på originalspråket. Författaren är född och uppvuxen i Paris, fast det står att hon är "franco-anglaise". Vissa av hennes böcker verkar vara skrivna på franska, andra på engelska. Raymond Clarinards översättning stör i alla fall inte.

Roses historia och kamp för att få bo kvar framställs i ett brev till en älskad make som avled för tio år sedan. Det är hans familj som huset har tillhört. Rose hatar arkitekten och prefekten Haussmann och Napoleon III som har lierat sig med honom i det gigantiska projektet. Men andra personer i hennes omgivning agerar annorlunda. Och visst var moderniseringen nödvändig, inte minst det nya avloppssystemet för att hindra kolerans framfart.

Huset har en själ, menar Rose. Det är fyllt av minnen från olika perioder av hennes liv och de tidigare ägarnas. Länge tror hon att husets läge nära kyrkan Saint-Germain ska skydda det, men det visar sig vara en naiv förhoppning. I ett slutord skriver de Rosnay att där gatan rue Childebert gick fram finns nu metrostationen Saint-Germain-des-Prés. Men en rad gamla hus har bevarats mellan två haussmanska mitt emot Café de Flore. Där bodde en av romanens fiktiva personer. Det ska jag titta på nästa gång jag kommer till Paris.

Det är ändå det romantiska och nostalgiska anslaget som gör mig lite kritisk. Det är vackra blommor, vackra damer och vackra kläder. Fast blommorna kommer in naturligt genom en väninnas blomsteraffär. De beställs till baler, kyrkor, bröllop och kyrkogårdar. Paris behöver blommor för alla tillfällen: för kärlek och sorg, för att minnas och för att glädjas.

Skildringen saknar dock inte realism och konkreta detaljer. Det finns också sprickor, mycket djupa sådana, i Roses eget liv. Hon vågar i sitt långa brev avge sin bekännelse. Ingen kommer att läsa det. Det är ramfiktionen. 





 

Kommentera

Anne-Charlotte Östman

Bok- presentation:	Med livet framför sej
Författar- presentation:	Émile Ajar

Ett litterärt lurendrejeri

I dag ska ni få en lite längre text att läsa. Jag vill gärna berätta om Romain Garys författarskap som är objektet för min doktorsavhandling. Gary är inte så känd i Sverige, vilket jag tycker är synd förstås. Det är ett lättillgängligt humoristiskt verk. De böcker som jag nämner nedan med svensk titel inom parentes är alla utgivna på svenska. Med livet framför sej kom i nyutgåva på Norstedts 2010 och finns i pocket att köpa för en billig penning.

Avhandlingsarbetet var lustfyllt. Det hade börjat med ett skratt. Min man Örjan var i Frankrike 1977 och blev rekommenderad att läsa en ny spännande författare, Emile Ajar. Debutboken hette Gros-Câlin. Det betyder ungefär Storkram och var det namn som berättaren M. Cousin gett den pytonorm han levde tillsammans med i en tvårummare i Paris. Det var en hejdlöst rolig roman med sina upptåg och sitt underfundiga språk. Ytterligare tre böcker i samma humoristiska stil kom i snabb takt. När jag hade lagt fram min C-uppsats frågade min handledare om jag skulle fortsätta att skriva om Ajar. Då svarade jag att det kanske inte var så lätt med ett så nytt och litet författarskap.

Några dagar efteråt stod det klart att det var den sen länge etablerade Romain Gary som använt sig av pseudonym för att villa bort kritikerna och få chansen att bli läst med nya ögon. Det franska litterära etablissemanget blev grundlurat. Gary hade sänt ut sin yngre släkting Paul Pavlowitch att spela rollen som den nya författaren. Själv var jag på Franska institutet i Stockholm i november 1978 då Pavlowitch läste ur L’angoisse du roi Salomon (Kung Salomos ångest) som snart skulle komma ut. Han vägrade att svara på personliga frågor och kedjerökte nervöst under hela tillställningen.

