Lena Köster

Stilla dagar i kliché

Jag erkänner mig skyldig. Jag har gjort det. Ofta. Vältrat mig i de mest banala klichéerna i såväl tidskrifter som sk kiosklitteratur.

Sunkiga personers sunkiga filmsex i sunkiga stadsmiljöer kan vara något utöver det, som det förefaller vara.
Till exempel intellektuella reflektioner kring ett allmängiltigt tema och/eller stor konst av ett eller annat slag, beroende på om det presenteras som litteratur, bildkonst eller film. Till exempel.
Men romantiska och thrillerinspirerade klichéer i sk kiosklitteratur tenderar sällan att vara mer än just det. Förutsägbara infackade personer och skeenden.
Så hur i all världen kan jag lägga mig i soffan en regnig dag med dels svensk Damtidning (med de lögnaktiga rubrikerna på första sidan och skåpmaten inuti, att inte tala bilderna på folk men inte själva konsten från konstvernissage…) och dels en volym ur Harlequinserien, inköpt på Coop?!
Om jag alltså vill gälla för könsmaksmedveten hyfsat bildad litteraturälskande journalist/författare?!
Är det att låta det sanna jaget sippra ut genom kulturfasadens sprickor?
Ett jag som väljer lättsmält framför tuggmotstånd.
Jag frågar inte för att jag har ett färdigt svar att presentera. Eller ett försvar.
Jag undrar verkligen om jag är riktigt klok, när jag sjunker ner i klichéträsket och läser ut en bok, vars handling är uppenbar så fort de stolpiga huvudkaraktärerna är introducerade.
Andas den här texten förakt för lättsmälthetens popularitet? Förlåt i så fall alla ni kränkta, men jag är ju själv likadan, så kacka i eget bo kan man väl, tänker jag.
Vet bara att när jag är trött, sjuk, lite låg och behöver stilla dagar, då är klichéerna en trygghet, en filt att svepa in mig i, en bekräftelse (om än falsk) på att världen är i grunden balanserad och i slutänden beredd att låta individerna leva happily ever after. Så att det finns hopp också för mig.
Jag påstår inte att det är dåligt, inte heller att det är bra, att klichélitteraturen frodas. Skulle antagligen kunna skriva en essä om vad som egentligen förmedlas via varianter av den litteratur, som glassar fram i spåren efter tusentals likadana berättelser.
Det här är en bekännelsetext. Trots mina lyrikhyllor, konstböckerna, essäerna och den allmänna skönlitteraturen i mitt hem, går det att hitta en hel del ytterst lättsmält, massproducerad läsning, som varken ställer frågor om existensen eller kommer med andra påståenden än slutet gott, allting gott.
Ibland behöver jag min tröstnapp, men andra gånger hittar jag andra, mer avancerade njutningar…
 

Kommentera

Carl Magnus Juliusson

Bok- presentation:	Metamorfoser : förvandlingar i femton böcker
Författar- presentation:	Ovidius

Fler könsbyten i antikens Rom

För ett tag sedan skrev jag om kön och könsbyten i Ovidius Metamorfoser. Den listan (eller ja, lista och lista) visade sig inte vara fullständig. Jag ber om ursäkt. Mea culpa.

Till berättelsen om Iphis och den om Tiresias ska nu även den om Caenis tillfogas (finns att hitta i bok 12 för den intresserade).


Elatus' dotter Caenis var skön till sin skapnad och allra ypperst bland mör i Thessaliens land. Därför var det också otaliga män som suktade efter att få henne till hustru. Själv kände hon dock inte för det. Rätt och slätt.

En dag blir hon våldtagen av havsguden Neptunus. (Neptunus är det latinska namnet på Poseidon.) Men när han fått vad han velat ger han ändå Caenis chansen att önska sig vad hon vill. Hon svarar: "Måtte sådant ej hända mig mer! Tag kvinnonaturen från mig! Då har du givit mig allt!" 

För att aldrig mer kunna bli våldtagen önskar hon sig bli förvandlad till man – och blir det. Och som bonus på köpet bestämmer Neptunus sig också för att se till att Caenis kropp ska vara "hård emot all slags sår och ej kunna dödas av vapen".

Läs hela inlägget ...

Kommentera /Visa 1 kommentarer