Avslöjandet kom efter att Gary den 2 december 1980 tagit livet av sig 66 år gammal. Han hade lagt sig på sängen i sin våning på rue du Bac i Paris, riktat pistolkolven mot gommen och tryckt av. Rädslan för ålderdomen och de allt mer komplicerade turerna i Ajar-affären hade tagit ut sitt pris. Han efterlämnade en liten skrift med titeln Vie et mort d’Emile Ajar (Emile Ajars liv och död) och slutade med att säga att äntligen hade han uttryckt sig fullständigt. 

Nu fick jag chansen till ett avhandlingsämne. Den enes död den andres bröd. Jag kunde helt enkelt jämföra Garys tidigare författarskap med stil och innehåll i de böcker han skrev under pseudonym.

La promesse de l’aube (Löfte i gryningen) hade han gett ut 1960. Titeln syftade dels på det löfte som han bara genom att komma till livet gett sin mor att bli något stort, dels den förväntan som moderskärleken gav honom om att få uppleva kärlek även i vuxen ålder. När jag 1987 hade publicerat en understreckare i Svenska Dagbladet om Gary blev jag uppringd av en dam som sa att hon var Brigitte, en av de åtrådda kvinnorna i självbiografin. Christel Kriland som hon hette bjöd hem mig, och jag förstod att Romain Gary i hög grad var levande i hennes minne.

Hon hade träffat honom på 30-talet när hon som ung journalist sändes till Frankrike för att skriva om en utställning. Christel var då gift med Lillebror Söderlundh. Men hennes väninna Sylvia som sällskapade med Garys bäste vän René presenterade Romain för henne. Han var vid den tiden juridikstudent. Vid en tentamen hade han en Dalahäst som maskot, berättade hon för mig. Han hade börjat skriva skönlitterärt och lät henne få det första romanmanuskriptet som förblev opublicerat. Jag fick läsa det, och det blev värdefullt för min analys.

Sylvia, som var silversmed, och hennes man doktor René Agid kom att leva i ett långt och stabilt äktenskap. Gary tog ofta sin tillflykt till dem. De var med sitt präktiga borgerliga liv en fast punkt för honom som var mer äventyrlig. Hans biografi var imponerande. Han uppfyllde med råge moderns förväntningar. Han blev krigshjälte under befrielsen av Europa, diplomat efter kriget, var verksam i Hollywood en period och blev tilldelad Goncourtpriset två gånger. Det var emot reglerna, men juryn visste inte att Gary inte bara var upphovsman till Les racines du ciel (Himlens rötter) som fått priset 1956 utan också till La vie devant soi (Med livet framför sej) 1975. Så blev det möjligt – den enda gången i historien.

Christels och Romains historia blev kort. Hon hade inte orkat med honom i längden, anförtrodde hon mig. Han hade en glupande erotisk aptit – livet ut framstår det som när man läser Myriam Anissimovs gedigna biografi, Romain Gary, le caméléon. Jag fick för övrigt glädjen att bidra något till hennes bok genom att översätta till franska den omfattande korrespondensen mellan Sylvia och hennes svenska väninna. I så gott som varje brev nämns Gary, så också i ett brev som Christel fått just den dag jag hälsade på henne i Saltsjöbaden.

Kommentera

Henrik Elstad

Bok- presentation:	I djävulens spår
Författar- presentation:	Jean-Christophe Grangé

I djävulens spår

Mathieu Duray är en ganska ovanlig kombination, kriminalpolis och passionerad katolik. Den kombinationen visar sig komma väl till hands i det fall som ramlar över honom. Hans barndomsvän och kollega Luc ligger i koma efter ett självmordsförsök. Mat kan inte förstå hur Luc, som också är troende, kan begå en dödssynd som detta och börjar nysta i Lucs egna undersökningar. Ett mord på en knarklangare som är det första fallet han tittar på verkar inte tillräckligt för ett sådant sammanbrott. Det visar sig handla om några helt andra mord på franska landsbygden där personer som haft nära-döden-upplevelser mördar och blir mördade. Den katolska tron visar sig viktig eftersom det verkar som om personerna också under sin tid som död upplevt att de har mött djävulen själv.

"Jag kallade Luc till min hjälp. Kommen så här långt i utredningen, vad hade han beslutat? Hur hade han kommit vidare? Det fanns en fundamental skillnad mellan honom och mig. Luc trodde på Satan, inte jag."

En lång thriller med mycket religiös symbolik och med besök på många kända europeiska platser. Känns upplägget igen? Nej, det är inte en ny Dan Brown eller Raymond Khoury som tur är. Visst finns de obligatoriska klichéerna med: Ja, huvudpersonen utsätts för livsfara. Ja, han får ihop det med en snygg tjej. Ja, han är en ensamvarg, kanske mer än vanligt. Ändå känns det ganska fräscht när västerländsk naturvetenskap och katolsk världsbild möts i berättelsen och i huvudpersonen Mathieu. Ibland är det förutsägbart och ibland händer det saker som man inte väntar sig.

Är det djävulen som har räddat människor från döden och i så fall i vilket syfte? Mathieu använder rättsläkare, präster, vetenskapsmän och t.o.m. heliga stolens expertis för att söka sanningen. Det blir ganska intressanta diskussioner om gott och ont i och utanför människan, oavsett om man är troende eller inte. Dessutom är det ganska spännande emellanåt.

Kommentera

Henrik Elstad

Bok- presentation:	Grå själar
Författar- presentation:	Philippe Claudel

Grå själar

Trots att ett världskrig pågår och många franska män återvänder döda eller lemlästade är det mordet på en person som upptar polismannens tankar. Åttaåriga Belle hittas strypt och en av de som beter sig underligt vid händelsen är åklagaren Destinat. Tidigare har också lärarinnan Lysia hittats död i Destinats slott där hon var inkvarterad. Åklagaren misstänks för inblandning i Belles död men skyddas av sina överklassvänner.

Kanske var det de höga förväntningarna på boken efter att ha läst så många positiva recensioner som gjorde att det blev en besvikelse. Visst är skildringarna av personer och miljöer målande och språket är vackert och suggestivt. Men jag blir aldrig särskilt gripen av själva storyn eller nyfiken på karaktärerna. Flera dramatiska händelser beskrivs på ett känsloladdat sätt men de berör inte så mycket som de skulle kunna göra.

Samtidigt som Frankrike slits sönder av första världskriget och staden V. hemsöks av en barnamördare drabbas huvudpersonen, polismannen, av en personlig tragedi. Dessa händelser vävs samman och präglar det liv han sedan minns. Naturligtvis är det sorgligt och vissa avseenden hemskt men tyvärr bryr jag mig inte så mycket om det. Kanske är boken i sin ganska korta form alltför avskalad för att jag ska bygga upp en känsla för personerna eller berättelsen.

Kommentera

Henrik Elstad

Bok- presentation:	Bombyx
Författar- presentation:	Anne Rambach
Pocket Finns i lager, 62 kr

Bombyx - Anne Rambach

Journalisten Diane Harpmann kämpar för att ta sig tillbaka till livet efter det att hennes man och barn omkommit. I ett uppdrag där hon ska fotografera ett bröllop på en kinesisk restaurang hamnar hon mitt i en skottlossning där flera människor dödas, själv klarar hon sig med en hårsmån. Det som först verkar vara en uppgörelse mellan kinesiska triader, visar sig istället vara ett beställningsjobb för att göra sig av med en kvinna. Diane bestämmer sig för att ta reda på anledningen till att denna kvinna avrättades. Hon spårar kvinnan till ett företag som sysslar med växtförädling och frågan är om det också finns kopplingar till biologisk krigföring?

Det är en intressant skildring av Diane som är avtrubbad av sorg. Hon är likgiltig inför faror som hotar hennes egen säkerhet och även smärta och kärlek. Det enda som driver henne är arbetet och viljan att hitta sanningen. Det är en ganska originell deckarhistoria med flera vändningar och många olika möjliga gärningsmän pekas ut. Ändå blir jag inte fullständigt fångad, en orsak är nog att det blir lite för många actionscener där huvudpersonen förvandlas till en seriefigur och kulorna bara studsar av henne.

Kommentera